Det är inte längre en lika tydlig konfliktlinje mellan de som värnar den generella svenska bostadsmodellen och de som ser ett selektivt, mer europeiskt system som svaret. Meningsskiljaktigheter finns. Men på Fastighetsägarnas seminarium om EU:s bostadsplan i Almedalen gick det möjligen att ana konturer av något som skulle kunna bli en gemensam svensk position.
Fastighetsägarnas samhällspolitiske chef Martin Lindvall inledde med en genomgång av vad som hänt det senaste året på europeisk nivå. EU-kommissionen har presenterat sin European Affordable Housing Plan, ett paket i fyra delar: öka utbudet av bostäder, mobilisera investeringar, driva strukturreformer och hantera akuta behov. Därtill ett reviderat statsstödsbeslut som öppnar nya möjligheter att finansiera bostäder för dem som inte klarar sig på den ordinarie marknaden. Lindvall var noga med att påpeka att bostäder inte är en EU-kompetens. Planen är rådgivande, och hur möjligheterna används avgörs nationellt och lokalt. De svenska utmaningarna handlar, som han sammanfattade det, framför allt om att lösa tillgängliga bostäder och hemlöshet.
[ Annons ]
Marie Linder, förbundsordförande i Hyresgästföreningen, sade sig dela uppfattningen att EU-planen inte innebär slutet för den generella bostadspolitiken.
– Det ger snarare möjlighet till ytterligare investeringar. Det som har chockat mig är att åker jag till Bryssel pratar vi om hur vi ska säkerställa tillgängliga bostäder. I Sverige pratar vi om helt andra frågor.
Pernilla Parding, samhällspolitisk expert på Stockholms Stadsmission, menade att vad som sker i EU ger hopp. –
– Vi kan faktiskt stoppa den negativa utvecklingen vi sett de senaste åren genom att använda EU som en hävstång för finansiering av socialt hållbar bostadsförsörjning.
Pernilla Parding lyfte fram det hon kallar ett skift i begreppet: hon föredrar ”affordable housing” framför ”social housing”, just för att det signalerar var problemet egentligen ä.
– Det är inte individen vi ska lösa. Det är bostaden.
Tydligast om behovet av förändring var Louis Landeman, chef för hållbarhetsanalys på Danske Bank.
– Nuvarande bostadssociala politik i Sverige har nått vägs ände. Nu måste vi göra något på allvar. Det finns en enorm vilja i det privata kapitalet att vara med, men vi behöver rätt garantistrukturer.
Per Spolander, bostadspolitisk expert på Sveriges Allmännytta, höll fast vid att den generella modellen fungerat väl och bör bevaras. Men medgav att det finns saker som bör förändras.
– Någonting funkar i Sverige. Men det finns saker att skruva på.
Bred enighet rådde om att EU-planen, rätt använd, kan fungera som just det. Parding kallade en hävstång – för investeringar, för nya samverkansmodeller och för att äntligen göra något åt de allra mest utsatta på bostadsmarknaden. Och att det nu är upp till Sverige att avgöra hur den möjligheten ska tas tillvara.
Men när panelen närmade sig sitt slut satte Martin Lindvall ned foten i en fråga som riskerar att glömmas bort i diskussionen om modeller och terminologi. Han riktade sig till Pernilla Parding.
– Du gillar inte att säga social housing. Men nu är regelverket sådant att det skiljer på de sakerna. Väljer vi bort den delen – vi kan kalla det något annat i Sverige – men väljer vi bort den kategorin fortsätter vi göra som vi gör i dag. Vi kommer inte kunna använda projekt för hemlösa, för de täcks inte av affordable housing.
Det är en distinktion med stora praktiska konsekvenser. IEU:s statsstödsregelverk är ”social housing” och ”affordable housing” separata juridiska kategorier med olika räckvidd. Den smalare, för de allra mest utsatta, kräver att Sverige faktiskt väljer att använda beteckningen.
– Vad man kallar det hemma är en sak. Men i Bryssel måste saker kallas vad de är, sa Martin Lindvall.
