Det är bostadsbolaget Wallenstam som låtit Sifo undersöka svenskarnas benägenhet att rycka ut till sina grannars hjälp vid kris. Enligt undersökningen är det få som ställer upp. Fyra av tio säger sig vara beredda att rycka in vid akuta situationer som sjukdom eller olycka.
Men samtidigt anser nio av tio att grannsamverkan är viktig för tryggheten i bostadsområdet. Enligt underökningen kan den låga hjälpsamheten delvis förklaras av att många saknar kontakt med sina grannar. Bara hälften av lägenhetsboende har någon form av grannkontakt, jämfört med tre av fyra i villa eller radhus.
[ Annons ]
– Sverige präglas av en hög grad av självständighet och oberoende – både socialt och ekonomiskt. Vi har också en stor andel ensamhushåll, bland de högsta i världen. Genom att skapa förutsättningar för mer kontakt mellan grannar kan vi stärka både gemenskap och trygghet i våra bostadsområden, säger Wallenstams vd Hans Wallenstam.
Men David Bergman, doktor i psykologi och militär lärare vid Försvarshögskolan, tycker inte att resultatet ska tolkas som att det råder kris i svensk krisberedskap.
– Det är inte så konstig egentligen. Vi har inte så naturliga beröringsytor med våra grannar. Då upplever man sannolikt ett relativt stort motstånd att ta de vardagliga kontakterna med sina grannar. Därför svarar man att man inte är beredda att hjälpa dem nu.
Dock konstaterar David Bergman att vad man svarar nu inte med säkerhet är samma sak som hur man kommer att agera vid en verklig kris.
– Om huset brinner eller om det blir översvämning eller, Gud förbjude, blir krig så är det klart att man hjälper varandra.
När man tolkar resultatet menar David Bergman att det är viktigt att hålla i minnet att kris kan betyda väldigt olika saker för människor och att det därför är svårt att dra några egentliga slutsatser av resultatet.
– Vi kan ju se på terrordådet på Drottninggatan eller pandemin, när det väl behövs går människor ihop för kollektivets bästa. Vi har inte så mycket val, även om det såklart finns en och annan fullblodsegoist som drar sig undan. Men undersökningar visar att i runda slängar ställer nio av tio upp.
Men finns det något man kan göra i icke-kristid för att öka benägenheten att hjälpa?
– Det är väl det intressanta i undersökningen att människor faktiskt tycker att detta är viktigt, samtidigt som man upplever ett motstånd att hjälpa sin granne i en krissituation för att man saknar relation. Här finns det mycket enkelt att göra för att komma över den tysta barriär som ofta finns i trappuppgången.
Men det menar David Bergman mer är för att lösa den existentiella ensamheten, mindre om vad vi faktiskt gör i en verklig kris.
Undersökningen visar just på det – att en tredjedel känner sig ensamma ibland eller ofta. Bland yngre vuxna är ensamheten påtaglig – hela 47 procent upplever ensamhet, jämfört med endast 20 procent bland de äldre. En av fyra upplever samtidigt att det blivit svårare att få kontakt med grannar idag än för tio år sedan. Många beskriver ökad anonymitet och att sociala kontakter i allt högre grad sker digitalt.
Totalt intervjuades 1 025 personer i en riksrepresentativ panel i åldern 18–79 år.
