Då var vi igång igen. Jag pratar om förhandlingarna om den årliga justeringen av hyrorna i landets bostäder. Dessa förhandlingar är numera ett lika säkert vårtecken som krokus, snödroppar och blommande körsbärsträd.
Att förhandlingsstarten har landat på den här sidan sommarsemestern är kopplat till den lagstiftning som sedan 2023 ger parterna möjligheten att låta en skiljeman besluta om hyresjusteringen om de själva inte lyckas ro förhandlingarna i mål.
[ Annons ]
Det är bra. Tidigare kunde förhandlingarna pågå i evigheter utan någon självklar slutpunkt. Hyresgästerna drabbades av retroaktiva hyreshöjningar samtidigt som hyresvärdarna svävade i ovisshet om de ekonomiska förutsättningarna för deras verksamhet.
Istället har de oftast handlat om totala haverier som slutligen har fått lösas av skiljemän
Det var en riktigt usel ordning. Med skiljemannalagstiftningen kan den tidsmässiga osäkerheten och retroaktiviteten undvikas, men det kräver att förhandlingarna inleds under våren. Åtminstone om parterna ska ta höjd för risken att förhandlingarna slutar hos skiljemannen.
[ Annons ]
Lagen tillkom för att göra förhandlingarna effektivare. Det har delvis uppnåtts med införandet av skiljeförfarandet. Förhandlingarna har nu en bortre parentes. Däremot har knappast förhandlingarna i sig blivit effektivare. Istället har de oftast handlat om totala haverier som slutligen har fått lösas av skiljemän.
Att det har blivit så illa beror till stor del på brister i lagstiftningen. Den ger i princip ingen vägledning när det gäller skälen till att hyrorna ska justeras. Den kräver inte heller att skiljemännen ska motivera sina beslut.
Resultatet av otydligheten är tydligt. Skiljemannen har inget annat att förhålla sig till än de mer eller mindre spridda argument som parterna framför. Dessa har i sin tur ingen aning om varför hyrorna höjs med just den procentsats som meddelats av skiljemannen. När varken hyresgäster eller hyresvärdar förstår varför hyrorna utvecklas som de gör undergrävs det kollektiva hyressättningssystemets legitimitet.
Frånvaron av motiverade beslut innebär också att förhandlingarna blir en process utan lärande
Frånvaron av motiverade beslut innebär också att förhandlingarna blir en process utan lärande. Det går inte att dra några slutsatser om vad som kommer att ske i framtida processer. Utan den kunskapen ökar sannolikheten för att hyresjusteringen även framöver kommer att fastställas av skiljemän. Motiverade beslut skulle ge parterna en möjlighet att förutse vad som kommer att hända i ett skiljeförfarande. Det gör det lättare för dem att närma sig varandra och på så sätt undvika de kostsamma turerna hos skiljemännen.
Ett haltande skiljeförfarande låter kanske som en petitess, något som en handfull förhandlare kan träta över utan att omvärlden behöver bry sig. Det är ett felslut. Det är den årliga hyresförhandlingen som i slutänden avgör om det på sikt är ekonomiskt möjligt att förvalta hyresrätter i Sverige, om det går att underhålla fastigheterna och samtidigt avsätta kapital för att bygga nya hyresrätter.
Med några enkla förtydligande av lagstiftningen skulle riksdagspolitiker kunna göra storverk för hyresrättens framtid. Det är en lågt hängande reformfrukt.
