Vi har fått tydliga instruktioner om när, var och hur vi ska ses. Anton Almquist ursäktar att man ännu inte fått upp skylten på dörren till det nya kontoret. Väl där är det tydligt att saker är på väg att ske med bolaget som byggt och förvaltat fastigheter i Hässleholm sedan början av 1960-talet.
– Jag ser absolut att vi kan ta det här vidare. Jag kan leda, och du får vara …
– Ledig, fyller Lenita Almquist i, med en road blick på sonen. Men bakom leendet finns också ett allvar, och en förväntan.
[ Annons ]
Anton Almquist har nyss fyllt 30 och varit tillbaka i familjeföretaget drygt ett år. Hans mamma Lenita, 63, har drivit det sedan 1991 och ska nu trappa ner. Inget exakt datum är satt för den där utlovade ledigheten. Det ser ut att bli ett generationsskifte med glidande övergång utan alltför mycket dramatik. Lenita ser framför sig hur hon ska bli det hon själv en gång hade i sin far: ett bollplank.
– Han hade byggt och ritat alla husen, så han kunde dem som sin egen ficka. Det var bara att fråga.
Även om exakta siffror är svåra att få fram utgör små, ofta lokala bolag – som Almquist fastigheter – en betydande del av fastighetsbranschen. Nio av tio företag har högst fyra anställda. Det är en verklighet som sällan syns i topplistorna över branschen. Ganska typiskt när man träffar företrädarna är den uppenbara stoltheten över vad bolaget byggt upp och bidragit till lokalt.
I detta fall manifesterat i ett sepiatonat hopvikt papper på bordet framför Lenita. Hon får snart anledning att veckla ut det. Det visar sig vara en husritning. Karl-Erik Almquist började som springpojke på ett arkitektkontor vid fjorton. Arkitekterna såg att pojken hade talang och uppmuntrade honom att utbilda sig till byggnadsingenjör. Huset på pappret ritade han som artonåring, på kontoret hos arkitekten Valdus Wikén. Långt senare fick han möjlighet att förvärva det, och det ingår fortfarande i bolagets bestånd. De flesta av husen som restes under 60- och 70-talet ritade han sedan själv, hemma i sitt eget företag.
Dottern Lenita gick i faderns fotspår – teknisk linje, utbildning till byggnadsingenjör, med siktet inställt på att bli arkitekt. Hon jobbade tre år på arkitektkontor i Lund.
– Men jag insåg ganska snart att det nog kräver en mer konstnärlig ådra än vad jag hade, säger hon.
I stället läste hon ekonomi i Lund och arbetade en tid som ekonom. 1991 blev det läge att komma in i faderns företag – av eget intresse, inget påtvingat, betonar hon. Det första hon gjorde var att digitalisera hela verksamheten, som dittills skötts helt på papper.
Hennes eget övertagande var också glidande. Redan som 17-åring fick hon egna fastigheter, och hennes far ägde en hel del ända tills han gick bort.
– Men det var jag som skötte alltihopa, säger hon.
Mönstret upprepar sig i tredje led. Man -driver innan man äger. Anton sköter driften – på ställningsfullmakt, som det heter – medan Lenita fortfarande äger alltihop.
Lyssna på varandra. Och börja i tid.
Anton Almquists väg in i familjeföretaget var inte heller den rakaste. Efter gymnasiet blev det en sväng på KTH, sedan ekonomi och juridik i Lund och fem år som skatte-rådgivare.
Förra sommaren sa han upp sig.
– Jag kände att det hade varit kul att komma in i det här. Det har alltid lockat, säger han.
Det är mor och son vi har framför oss. Att läsa in saker i blickarna kan vara vanskligt. Men det känns ärligt och varmt.
– Varken jag eller min man har någonsin lagt det på honom att han ska axla det. Det ska vara av egen fri vilja, säger Lenita Almquist.
Om hon ska ge ett råd till andra som står inför samma sak landar det i att:
– Lyssna på varandra. Och börja i tid. Man vet aldrig – sjukdom kan göra att det blir abrupt. Ha en plan, och låt den som ska ta över växa in i det medan man fortfarande kan finnas med.
Att en skattejurist tar över ett fastighetsbestånd kan låta som en enkel match. På ett plan är det så. Det finns i praktiken bara en efterträdare, så någon arvstvist finns inte, ingen strid om värdering som ställer till det.
– Vi har vänner där syskonen haft olika vilja. Då måste någon kompenseras, och det blir svårt, säger Anton Almquist.
Glöm inte – 3:12 kan motverka skiftet
Den som äger sitt fastighetsbolag i aktiebolagsform berörs normalt av de så kallade 3:12-reglerna, som styr hur ägare beskattas för utdelning och vid försäljning av andelar.
