– Det är en otrolig plats att leva på!
Svaret kommer utan tvekan från Lisa Pelling, chef för den fackligt finansierade tankesmedjan Arena Idé, när Fastighetstidningen frågar om hennes tid i Österrikes huvudstad. Efter ett decennium i Wien är hon sedan några år tillbaka i Sverige.
[ Annons ]
– Det är inte utan anledning som Wien år efter år utses till en av världens bästa städer att leva i, konstaterar hon.
Men vårt samtal var egentligen inte tänkt att handla om Wien – men kom så att göra till väldigt stor del. Det var 2019 som Lisa Pelling utkom med en rapport där hon beskriver det som kallas för Wienmodellen. ”Social housing för de som säger att vi inte ska ha social housing”, brukar det ibland lite raljant hävdas. Men Wienmodellen är alltså inte ”social housing” i den bemärkelsen att det bara riktar sig till en begränsad grupp med låga inkomster. Utan det är en variant på social bostadspolitik som erbjuder prisvärda bostäder för breda befolkningsgrupper. En modell som många har avfärdat som helt orealistisk för svenskt vidkommande, med tanke på kostnaderna.
En annan invändning som ibland hörs är att det på intet sätt är en lösning på strukturell hemlöshet. I alla fall inte implementerad rakt av – i Wien måste man vara medborgare i ett EU- eller EES-land eller ha uppehållstillstånd, samt ha varit skriven i Wien i minst två år för att kvalificera sig.
[ Annons ]
Jag förstår att vissa ser det som kontroversiellt, men jag tycker fortfarande att det är en väldigt smart lösning som ser till att boendet är en del av välfärden
Men oavsett, sedan Lisa Pelling kom ut med sin rapport har modellen varit ett tydligt slagträ i den svenska debatten. När Fastighetstidningen i en lång artikelserie under våren fokuserat på visioner för hyresrätten har Wienmodellen självklart dykt upp. Och när vi nu klämmer ur det sista ur temat genom att lyssna om det finns fler visioner hos de största tankesmedjorna så är det tydligt att en idé är fortsatt väldigt stark hos tankesmedjan som är Timbros marknadskritiska motpol.
– När jag tänker på min vision för hyresrätten så kokar det egentligen ner till Wienmodellen. För mig är det en inspiration till hur bostadspolitik kan fungera när den görs rätt, säger Lisa Pelling.
Som sagt, vissa menar att hon låst sig alltför tvärsäkert vid en enda modell, medan andra hävdar att det just är en tankesmedjas uppgift att visionärt spänna bågen.
– Jag förstår att vissa ser det som kontroversiellt, men jag tycker fortfarande att det är en väldigt smart lösning som ser till att boendet är en del av välfärden. Det är en modell för de många, där även låginkomsttagare har råd att flytta in i en nybyggd lägenhet.
Tvärtom menar kritikerna att Wiens bostadspolitik riskerar att snedfördela resurser genom att subventionera bostäder för personer som i praktiken har råd att betala.
En av dem är Miljöpartiets tidigare bostadspolitiska talesperson Märta Stenevi, som i intervju med Fastighetstidningen menade att Wien som bostadspolitisk ledstjärna är ”väldigt överskattad” och att staden numera domineras av kraftigt subventionerade hyresrätter där främst höginkomsttagare bor.
Den bilden delar dock inte Lisa Pelling.
– Jag tycker att hennes kritik är missriktad. Visst är det ett subventionerat system, men subventionerna är inte riktade till personer med höga inkomster. Tanken är i stället att hyresrätter ska vara tillgängliga för människor i alla inkomstgrupper, säger hon och fortsätter:
– Det vore väldigt olyckligt om Sverige i stället fortsätter att utvecklas i riktning mot social housing, alltså ett system där bostadspolitiken bara är till för dem med allra lägst inkomster.
Samtidigt hörs signaler om att även Wien brottas med en växande bostadsbrist och ökande hemlöshet – möjligen ett tecken på att inga system är immuna mot djupare strukturella utmaningar.
– Hemlöshet är ett mycket komplext problem, och bostadspolitikens olika delar måste hänga samman. Det krävs tillräcklig nybyggnation, och den måste ske på ett sätt som gör lägenheterna ekonomiskt tillgängliga för människor. Men hemlöshet handlar också om inkomstnivåer. Om människors inkomster sjunker för mycket, räcker inte bostadspolitiken ensam för att säkerställa att alla har råd att bo.
Det är därför, menar Lisa Pelling – i likhet med Märta Stenevi – som lösningen också måste sökas bortom bostadspolitiken.
