SD och arkitekturen – en ny front

När Sverigedemokraterna letar nya områden att ha åsikter om brukar det leda till kraftiga politiska stormar. Nu kanske fastighetsbranschen står på tur. Vi pratar ideologi, arkitektur och armslängds avstånd med partiets ideolog Mattias Karlsson.

Annons:

Annons:


Mattias Karlsson får gå fram och tillbaka i riksdagskorridoren. Al-Jazira behöver bilder till dokumentären om honom och Sverigedemokraterna. Att ett parti med Sverigedemokraternas historia numera anses vara det största i det gamla folkhemmet Sverige har väckt sensation också utomlands.

Reportrarna från nyhetsjätten i London är klämkäcka, kallar mig och Mattias Karlssons pressekreterare ”mate” varje gång de lovar att snart vara klara. Bara en scen till med Mattias Karlsson som öppnar en dörr. Men till slut tröttnar Sverigedemokraternas före detta gruppledare på uppmärksamheten. Vi hamnar i ett mindre rum med imposanta skinnfåtöljer. En miljö som ser ut som en tanke när vi nu ska tala om hans syn på stadsbyggnad och konservativ ideologi.

För Sverigedemokraternas chefsideolog har nämligen börjat fiska i samma vatten som exempelvis Arkitekturupproret. Inga jämförelser i övrigt, men är i djupet finns samma grundförutsättningar som i andra frågor där partiet varit framgångsrika: en folkligt förankrad önskan ställd mot en oförstående elit.

Sverigedemokraterna har vänt upp och ner på det politiska Sverige. Moderater hjälper Vänsterpartister att stoppa skattesänkningar och Socialdemokrater skriver avtal med det Centerparti som inte sällan brukar kallas nyliberalt för att få bort hyresregleringarna. Det är kanske inte alltid lätt att hänga med. Men bakgrunden är alltså Sverigedemokraternas in- och segertåg, partiet som utgjorde en partipolitisk sekt i vit makt-miljön på 1990-talet och sågs som avskräckande paria långt in på 2000-talet. Men nu, när 2020-talet står för dörren, är partiet enligt många opinionsmätningar Sveriges största. Och när frågan om invandringen fem år efter flyktingkrisen så smått börjat svalna söker såväl Sverigedemokraterna som deras motståndare nya fronter.

– En central del av den konservatism jag står för handlar om värnandet av hemkänslan och att föra över den på arkitekturen. Att skapa vackra och harmoniska miljöer som knyter deras historia och får människor att känna sig mer hemma och knutna till platsen, säger Mattias Karlsson när vi träffas på partiets riksdagskansli.

Jag har precis frågat honom om vilken roll arkitekturen spelar för den ideologi som han just startat en tankesmedja för att driva. Den brittiska konservativa filosofen Roger Scruton dyker snabbt upp i resonemanget. Scruton – som nyligen avled – var själv mycket engagerad i just arkitekturfrågor och utsågs 2018 av Theresa Mays regering till ledamot av Building Better, Building Beautiful Commission som skulle verka för bättre utformning av nybyggen.

Roger Scruton

– Om jag får vara fräck tycker jag att det finns ett större drag av andlighet, och mindre av materialism i den utgångspunkten jag och exempelvis Roger Scruton står för, fortsätter Mattias Karlsson.

På vilket sätt avspeglar sig politisk ideologi i olika arkitekturstilar? Vad skiljer dina motståndare från dig?
– Vad jag tror är att de vill bryta med tradition och historia. Sedan vill man signalera jämlikhet genom att skala av och göra det så lite diversifierat och utsmyckat som möjligt. Jag står på rakt motsatta sidan. Jag tror vi behöver historia och tradition med oss in i framtiden. Jag tror också att det finns en viss estetik som en stor del av befolkningen föredrar instinktivt. Ett hus med ornamentik, detaljer som anknyter till platsen historia är vackrare än en fyrkantig betonglåda med släta ytor och fönster som ser exakt likadana ut.

