Debatt: ”Frestas inte till en alltför klåfingrig fastighetsskatt”

Fler röster höjs för att införa en ny fastighetsskatt. Det kan vara klokt menar bostadsanalytikern Simon Imner, men höjer ett varningens finger för att frestas till en alltför klåfingrig modell.

Annons:

Annons:

Annons:


I sin kolumn i Dagens Nyheter varnar Lars Calmfors för att skattesänkningarna i januariavtalet riskerar att öka inkomstskillnaderna ytterligare. Han ser en återinförd ny fastighetsskatt som en viktig åtgärd. Det är klokt.

Men jag har också sett hur det börjat argumenteras för att konstruera en skatt som samtidigt ska vara ett verktyg för ökad rörlighet – en så kallad underbeläggningsskatt. Det är mindre klokt.

Rörligheten på bostadsmarknaden måste öka, det är de flesta överens om. Bostadsbeståndet utnyttjas ineffektivt och det måste bli lättare för hushållen att byta till en bostad som bättre möter behoven. För att lösa detta sätter många sitt hopp till januariavtalets första punkt: den dunkla skattereformen. Här är det många som står i kö för att självmant sköta politikernas tankeverksamhet. Reformerna som föreslås syftar främst till att öka flyttbenägna hushålls ekonomiska incitament att röra på sig genom justeringar eller avskaffanden av regler för kreditgivning och beskattning.

Reformerna som föreslås syftar främst till att öka flyttbenägna hushålls ekonomiska incitament att röra på sig genom justeringar eller avskaffanden av regler för kreditgivning och beskattning.

Förutom de återkommande förslagen att slopa amorteringskrav och underlätta kreditgivning har ett nytt förslag dykt upp i debatten. Att börja beskatta en fastighets boyta snarare än fastigheten som bostadsenhet, en form av underbeläggningsskatt. Syftet är att det ska bli dyrare för hushåll att överkonsumera bostadsyta, något som mer än halva Sveriges befolkning idag gör. Samtidigt ska det bli lättare för hushåll att anpassa sitt boende efter förändringar i behov och preferens. Detta givet att reavinstskatt, fastighetsskatt, amorteringskrav och ränteavdrag tas bort parallellt.

Samhällsekonomisk ineffektivitet må vara en grogrund för nya idéer, och likt klädesplagg behöver idéer luftas. Men förr eller senare måste man börja leta efter fläckar.

I den brittiska tv-serien Years and Years får man följa hur en vanlig familj i Manchester påverkas när några av samhällets största kriser eskalerar – allt från annalkande klimatkris till bankkollaps. I ett avsnitt inför den auktoritäre demagogen till premiärminister The Bedroom Law för att i ett lösa den akuta bostadsbristen. Alla hushåll med två sovrum över blir skyldiga att husera hemlösa medborgare. Även ett långsökt exempel tillåter tanken att dröja sig kvar – hur långt är vi beredda att gå för att lösa bostadsbristen? Kräver gamla politiska misslyckanden nya politiska lösningar?

Inspirationen till underbeläggningsskatten kommer från Storbritanniens Bedroom Tax. Reformen infördes 2013 i ett försök att minska de skenande offentliga utgifterna för bostadsbidrag och för att utnyttja allmännyttans bostäder mer effektivt. Detta realiseras genom att bidragsberättigade hushåll som överkonsumerar boyta får ett minskat bidrag med 14 % om de har ett sovrum till övers, eller med 25 % vid två eller fler. Politiskt kallas det för en skatt trots att det är en bidragsreduktion.

Årligen motsvarar bostadsbidraget en tiondel av britternas välfärdsbudget, cirka 22 miljarder pund, vilket är en fördubbling sedan införandet under tidigt 2000-tal. Det fördelas på över fyra miljoner hushåll. Regeringens uppföljning för tre år sedan visar tydligt att det inte räcker med att dra ned på bostadsbidragen, då endast 0,5 % av de som omfattats av reformen uppgav att den påverkat beslutet att flytta. För hushållen var närhet till familj, skolor och arbete viktigare än bidragsreduceringen. Dessutom saknades bostäder att flytta till.

För den som ägt sin bostad en tid må det vara billigare att bo och dyrare att flytta. Men vi behöver inte väga lägre flyttkostnader mot högre boendekostnader i den politiska vågskålen.

Vi behöver komma ihåg att bostadsmarknadens matchningsproblematik kan vara frivillig och att det samhällsekonomiskt önskvärda inte alltid ska tillåtas gå ut över våra privata livsval. Visst visar statistiken att halva Sveriges befolkning överkonsumerar bostadsyta, men det är något de har rätt till.

Så trots att det låter som kraftfull politik att beskatta människor som av privata skäl har outnyttjade rum i sin bostad finns det en invändning – det är en dålig idé.

Annons: