Det har skrivits åtskilliga spalter om Barbro Westerholm som avled i veckan. Men då det är svårt att hitta någon som betytt så mycket för svensk frihet i modern tid, finns det ingen anledning att inte ägna även denna text åt hennes gärning. Möjligen att det också går att peka på ytterligare en frihetsaspekt i hennes livsgärning.
Att försöka sammanfatta hur Barbro Westerholms, både i och utanför politiken, gärning gjorde Sverige till ett bättre land skulle bli en lång lista. Så bara för att nämna något: Som läkare obducerade hon kvinnor som genomgått illegala aborter, vilket ledde till en framgångsrik kamp för aborträtten.
[ Annons ]
I egenskap av nybliven generaldirektör på Socialstyrelsen mötte hon demonstrerande på myndighetens trappa som förklarade hur staten klassade deras kärlek som en ”mental rubbning”. Det tog bara två månader för Sverige att, som första land i världen, friskförklara homosexuella. Hon engagerade sig mot stigmatiseringen av hivpositiva, och för homosexuellas rätt till föräldraskapet.
Det är viktigt att komma ihåg hennes kamp gett oss alla större frihet. Varje försök att villkora människovärdet nedgraderar allas vår värdighet.
Efter valet 2018 var Barbro Westerholm den äldsta ledamoten i riksdagen. Men i valet 2022 fanns hon inte med på Liberalernas valsedlar. Hennes motivering att lämna riksdagen efter 27 år var att hon inte längre hade tid. Det var för bråttom att driva frågor som åldersdiskriminering och jämlik vård. Därför skippade hon långa sammanträden om regeringsbildning för att istället driva på som fristående opinionsbildare.
Skummar man riksdagsprotokoll så var en av hennes sista insatser som politiker en fråga till dåvarande bostadsminister Johan Danielsson (S) om behovet att skapa ordning och reda i hur begreppet trygghetsboende används för hyresbostäder.
För även bostadspolitiska reformer såg hon som ett medel för ökad frihet.
Det framgår inte minst när hon intervjuas om det egna valet att tillsammans med maken flytta till ett boende som passade det liv som låg framför dem, istället för att vara riskera att bli fastlåst på tredje våningen utan hiss. Barbro Westerholm talar om att det var hennes längtan efter frihet som avgjorde. ”Frihet från alla måsten och friheten i att kunna bo kvar även om kroppen en dag börjar strejka.”
Jag ska absolut inte lägga några bostadspolitiska förslag i hennes mun. Men jag tror inte att Barbro Westerholm hade haft det minsta att invända mot påståendet att bristen på social bostadspolitik, ja bostadspolitik alls, är en frihetlig brist.
Jag återanvänder en scen för att förklara vad jag menar. När jag besökte Stockholms Stadsmissions första delningsboende, ett samarbete med Stena fastigheter, intervjuade jag Nils Junior Lundh. Jag har redan berättat om hur jag blev så glad när han egentligen bara ville prata om sin passion att vandra. Det gjorde det tydligt hur lätt en medmänniskas fulla potential kan komma till sin rätt om vi bara ser till att ha lösningar för grundläggande frihetliga behov.
En invändning mot sociala bostadsåtgärder som ofta hörs är att det leder till inlåsningseffekter. Alltså att man inte tar ett arbete på grund av att då passerar en inkomstgräns, eller att man till varje pris ser till att behålla sitt förmånliga boende istället för att ta sig vidare på bostadsmarknaden. Jag frågade Pernilla Parding, som är ansvarig för socialt hållbara bostäder på Stockholms Stadsmission, om detta. Hon hänvisade bland annat till Finland som valt en relativt pragmatisk hållning.
”Syftet ska vara att bryta hemlöshet. Sen får vi lita till människan. Erfarenheten från annat håll är att det över tid oftast löser sig av sig självt”, sa Pernilla Parding.
Även det ett sätt att se på bostadens betydelse för större frihet.
Här passar det också utmärkt att lyfta ett citat från vår intervju med Jesper Roine, författare och docent i nationalekonomi på Stockholms Handelshögskola:
”Vi kommer inte ifrån att det som är utfallet i dag är startpunkten i morgon.”
Han argumenterar mot missuppfattningen att en diskussion om ojämlikhet skulle handla om en önskan om att alla ska ha det exakt lika bra – eller dåligt. För i verkligheten finns det ingen ”punkt noll” där alla har samma grundförutsättningar och resten enbart handlar om det egna ansvaret.
”Om vinnarna i alltför hög grad kan använda resurserna till att förstärka sina fördelar fungerar det inte längre. Ojämlikhet gör att konkurrensen inte längre fungerar”, säger Jesper Roine.
Jag lägger till: Ojämlikhet gör att inte heller friheten fungerar.
PS: Apropå frihet. Själv upplever jag den som intensivast när jag åker långfärdsskridsko. Just nu går det att se den BBC-producerade naturfilmen Sveriges hjärta på SVT Play. Jag lyckades nästla mig in i några av skridskoscenerna ca 25 minuter in i filmen.
Erik Hörnkvist, redaktionschef