En anledning till att prata med just Mattias Karlsson är att mycket är hjärnan bakom Sverigedemokraterna. Det är hans mångordiga Facebookstatusar som snabbt letar sig ut i riksmedierna och analyseras – och oftast fördöms – på ledarsidor och krönikor. Och när han tidigare i vinter lanserade sin nya konservativa tankesmedja Oikos blev det den dominerande nyheten i SVT:s Agenda. Därför var det förstås ingen tillfällighet att även Dagens Nyheter, när tidningen i julas gjorde sitt stora svep över Sveriges politiska framtid, valde Mattias Karlsson som en av de sex stora framtidsnamnen att intervjua. Också då dök arkitektur upp som en central punkt. I artikeln citerades Thierry Baudet från Sverigedemokraternas systerparti i Holland som menat att modern arkitektur ”är lika mycket en del av vänsterns politiska filosofi som massinvandring”. En tankegång som Mattias Karlssons parti inte heller verkar helt främmande inför med tanke på att samme Baudet också var gästtalare på den senaste partikongressen.

Är det så här det ser ut när en ny politisk front föds? Är det en tillfällighet att Mattias Karlsson börjar prata arkitektur när Dagens Nyheter tar tempen på hans åsikter eller att tidningen därefter väljer att lyfta just den frågan som en av de stora när intervjun väl publiceras?

Jag tror det finns något att borra vidare i här. När det gäller invandring och rättspolitisk har övriga partier närmat sig Sverigedemokraterna. Den dimension jag diskuterar med Mattias Karlsson är någonting hittills ganska outforskat. Det handlar – i brist på bättre terminologi –om kultur. Om kulturkrig. En politisk frontlinje som hittills levt ganska undanskymt, men som nu allt oftare hamnar i blickfånget för hela det politiska samtalet.

Så här: Sverigedemokraternas stora fråga har varit invandringen. Den förde partiet in i riksdagen och den var under många år de etablerade partiers stora invändning mot partiet. Efter flyktingkrisen 2015 har frågan tappat något av sin kraft så till vida att invandringen dels kan ses som mindre viktig i och med att Sverige i tämligen stor enighet infört en mer restriktiv politik, dels att skillnaden mellan Sverigedemokraterna och övriga partiet minskat. Aversionen mot Sverigedemokraterna kvarstår dock, och även partiets vilja att profilera sig bort från det politiska etablissemang man så ofta säger sig avsky.

Det är alltså många som letar nya frontlinjer.

–  Socialister och liberaler diskuterar bostadspolitik primärt som en fråga som enbart för funktion. Då har man missat ett perspektiv, nämligen estetikens roll i samhällsbygget och effekten det får på människor, säger Mattias Karlsson.

Det där kanske låter ganska oförargligt, men för de som hängt med i debatten de senaste åren står det klart vilka avgrunder som döljer sig bakom formuleringarna. För oavsett vad man tycker om arkitektur och om bostadspolitik kommer diskussionen snabbt landa i helt andra frågor, kring politikens relation till kulturen och politikens gränser. För Mattias Karlssons motståndare är hans ord om estetik och identitet förtäckta hot om likriktning och totalitära anspråk. Något som han själv givetvis inte går med på.

– Jag kan verkligen inte förstå den rädslan. Vi har aldrig gjort anspråk på att detaljstyra på något konstigt sätt. Det vi förespråkar är motsatsen, nämligen mer folkligt inflytande. Att människor ska få vara med att påverka sin livsmiljö.

Mattias Karlsson menar att det tvärtom är hans motståndare som stått för politiseringen.

– Det beror på att de ser sina värderingar som allmängiltiga. Och det blir problematiskt för i sin strävan efter att markera avstånd till kulturen skapar man ett elitstyre. Väljarna och folket avskärmas från områden som är ganska viktiga för människor.

Så ser Mattias Karlsson på saken. Hans motståndare skulle kalla det populism. Han själv talar om uppdämd folklig frustration över försämrade miljöer och viljan att försöka få fler att delta i besluten. Och om en arkitekturprofession som inte bryr sig om dem de bygger för.

