”Bye, bye sovjetisk stadsbyggnad”

Lennart Weiss konstaterar att forna hemstaden Gävle var en av många som byggde ett klassamhälle med ”sovjetisk” bostadspolitik. Men nu är dags att våga se sanningen i vitögat och göra upp med ett stadsbyggnadsmässigt och politiskt fiasko. Bye bye Sovjet!

Annons:

Annons:

Annons:


Genom överdriften kommer man sanningen närmast, heter det i ett av de talesätt som jag personligen gillar att ta till ibland. En medveten överdrift fyller nämligen två syften. Det ställer ett problem på sin spets och tvingar på det sättet övriga i rummet att mer eller mindre medvetet ta ställning. Inte sällan innehåller överdriften också ett element av stilistisk humor. Den allvarsamma stämningen bryts för ett ögonblick och i sina bästa stunder bidrar ett leende eller ett skratt till att människor öppnar sina sinnen för ett annat perspektiv.

Men så kan det ju slå slint också, som för ett par veckor sedan när jag på ett seminarium beskrev min forna hemstad Gävles tidigare bostadspolitik som ”sovjetisk”. En moderat riksdagsman med mobilen i knät gjorde mitt uttalande viralt och vips hade min skämtsamma karikatyr blivit ett politiskt statement som fick sinnet att rinna på en del vänstersinnade twittrare.

Vad jag menade? Jo, att det var ett misstag att man lät det tidiga 1960-talets grävskopspolitik, som gjorde kaffeved av Gävle innerstads historiska miljöer, följas av miljonprogrammets ensidiga brutalarkitektur i stadens nya förorter. Intentionen var givetvis god. Bostadsnöden skulle ersättas av ljusa, luftiga lägenheter med allt vad det moderna folkhemmet hade att erbjuda. Jag kan fortfarande minnas den synbara tillfredsställelsen hos min mor och far när de nyfiket synade den nya hyreslägenhetens moderna kyl, frys och spis från Electrolux.

Men Sätra och Andersberg blev också en närmast perfekt sinnebild av klass-samhället. Det hjälpte liksom inte att Sätras punkthus och Andersbergs hyreslimpor draperades i vit rappning eller orange pastell. Det blev ändå uppenbart vem som bodde var. I flerfamiljshusen, med det allmännyttiga Gavlegårdarna som hyresvärd, bodde vi som tillhörde arbetarklassen. I radhusen närmast de lägre tjänstemännens familjer och en bit bort, i friliggande villor med garage och egen täppa, de med ädlare namn och högre inkomster.

Illustration: Johan Isaksson.

Som om det inte var nog markerades uppdelningen också i olika upplåtelseformer, flerfamiljshus med hyresrätt, kedjehus i hsb:s och Riksbyggens regi samt villornas egna hem. För många av mina vänner med hjärtat till vänster och märkligt nog också en hel del arkitekter framstår den här epoken fortfarande som framgångsrik. ”Vi byggde ju bort bostadsnöden och lägenheterna tillhör de bästa som ritats”.

Bild: Shutterstock.

Inspireras av:
Greta Thunberg, vår världsberömda tjej som skolstrejkar för klimatet. Så häpnadsväckande mogen. Hur många liv har hon levt?

För all del. Men består inte gott samhälle av mer än centralvärme och mat på bordet? Är det inte helt uppenbart att det är i våra segregerade förorter som Sverige har sina största sociala utmaningar? Och handlar inte politik om att bryta osunda sociala strukturer snarare än att förstärka dem?

Stadsbyggnad är en svår konst där många motstridiga intressen ska förenas. Frågor om gestaltning och inte minst upplåtelseformer rymmer också en politisk undertext som lätt sätter sinnen i brand. Jag kan hålla med om att uttrycket ”sovjetiskt” var en karikatyr. Men just därför hade det också tydliga likheter med verkligheten. Är det inte dags att våga se sanningen i vitögat och göra upp med ett stadsbyggnadsmässigt och politiskt fiasko? Bye bye Sovjet!

Annons: