Det är kolmörkt och knäpptyst på Kägelbanan. Sedan en röst från scenen:
– Jag kan inte skriva mina drömmars stad i en dikt. Det krävs en hel bok. Men jag kan försöka.
[ Annons ]
Ljuset tänds, och där står spoken wordpoeten Sara Nazari – som parafraserar Per Anders Fogelströms stockholmsepos. I sin uppdatering behandlar Sara Nazari samma eviga frågor: Vad är en stad? Vem är staden till för? Vad den kan vara?
Frågor som är högst centrala här på summeringen av Platsform.
Det är samtidigt en gestaltning av staden som teater, gatan som en scen. Stadsutveckling kan lätt fastna där – bli ett spel för Parnassen. Platskvalitet och transformation är exempel på nyckelord här på Platsform, men sällan uttryck man hör på gatan. Men ambitionen med just den här tillställningen är att kliva ner från scenen och ut på gatan. Fastighetsägarna Stockholm har lanserat Platsform som en samtalsarena där konferensrummen ska lämnas för konkreta samtal direkt i stadsmiljön.
[ Annons ]
Det var också en kongenial inledning som förde handlingen vidare till sammanfattningen av de fyra samtal som ägt rum på olika håll i Stockholm under dagen.
Författaren och journalisten Martin Gelin sammanfattade dagens session på Fotografiska om Stockholm som en kultur- och upplevelseattraktion. På scen sa han att en av de viktigaste slutsatserna var vikten av att vårda det regionalt specifika. Efteråt, i minglet nedanför scenen, bad Fastighetstidningen honom att specificera vad det kan vara.
– Vi hann inte gå in så specifikt på det i gruppen. Men jag började skriva en lång lista. Det historiska som har kommit av platsen där det söta möter saltvattnet, handelstraditionen som har kommit med det. Pragmatismen, företagsamheten och allt det där.
Martin Gelin har alltså en lista: Hur tydligt de fyra årstiderna sätter sin prägel på livet här.
– Jag kommer ihåg, jag vet inte om man gör det längre, hur man gick och badade vid Stadshuset när man hade varit ute och festat.
Martin Gelin bidrog en gång mycket konkret till utvecklingen av Stockholms kulturliv. Väldigt konkret, förmodligen som minderårig, på någon av Stockholms dåtida hippa barer med en bunt av fanzinet Nowhere under armen. Det var med det stencilerade indiemagasinet han, tillsammans med storebror Gustav Gelin (nu ETC), inledde en framgångsrik journalistbana som tog honom till New York och Paris, där han nu bor.
Nu har du ett utifrånperspektiv. Hur har Stockholm förändrats?
– Min mest kontroversiella åsikt är att jag tycker att Stockholm har blivit bättre som stad. Det är ju mycket mer levande idag än vad det var då. Jag tycker det är helt absurt hur min generation är nostalgiska för något som var för 20–30 år sedan. Det fanns Taco Bar om man ville äta något som inte var europeiskt. Det fanns två, tre ställen att se bra musik.
Det är intressant att du nämnde pragmatismen. Är det kanske just Stockholms grej – förmågan att suga upp det som sker någon annanstans just nu? Som ni på 90-talet sög upp London, Manchester, Oxford (reds anm: Nowhere lånade sitt namn från Rides, shoegazinggruppen från Oxford, debutalbum)
– Ja, där finns förmågan att kunna absorbera idéer och kulturer och göra någonting nytt av det. Det är viktigt för att Stockholm ska kunna attrahera talanger från hela världen. En otroligt värdefull kraft. Men som äventyras av segregation, nationalistiska och nostalgiska idéer. Den öppenheten är någonting som måste vårdas.
Thomas Erséus, vd på AMF Fastigheter, deltog i dagens samtal på Lillienhoffska Palatset på Medborgarplatsen. Och det med all rätt, AMF Fastigheter förvaltar stora delar av kvarteret kring Medborgarplatsen, från Fatburen till Göta Ark. Hans nära koppling till platsen speglas i hans tankar kring sessionen.
– Det är klart att vi är många som ser att det är en fantastisk, livfull plats som vi kan göra så mycket mer med. Och andra kanske är lite rädda att röra den, säger Thomas Erséus.
Medborgarplatsen är förmodligen en av Stockholms mest livfulla platser. Folklig och ibland lite kaotisk. Många vill något med den, men få är överens om vad. Själv är han tydlig med vad han vill se mer av, och vad han vill ha bort.
– Jag skulle gärna vilja få bort mycket av det otrygga som kopplas till platsen. Brottslighet, knark och otrygghet. Så att fler grupper faktiskt kan ta del av platsen.
Som bolag då, vad kan man faktiskt bidra med?
– Det handlar om att skapa en verksamhet på platsen som gör att människor, både de som kommer dit av vana och de som väljer att komma dit, har någonting att göra. En mix-use som tilltalar många grupper utan att bli identitetslös.
Svaret kan verka relativt simpelt, det behövs mer verksamhet och aktiviteter. Samtidigt vill Thomas Erséus inte se historien suddas ut.
– Medborgarplatsen har ju sin historia som en demokratisk plats med uttryck för mycket känslor, med demonstrationer och allting – och det måste det få fortsätta att vara. Men det ska ju också kännas att det är en plats för alla stockholmare, och inte bara de som har ett visst intresse eller en viss uppfattning i saken.
Helena Bjarnegård, ordförande i Rådet för hållbara städer, deltog i dagens samtal på Skeppsholmen. Temat var levande, hållbara och trygga städer. Gruppen hade landat i livskvalitet som draglok, och ägnat samtalet åt att försöka förstå vad det egentligen innebär och hur man kommer dit.
På scen tog hon upp två perspektiv som hon menade måste kunna samleva för en levande, robust och trygg stad. Det handlar om det mänskliga perspektivet – kulturmiljön, berättelserna, hur platsens utformning avgör om folk skyndar förbi eller stannar och möter en blick. Samtidigt måste det ekonomiska perspektivet också få ta plats, för någon måste betala, och affärsmodellerna är sällan självklara.
– Vi måste förstå det mänskliga perspektivet men vi måste också förstå det ekonomiska perspektivet och på något sätt lyckas få ihop dem.
På frågan om hur man får ihop de två är hon den första att erkänna att ingen förmodligen har svaret.
– Allt det vi pratar om, all den attraktivitet vi vill skapa på en plats – den kommer naturligtvis också att kosta pengar. I planering, i investering, i förvaltning. Och det måste vi tänka klokt kring tillsammans.
Lösningen finns, tror hon – men den kräver fler hjärnor än en.
– Det är inte ett enmansproblem. Hur finansierar vi den attraktiva, härliga staden på olika sätt? Det är en nöt vi verkligen har att knäcka inför framtiden.