Jag tror ganska många håller med om det du säger om arkitektur, i alla fall om man ska döma av kommentarer på sociala medier eller insändare i tidningar. Och där finns det också en idé av att arkitekturen idag kommer uppifrån, från en elit, samtidigt som de flesta andra inte uppskattar den. Tänker du också så, folket mot professionen?
– Ja, jag tror det. Dels tror jag att finns en ideologisk grund till varför man har byggt som man har gjort, funktionalistisk och modernistiskt, det minimalistisk avskalade. Socialismen såg i alla fall tidigare ett värde att göra ett brott med det gamla samhället, som man tyckte var präglat av förtryck och orättvisor. Man ville skapa något helt nytt som skilde sig. Och utan vad som uppfattas som prålighet och alltför stora skillnaden, ja då blir det lådor.

– Sedan tror jag att många av dem som idag är auktoriteter skolade sig och är präglade av den tiden. Det har blivit en smaknorm, som är dominerande inom arkitekturskrået men som skiljer sig drastiskt från den som finns hos allmänheten.

Finns det väljare att vinna här tror du?
– Just den här principiella ideologiska diskussionen kanske inte är någon kioskvältare, men det blossar upp konkreta fall där olika ideologiska synsätt blir avgörande. Inte minst i kommunerna. Ta exempelvis Nobelmuseet på Blasieholmen i Stockholm. Det finns en rad sådana exempel runtom i landet där det finns en uppdämd frustration hos människor som känner att de är med och betalar om något de känner sig främmande inför, som sedan förfular deras hemmiljöer och skapar en känsla av alienation.

De andra partierna, var hamnar de i den här diskussionen? För ingen annan politiker säger väl ”fram för mer tråkiga lådor!”?
– Vi kommer tillbaka till diskussionen om ”armslängds avstånd”. Det har funnits en idé om eftersom totalitära regimer använde sig av kulturen ska politiker idag inte lägga sig i den. Men det blir problematiskt, för i sin strävan efter att markera avstånd mot historisk totalitarism skapar man ett elitstyre som gör att människor avskärmas från områden som är ganska viktiga för människor.

Hur menar du då?
– Är man total motståndare mot att ens kvarter ska byggas om på ett sätt som man tycker är vedervärdigt och som man inte kommer trivas i, då har man som medborgare väldigt liten möjlighet att påverka. Om politikerna ska hålla sig borta innebär det att medborgarna hålls borta.  Jag säger inte att vi politiker ska detaljstyra, men tycker att vi ska få diskutera det, åtminstone på ett ideologiskt plan. Vi är för ökad direktdemokrati, jag tycker inte det finns något som hindrar att man till och med på stadsdelsnivå har lokala folkomröstningar om hur området ska gestaltas.

För mig som följt stadsbyggnadsdiskussionen nära i Stockholm så tycker jag din position påminner om den vänstern brukar ta, framför allt den som Vänsterpartiet och Miljöpartiet i alla fall tidigare haft. Det är från vänster man velat stoppa förändringar och rivningar, medans man från borgerligt håll drivit på stadsutveckling. Vad tänker du om det?
– Jo, så är det ju. Det var en udda situation i samband med Nobelcentret på Blasieholmen. Det är nog inte särskilt många gånger som Sverigedemokraterna, Vänsterpartiet och företrädare för miljöorganisationer stått på samma scen och hållit med varandra.

Så ni hamnar inte den klassiska betongpositionen som man ibland brukar hänföra Moderater och Socialdemokrater till?
– Nej, och där vill jag absolut inte att vi ska vara. Både Moderaterna och Socialdemokraterna har blivit ganska materialistiska partier. Den typen av kulturkonservatism jag står för blir förstås ny i landskapet, ett andligt perspektiv som fokuserar på dygder och skönhet, på hemkänsla och identitet.

Vilka praktiska politiska förändringar tänker du dig?
– Tydligare samrådsprocesser, jag tror att skönhetsråd är en bra sak, mer inslag av direktdemokrati. Man kan också titta på arkitektutbildningen. När jag pratar med arkitekter säger de att man idag inte får någon utbildning att bygga på klassiskt sätt.

