Det är mindre än två veckor kvar till valet. Bostadsfrågorna har, i motsats till många förhandstips, faktiskt dykt upp i valdebatten. Men en fråga lyser med sin frånvaro: en bostadspolitik för dem som står allra längst från bostadsmarknaden. Det oroar Jennie Argerich, chef social hållbarhet på Sveafastigheter, Patrik Emanuelsson, vd för Heba, Anna Heide, affärsutvecklingschef på Trianon, och Martin Lindvall, samhällspolitisk chef på Fastighetsägarna, som i en gemensam debattartikel i Dagens Industri kräver att nästa regering tar tag i frågan. Staten ska inte lösa den ensam, betonar de, men lösningarna kräver att staten kliver in.
Problemet är enligt författarna inte bara att det byggs för lite, utan att de jämförelsevis billigare hyresrätterna i äldre bestånd fördelas efter kötid och därför sällan når de hushåll som bäst behöver dem. Det är ett matchningsproblem, inte enbart ett utbudsproblem. De vill lösa det med tre reformer.
Gemensamma spelregler: staten ska ta fram nationella, rättssäkra kriterier för vilka hushåll som behöver stöd, något som krävs för att Sverige ska kunna använda EU:s nyligen breddade statsstödsregler.
Gemensamt ansvar: bedömningen av stödbehov och matchningen mellan hushåll och bostäder ska vara ett offentligt ansvar som delas av stat och kommun, medan fastighetsägarna bidrar med bostäder och lokal marknadskunskap.
Gemensam risk: fler modeller där stat, kommun och fastighetsägare delar den ekonomiska risken, så att fler hushåll kan få ett eget kontrakt.
Ett exempel på den sortens riskdelning började gälla i går: den kommunala hyresgarantin. Enligt Martin Lindvall utgör den principiellt en modell där staten betalar för ett åtagande som kommunen gör gentemot de hyresvärdar som är öppna för att använda garantin. Hyresvärdens del är att bortse från att den sökande kanske inte lever upp till alla tillträdeskrav, till exempel frånvaro av betalningsanmärkning. På Fastighetstidningens fråga om modellen kan utvecklas vidare pekar han på möjligheten till en temporär eller nedtrappad hyresrabatt som det allmänna med- eller helfinansierar.
Det författarna efterlyser är ett handslag mellan näringsliv, stat och kommun om en svensk modell för den sociala bostadspolitiken. Problemet är inte bara att bostäder saknas, skriver de. Sverige är också för dåligt på att matcha människor, bostäder och ansvar.

