Senast den 1 januari 2027 ska kommunerna ha infört fastighetsnära insamling av förpackningar. Det är i grunden en bra idé – ju närmare källan där avfallet uppstår, desto bättre. Men precis som när jag för flera år sedan arbetade aktivt med källsortering och insåg hur onödigt komplicerad optimeringen var, ser jag nu hur den här miljöambitionen ska möta verkligheten i våra fastigheter.
I äldre och tätbebyggda kvarter kan ett nytt miljörum innebära kostsamma ombyggnader, förlorade uthyrningsbara ytor eller i praktiken vara omöjligt att få till. Onödiga och resurskrävande ingrepp. Samtidigt kan fastigheten bredvid redan ha ett väl fungerande miljörum eller en insamlingsplats med möjlighet att ta emot mer.
[ Annons ]
Min idé är enkel: en fastighetsägare som redan har en utbyggd fastighetsnära insamling skulle genom ett nyttjanderättsavtal kunna ge en eller flera grannfastigheter rätt att använda samma miljörum eller insamlingsplats. Avtalet reglerar tillträde, ansvar, skötsel och eventuell kostnadsfördelning.
Det här ligger också nära lagstiftningens praktiska logik. Om insamling inte kan ske på den egna fastigheten på grund av exempelvis fastighetens utformning eller lokalisering kan den ske på en plats så nära fastigheten som möjligt, inom de ramar som gäller för fastighetsnära insamling. Avståndet får vara högst 400 meter från fastigheten där insamlingen ska ske.
Här är det viktigt att kommunerna kan vara generösa med undantaget från fastighetsnära insamling på den egna fastigheten och att de är öppna för att dimensionera själva hämtningen. På köpet får sopbilarna färre stopp att åka till och kan hämta mer vid varje stopp. Det är den mest optimerade modellen för deras del.
Kapaciteten är förstås avgörande. Men lösningen behöver inte vara fler kärl och större miljörum. I många fall kan det räcka att öka hämtningsfrekvensen och, där det är möjligt, byta till större kärl. Papper och plast kan behöva tömmas oftare, medan glas och metall normalt fylls långsammare. Dimensioneringen bör styras av verkliga volymer och antalet hushåll som använder platsen. Det är den typen av optimering jag har gjort, och med den har jag kunnat spara tiotusentals kronor per månad på olika fastigheter.
Så i stället för att två eller tre fastighetsägare bygger varsitt miljörum kan befintliga ytor användas bättre. Ni som har läst mina texter tidigare känner säkert igen logiken. Det handlar om att tänka resurseffektivt: hur vi kan göra mer av mindre i stället för att riskera att göra mindre av mer. Investeringar, materialåtgång och påverkan på befintliga byggnader kan minska, samtidigt som de boende får den fastighetsnära service som reformen syftar till.
För att det ska fungera behöver avtalet vara tydligt. Vem ansvarar för städning? Hur fördelas kostnader om hämtningen behöver ske oftare? Vem har tillträde och vad händer om en fastighet säljs? Det är inga ovanliga frågor för fastighetsägare, och de går att avtala om.
Jag tror att det finns många fastigheter där en sådan samverkansmodell skulle kunna fungera redan i dag. Jag hjälper gärna fastighetsägare, kommuner och avfallsaktörer som vill pröva modellen i praktiken – från att identifiera lämpliga fastigheter och dimensionera lösningen till att strukturera nyttjanderätten och få samverkan på plats.
Vi behöver inte alltid bygga nytt för att lösa nya krav. Ibland finns lösningen redan i grannens miljörum.
Robin Rushdi Al-sálehi, samhällsplanerare och hållbarhetsspecialist. Grundare av Vakansa.se