Reglerna gjordes om vid årsskiftet, och för den som planerar ett generationsskifte finns både ljuspunkter och fallgropar.
Positivt är att karenstiden – hur länge ägaren måste vara passiv för att kunna ta ut kapital till 25 procents skatt – har kortats från fem till fyra år.
Men Robert Nilsson, skatte-expert på Tholin, pekar på att reformen samtidigt kan slå åt andra hållet: när löne-uttagskravet slopats och ersatts av ett individuellt löneavdrag kan en familjs samlade lågbeskattade utrymme minska med betydande belopp -varje år. Det skapar ett incitament för den äldre -generationen att behålla ägandet – tvärtemot lagstiftarens uttalade ambition att underlätta ägarskiften.
Reglerna gäller bara aktiebolag. Driver man i stället sin verksamhet som enskild firma – vilket många fastighets-ägare gör – ser beskattningen helt annorlunda ut, och är ofta hårdare.
Det som ändå gör skiftet knöligt är formen. Bolaget drivs som enskild firma – allt är privatägt, husen, maskinerna, alltihop.
– Jag kan aldrig komma in som delägare. Det är allt eller inget, konstaterar han.
Lösningen de nu tittar på, med hänsyn till skatter och bolagsformer, är att bolagisera – att göra om firman till aktiebolag så att ägandet kan delas upp. Och trots att det är fullt begriplig materia för Anton så har de tagit in extern hjälp. Dels för att hålla de hårda frågorna om pengar och ägande på armlängds avstånd från relationen, dels för att det helt enkelt är snårigt – många regler ändrades vid årsskiftet.
– Ska man göra en sådan här stor sak vill man inte att något går fel. Jag har suttit i många processer där små fel kan bli väldigt, väldigt dyra, säger han.
De tre anställda fastighetsskötarna är det ingen oro för. Två har varit i företaget i över tjugo år, och beskedet att Anton skulle börja togs emot väl.
– De blev jätteglada. Klart att de nog ibland undrat vad som skulle hända med företaget sen, säger Lenita Almquist.
För Anton är det en tillgång att luta sig mot.
– De är extremt kompetenta. Planerar man en större renovering vet de att ”det där badrummet gjorde vi så där för tio år sedan”. Det är ett orimligt bra stöd, säger han.
Frågan är vad du vill göra med allt det här. Förvalta det som finns, eller utveckla?
– Jag ser möjlighet till utveckling, säger Anton utan att tveka. Vi har i stort sett förvaltat beståndet sedan 1991. Det finns absolut utrymme för tillväxt.
Det märks redan. En skoaffär i stan slog igen i går, efter fyrtio år på samma adress – ägaren går i pension och ingen vill ta över. Man kan ana en lätt uppgiven blick hos Lenita. Men den är mer av oro för hemstaden. Var ska folk köpa skor? Hur ska centrumkärnan fortsätta leva? För själva vakansen finns det planer. En och en halv trappa upp håller de redan på att göra om till moderna bostäder.
Tillväxten ska ske med fötterna i Hässleholm. Beståndet – 340 lägenheter i 16 fastigheter – ligger samlat, det mesta några minuters gång från stationen, med en och annan fastighet i kransorten Tyringe. På sikt kan Anton tänka sig att sprida ägandet geografiskt, längs stambanan ner mot Malmö, för att sprida risken.
Nyss var han på ett Öresundsseminarium där Fehmarn Bält-förbindelsen diskuterades flitigt. Anton följer frågan med intresse. Men med viss skepsis för vad det konkret kommer betyda för Hässleholms potential.
– Även när tunneln väl blir klar är det lite oklart vad den ger norr om Malmö. Infrastruktursatsningarna ligger efter här. Men att kunna nå Hamburg på under fyra timmar härifrån hade varit häftigt.
Ska man göra en så här stor sak vill man inte att något ska gå fel.
Det är i vägvalet mellan att förvalta familjearvet och att vilja framåt som generationsskiften ofta prövas. Men Lenita har gjort sitt val. När ledigheten inträder ska hon hålla fingrarna borta.
– Jag fick fria händer att digitalisera hela verksamheten 1991. Nu står vi inför nästa steg, en digitalisering 2.0, och jag tycker det är skönt att ge honom precis de där fria händerna.
Det finns redan en fjärde generation. Anton har nyss blivit pappa till en son, ett halvår gammal. Hoppas han att pojken en dag tar vid?
– Det hade varit kul att kunna lämna över något till honom. Han får väl börja rensa rabatter om
tolv år.
Precis som Anton själv en gång gjorde, på loven, med gräsklipparen i de områden morfar byggde.