– Såväl barnbidraget som sjukförsäkringen och a-kassan har urholkats, vilket gör att många hamnar under den nivå som krävs för att på egen hand kunna efterfråga en bostad. Därtill har även bostadsbidraget försvagats. Ett ökat samhällsstöd är nödvändigt för att vända utvecklingen.
Vi har tolkat reglerna som att det inte är tillåtet att subventionera bostäder som är öppna för alla, utan bara för dem med sociala behov. Det har hindrat offentliga investeringar i nya bostäder
Men om Wienmodellen är en del av vägen framåt – hur ska då Sverige gå från vision till verklighet?
– Vi behöver satsa på byggandet. Och ännu viktigare, vi behöver börja se bostaden som en del av välfärden. För att nå dit krävs större investeringar av våra gemensamma resurser.
Men här möter Sverige hinder. Enligt Lisa Pelling är det framför allt vår tolkning av EU:s statsstödsregler som bromsar utvecklingen.
– Vi har tolkat reglerna som att det inte är tillåtet att subventionera bostäder som är öppna för alla, utan bara för dem med sociala behov. Det har hindrat offentliga investeringar i nya bostäder.
I Wien har man gjort en annan tolkning.
– Där säger man att 80 procent av befolkningen har rätt till subventionerade bostäder. Inkomstgränsen är satt så pass högt att nästan alla omfattas. På så sätt får man samma effekt som Sverige eftersträvar, men på ett sätt som godkänns enligt EU:s regler.
Den svenska hållningen har lett till att vi, enligt Lisa Pelling, håller på att ”smyga in social housing bakvägen”.
– I dag finns det väldigt många lägenheter som hyrs av socialförvaltningar runt omkring i Sverige. Det är i praktiken en form av social housing, även om vi inte kallar det för det. Samtidigt upprätthåller vi en bild av att vi har en bostadspolitik för alla, där vem som helst kan flytta in i allmännyttan. Men i verkligheten har allmännyttan infört inkomstkrav, vilket innebär att den som har för låg inkomst inte får hyra en bostad.
Hur kommer vi runt det?
– Det enda sättet är att bygga fler hyreslägenheter som är tillräckligt billiga.
Samtidigt finns de som menar att ett system i likhet med Wiens riskerar minska det totala byggandet, eftersom en kommunalt dominerad bostadssektor kan tränga undan privata investerare – hur går det ihop?
– Det kräver i första hand samarbete med byggbolag som inte har väldigt kortsiktiga krav på avkastning. Men sedan tror jag inte att den effekten är särskilt trolig. Vi har en så stor bostadsbrist i Sverige att efterfrågan ändå kommer att finnas.
Men till skillnad från exempelvis Stockholm, investerar Wien årligen mellan cirka 400 och 650 miljoner euro i bostadssubventioner. Det väcker så klart frågan om vi i Sverige ens har råd med något liknande.
– Absolut, vi är ett rikt land. Och att avstå från investeringar medför också betydande samhällskostnader. Om vi inte bygger tillräckligt med bostäder som människor faktiskt har råd att bo i, riskerar vi att förvärra trångboddheten och försätta många i en osäker situation på bostadsmarknaden. Dessutom drabbas näringslivet när det blir svårt att rekrytera personal till storstadsområdena, och universiteten blir mindre attraktiva när studenterna inte hittar någonstans att bo.
Gissningsvis är det då en omfördelning som behöver ske – var ska pengarna tas ifrån?
– Vi ser att enorma tillgångar har fastnat hos dem som i dag äger fastigheter. Det vore till exempel rimligt att återinföra fastighetsskatten. Det har de allra flesta länder med Sveriges inkomstnivå. Det skulle dessutom bromsa prisutvecklingen på bostadsrätter och villor, vilket i sig vore bra.
Vi gör så mycket fel i dag när det kommer till vår bostadspolitik att det finns ett antal lågt hängande frukter att plocka för att vända utvecklingen
Trots att Wienmodellen, enligt Lisa Pelling, är ekonomiskt fullt möjlig, tror hon inte att Sverige kommer att ta klivet – i varje fall inte inom överskådlig framtid. Kanske aldrig.
Samtidigt är hon optimistisk inför framtidens bostadspolitik, mycket tack vare det nuvarande utgångsläget.
– Vi gör så mycket fel i dag när det kommer till vår bostadspolitik att det finns ett antal lågt hängande frukter att plocka för att vända utvecklingen.
Den största stötesten, menar Lisa Pelling, är dagens subventioner vad gäller ränte- och rutavdraget.
– Att subventionera dem som redan har dyra boenden, för att de ska kunna renovera och städa, samtidigt som staten säger sig inte ha råd att stötta byggandet av nya hyreslägenheter, är en direkt felprioritering. Det är helt avgörande att den politiken ses över.
