Storstäderna drar åt olika håll

Att det byggs för få bostäder som vanligt folk har råd med är en återkommande slutsats i debatten. Då blir kommunens mark ett av politikens hetaste redskap.

Efter årtionden av allmän bostadsbrist finns det numera faktiskt lediga lägenheter i storstäderna, men nästan uteslutande nyproducerade med så höga hyror att många varken vill eller kan betala dem. Bristen är billiga bostäder som ekonomiskt svagare grupper efterfrågar, något som bland andra Länsstyrelsen i Stockholm har påtalat. I lokalpolitiken är det nu en het debattfråga. Men när olika utspel läggs bredvid varandra framträder en rätt spretig bild. Alla säger sig vilja få fram billiga bostäder, men de menar olika saker och drar åt olika håll.

Tydligast är läget i Göteborg. Staden har i dag som princip att varje nytt bostadsområde ska vara självfinansierat, det vill säga att intäkterna från marken ska täcka kommunens kostnader för gator, ledningar och annan infrastruktur, och det inom tio år. Vänsterpartiet vill luckra upp det kravet, till åttio procent av kostnaderna och över femton år i stället för tio. Enligt partiet frigör det omkring en miljard kronor nästa mandatperiod, pengar som kan användas för att sänka markpriset och pressa fram billiga hyresrätter.

– Vi föreslår ett systemskifte för att öka bostadsbyggandet, säger Marie Brynolfsson, tillträdande gruppledare för Vänsterpartiet i Göteborg, till Bostadspolitik.se.

Den borgerliga oppositionen vill hellre prioritera småhus än allmännyttiga hyresrätter. Konflikten mellan partierna följer alltså en rätt förutsägbar höger–vänster-linje: vänstern vill använda markpolitiken som hävstång, borgerligheten bromsar. Fastighetsägarna GFR lägger i sin valplattform in en tredje aspekt och pekar på avgifter, tomträtt och planprocesser som viktigare att åtgärda än exploateringsekonomin.

[ Annons ]

Läs också

Fastighetstidningens intervju med Martin Ådahl om Centerpartiets hyresmodell för unga →

Men i Stockholm dyker vad som kan ses som samma grundtanke upp i ny skrud från Centerpartiet, ett parti som länge stått längst till höger i bostadsfrågan och drivit marknadshyror i nyproduktion. I våras släppte partiledaren Elisabeth Thand Ringqvist det kravet nationellt för att möjliggöra en bred uppgörelse efter valet, och nu presenterar Stockholmscentern ett förslag som bygger på just kompromiss. Idén är att bostadsutvecklare ska få bygga dyra lägenheter i utbyte mot att de uppför lika mycket billig yta i samma hus. Partiet ser framför sig prisreglerade tvåor med hyror kring 5 000 kronor i månaden, ungefär hälften av dagens nyproduktion, öronmärkta för unga och med tidsbegränsade kontrakt.

– Vi är redo för en radikal kompromiss, säger Martin Ådahl, riksdagsledamot för Stockholm och Centerpartiets ekonomisk-politiska talesperson, i en intervju med Dagens Nyheter.

Modellen vilar på två ben utöver själva bytesaffären: enklare regler och mer standardiserat byggande för att pressa kostnaderna, samt ett uttalat krav på att Stockholms stad sänker priset på sin mark för att få i gång byggandet.

Motståndet i Stockholm kommer från det styrande vänsterhållet. Emilia Bjuggren, Socialdemokraternas finansborgarrådskandidat, delar visserligen problembeskrivningen om att billiga bostäder saknas, men avvisar Centerpartiets metod bestämt.

– Det är helt fel väg att gå, säger hon till Dagens Nyheter, med argumentet att förslaget i praktiken handlar om att tillåta ännu högre hyror i redan dyr nyproduktion.

Hon förnekar inte att marken spelar roll. Tvärtom hävdar hon att Stockholm redan subventionerar sin mark genom en tomträttsmodell som är mer generös än många andra kommuners, och att lösningen i stället ligger hos staten i form av byggkrediter och subventioner för hyresrätter. Därmed blir bilden i Stockholm nästan spegelvänd mot Göteborg: här är det ett borgerligt mittenparti som vill använda markpolitiken för att få fram billiga bostäder, och Socialdemokraterna som sätter ner foten.

I Malmö behöver ingen lägga något utspel, eftersom det redan är inbyggt i systemet. Staden, som styrs av Socialdemokraterna tillsammans med Liberalerna och Miljöpartiet, använder sedan länge markanvisningen som ett socialpolitiskt verktyg. Marken tilldelas oftast genom jämförelseförfarande snarare än prisanbud, priset differentieras efter upplåtelseform, och i avtalen skrivs sociala villkor in: hyrestak och en andel bostäder som reserveras för bostadssocial verksamhet. Bakom ligger en uttalad ambition att bryta segregationen genom att bygga hyresrätter i områden som domineras av ägt boende, och tvärtom, en linje som en färsk granskning i Sydsvenskan visat att staden bara delvis lyckats infria.

Bakom hela den spretiga bilden finns en djupare oenighet om huruvida marken alls är problemet. Sveriges Kommuner och Regioner, SKR, har länge hävdat att det inte är kommunernas markpriser som gör det dyrt att bygga, och att kommunal mark är en förhållandevis liten utgift. De flesta kommuner sålde 2024 mark för högst 2 500 kronor per kvadratmeter. Mot den bilden står bland annat en rapport från SNS, som pekar på att markpriser och byggkostnader tvärtom drivit upp bostadspriserna kraftigt över tid.

Till saken kommer att ett sänkt markpris kan aktualisera EU:s statsstödsregler, eftersom ett pris under marknadsvärdet kan betraktas som ett otillåtet underpris. En reglerad låg hyra av det slag Centerpartiet skisserar har heller ingen direkt motsvarighet i dagens hyreslagstiftning, där hyran som huvudregel sätts efter bruksvärde, och en modell med fri hyressättning i nyproduktion har utretts men aldrig införts.