Du talar om att människor dels ska bestämma själva, dels om estetik, finns det inte risk för en motsättning där? Folk kanske inte kommer fram till så snygga lösningar? Och folket och skönhetsrådet kanske inte är överens?
– Men jag vet inte om skönhetsråd ska vara någon omnipotent beslutsmakt. Och deras syn kan ju föras fram i debatten. Men det bör i slutändan vara upp till folket. Det är logiskt att det som faktiskt ska leva i byggnaderna ska ha den tyngsta rösten.

Säger du så av princip eller för att du tror att folk är genuint har samma konservativa ideal som du själv har? Vad gör du om folk röstar fram fler miljonprogram?
– Jag tycker det av princip. Jag skulle acceptera ett sådant utfall. Det kommer säkert i många fall bli så att folk bestämmer sig för lösningar som jag inte gillar. Men om målet är ökad hemkänsla och stärk identitet så har ju det målet uppnåtts, även om jag från något slags konservativt smakperspektiv tycker är vederstyggligt.

Folkvilja framför smakauktoritet alltså. Inte heller det är en särskilt given konservativ position. För att reda ut begreppen bättre pratar jag med Andreas Johansson Heinö, statsvetare som skrivit sin doktorsavhandling om just nationalism. Han menar att det finns ett utrymme för Mattias Karlsson att muta in, då en konservativ kultursyn länge varit frånvarande i svensk politik.

– Den kulturpolitiska debatten har varit ganska snäv i Sverige under lång tid, med orimligt fokus på detaljfrågor – fri entré till museer, exempelvis. Så i den meningen är det ingen tvekan om att det saknats alternativ och att det, även här, finns ett tomrum för Sverigedemokraterna att fylla, säger Andreas Johansson Heinö som numera arbetar som förläggare på den marknadsliberala tankesmedjan Timbro.

Men det är också något nytt. Mattias Karlsson menar sig stå för en mer folklig, demokratisk förankrad syn på hur vi bygger. Vilket vanligen brukar vara ett vänsterargument. Konservatismen brukar snarare stå för tilltro till auktoriteter.

– Historiskt är det tveklöst så. Den kultursyn som dominerat i svensk politik har varit egalitär och antielitistisk. Det märks fortfarande, till exempel i de starka reaktionerna mot förslag om litteraturkanon. Samtidigt är anti-elitismen en bärande vägg i det Sverigedemokratiska idébygget, även om det krävs en del begreppsutsträckning för att samtidigt vara både folklig och konservativ, säger Andreas Johansson Heinö.

Sverigedemokraternas kritiker är oroliga för att de politiserar områden som politiken tidigare hållit ”armslängds avstånd” till, som exempel kultur. Mattias Karlsson menar tvärtom att dessa områden redan är (vänster)politiserade idag, av en elit, och att de bara för in någon slags demokratiskt inflytande igen.

– Båda sidor har rätt. Det är en mycket yrvaken debatt som utlöses av att SD plötsligt riskerar utöva inflytande på riktigt. Men situationen hade aldrig uppstått om inte det funnits en så bred samsyn kring värdet av storpolitisk kontroll över kulturlivet.

Men Andreas Johansson Heinö är dock tveksam till om stadsbyggnad och arkitekturfrågor kommer generera röster, åtminstone inet på riksnivå.

– I den lokala politiken har vi väl redan sett många exempel på sprängkraften i stadsbyggnadsfrågor. Det finns många Slussen och Nobelbyggen runt om i Sverige som inte syns i riksmedia, men som mobiliserar mycket motstånd. Däremot är det svårt för sådana frågor att spela någon avgörande roll i nationell politik.

Och så har det kanske varit hittills. Men Sverigedemokraternas intåg har skapat en politisk stridslinje av en sort som inte funnits i vårt land på många år. Om det blir som Mattias Karlsson vill kommer det kraftfältet att närma sig fastighetsbranschens vardag.

Annons: