Kraven att uppgradera ett vatten- och avloppsledningsnät som är ålderstiget och byggt för ett annat klimat har hörts åtskilliga gånger, och ofta specificerats i ganska hög detaljgrad från organisationer som Svenskt Vatten, Fastighetsägarna och försäkringsbranschen. Klimatanpassningsråd och statliga utredningar om ökad VA-beredskap och klimatanpassning har tydliggjort både investeringsbehov och systemrisker. För varje år utan beslut växer investeringsskulden och sårbarheten. I dag finansieras huvuddelen via den kommunala vatten- och avloppstaxan. Det kommer knappast att fungera i längden. Så frågan är: vatten, avlopp och klimatanpassning – hur länge kan besluten skjutas upp? Vilket också var rubriken på ett av Almedalens seminarier. Med politiker på plats fanns det viss möjlighet att svar skulle levereras.
Magnus Arnell, expert vid Klimatanpassningsrådet, öppnade med att man samma förmiddag hade presenterat en nationell klimat- och sårbarhetsanalys.
[ Annons ]
– Klimatförändringarna är redan en realitet i dag. Vi kommer att se fler frekventa händelser av mindre magnitud, men som tillsammans nöter på systemens förmåga att hantera dem. Och vi kommer att se fler extrema händelser som blir mer extrema. Om klimatförändringarna är en haj, är vatten dess tänder.
Björn Dalemo, vd för Länsförsäkringar, bekräftade bilden från försäkringssidan. Under de senaste tio åren har Länsförsäkringar registrerat ungefär 160 000 naturskadehändelser. Översvämningar drar i särklass störst kostnader av alla naturkatastroftyper. Och riskerna är inte lokala.
– Klimatriskerna slår över hela landet.
Allt förväntas landa på fastighetsägare och i slutändan på hushåll.
Ulf Thysell, strateg klimatanpassning och civil beredskap på Svenskt Vatten, redovisade att investeringarna i VA-Sverige fördubblats mer än dubbelt på bara fem år, från 15 miljarder om året 2019 till 35 miljarder 2024. Men ökningen gäller framför allt anläggningssidan – vattenverk och reningsverk som nått sin ålder. Ledningsnäten, den långsiktiga och kostnadskrävande biten, hänger fortfarande kvar i kön.
– Det görs ganska mycket. Men vi har fortfarande ledningsnäten som vi måste orka jobba med samtidigt.
Rikard Silverfur, chef för utveckling och hållbarhet på Fastighetsägarna, beskrev den ekonomiska situationen för fastighetsägarna. VA-taxorna rör sig som en bandyklubba – de har skjutit i höjden sedan ränte- och energikrisen 2021–2022, och ingen har kontroll på när rörelsen planar ut. Utöver det kommer nödvändiga ytlägesåtgärder – de insatser som behöver göras ovan jord för att samhället ska klara regn som ledningsnäten aldrig klarar av att ta hand om:
– Allt förväntas landa på fastighetsägare och i slutändan på hushåll. Vi saknar en överenskommelse om hur vi ska lösa hela den här utmaningen. Som fastighetsägare kan man sitta vid lågpunkten och ha vatten vinande mot sig utan att ha så mycket rådighet.
Både Larry Söder, bostadspolitisk talesperson och riksdagsledamot i civilutskottet för KD, och Magnus Arnell var samstämmiga om en sak. Ansvarsfördelningen är egentligen inte oklar.
– Det finns ingen tvekan om var ansvaret är. Det är hos kommuner och fastighetsägare. Men man kan diskutera hur finansieringen ska hanteras – beredskapsdelen är inte rimlig att lägga enbart på kommuner och fastighetsägare, sade Larry Söder.
Magnus Arnell instämde, men pekade på det mer akuta problemet att ingen agerar i väntan på att någon annan tar ansvar.
– Det värsta just nu är att man går och väntar på att någon annan förhoppningsvis tar det där ansvaret och kostnaderna. Det tror jag är en stor risk.
Som kommunpolitiker måste man våga prioritera.
Therez Almerfors, kommunalråd (M) i Uppsala, lyfte Uppsala som ett positivt exempel: i nyexploaterade Rosendal hanteras all dagvatten lokalt, inklusive hundraårsregn, bland annat via en skatepark som vid kraftiga regn fungerar som ett uppsamlingsmagasin. Men hon passade också på att ta ett självkritiskt grepp:
– Som kommunpolitiker måste man våga prioritera. Uppsala driver nu en kommunal vätgasinvestering. De pengarna hade behövts till annat. Det går inte att göra allt.
Amanda Palmstierna, bostadspolitisk talesperson och riksdagsledamot i civilutskottet för MP, var mer otålig. Hon konstaterade att den nuvarande mandatperioden producerat två välgjorda utredningar med konkreta förslag – men att inget hänt:
– Ju längre man väntar med att göra de här investeringarna, desto mer kommer det att kosta. Det är mycket bättre med förebyggande, värdehöjande åtgärder än att åtgärda skador i efterhand.
Hon lyfte fram tre konkreta åtgärder: statlig medfinansiering, lagstadgad förnyelsetakt för VA-nät, och möjlighet att fondera medel via VA-taxan för kommande behov – något som inte är tillåtet i dag.
Rikard Silverfur lyfte det strukturella problemet med klimatanpassning i befintlig bebyggelse.
– Den enda part som egentligen tjänar på att en fastighetsägare eller en kommun gör en klimatanpassningsinvestering är försäkringsbranschen. Någon ska ta investeringen, en annan tjänar på det. Det är nog det största skälet till att det händer för lite.
Björn Dalemo bemötte invändningen med att Länsförsäkringar redan i dag investerar drygt 20 miljarder i gröna obligationer, och att bolaget vill vara medfinansiär i VA-uppgraderingar. Dessutom nämnde han att nya EU-regelverk nästa år tvingar försäkrings- och bankbranschen att identifiera, värdera och rapportera klimatrisker i sina portföljer – vilket kan förändra incitamenten.
På frågan om en nationell VA-plan var svaret brett jakande, men med nyanser. Rikard Silverfur kallar det för en nationell återhämtningsplan – eftersom frågan handlar om både eftersatt underhåll och uppgradering för ett förändrat klimat. Ulf Thysell pekade på att kapital i sig inte är problemet. Utan att VA-anläggningarna är avskrivna sedan länge och saknar bokfört värde, vilket gör kapitalkostnaderna svårhanterliga när renoveringarna väl sätts igång.
Larry Söder argumenterade för en differentierad nationell strategi – en plan som tar hänsyn till att Sveriges 290 kommuner har vitt skilda förutsättningar och kommit olika långt. För att krav och ersättningar ska fördelas rättvist vill han se en minister med ansvar för vatten, och en särskild myndighet.
Amanda Palmstierna, MP, instämde omedelbart:
– Jag måste faktiskt instämma i det här med vattenminister. Det är ett jättebra förslag. Det är verkligen ett problem att ansvaret är så segregerat i regeringskansliet.
