Hemmabygge

Det senaste året har inneburit en ny väg för Stockholms Stadsmission. Med sitt bygge i Farsta vill man skapa en modell för att lösa den växande strukturella hemlösheten.

Det är nära att vi snubblar över benen på några sovande män. Även om det finns sovsalar är det många som föredrar golvet, vana vid ett hårt underlag och tryggheten där det rör sig folk. Här på Stockholms Stadsmissions dagverksamhet Bocenter vid Fridhemsplan kan den som jagats bort från tunnelbana, Centralen eller en trappuppgång få några timmars vila, ett mål mat och möjligheten att tvätta sig och sina kläder.

De verkar närmast förvånade när man nämner hur barnfamiljer nu drabbas av hemlöshet.

Om det är fler eller färre som lever i öppen hemlöshet på gatan är svårt att fastslå. Ett positivt tecken är att Stockholms Stadsmission avvecklat stödboendet Bostället på Högbergsgatan, detta då allt fler lyckats få hjälp till ett eget boende via modellen Bostad först. Men ser man till hemlösheten i stort är läget akut.

– Det verkar svårt för politiker och beslutsfattare att ta in att det inte längre enbart handlar om farbrorn på parkbänken. De verkar närmast förvånade när man berättar hur barnfamiljer nu drabbas av hemlöshet. Och att det inte alls bara handlar om arbetslösa som behöver arbetsmarknadsåtgärder. Många av våra hyresgäster har jobb, men de kan ändå inte ta sig in på bostadsmarknaden. Hemlöshet måste lösas med bostad till rimliga hyresnivåer.

Det säger Pernilla Parding, programansvarig för socialt hållbara bostäder på Stockholms Stadsmission. Och egentligen är det den strukturella hemlösheten, och den helt nya roll det inneburit för Stockholms Stadsmission, vi ska prata om. Men det är logiskt, och kanske nödvändigt, att börja här på Bocenter.

– Egentligen skulle nog en stor del av dem som kommer hit klara ett boende om det var lite lättare att komma in på en bostadsmarknad där det också fanns lite större acceptans och variation i boendeformerna. Men innan det ens är möjligt måste först alla ”vanliga” människor ha någonstans att bo. För om inte vi i medelklassen kan bo, så blir acceptansen för de som är lite problematiska än lägre. Därför vill och måste vi vara med och försöka lösa bostadsmarknadens obalans i stort, säger Pernilla Parding.

Det som sker här på Bocenter är också på många sätt en spegling av samhällets utveckling i stort.

– Nu kommer de som råkade illa ut under coronan, säger Susanne Rosén enhetschef på Bocenter.

Det är en ofta skruvad spegelbild.

– Våldet har blivit grövre och råare. Man attackerar varandra och vår personal, berättar hennes kollega, enhetschef Carolina Bäck.

Det handlar om ett helt nytt klientel, unga män från Stockholms ytterområden som haft en perifer roll i gängkriminalitet.

– Men man har inte haft någon högre status. Kanske har man varit springpojke i droghandeln, men så har man börjat nyttja drogen själv, säger Carolina Bäck.

Utstötta från gänget, men paranoian och våldet tar de med sig och försöker nu markera nytt revir här, bland sjukpensionärer och personer med missbruksproblematik och psykisk ohälsa.

Carolina och Susanne berättar om den uppskattning Stockholms Stadsmissions verksamhet får från allmänheten. Dock med det lilla tillägget att den ibland stökiga verksamheten helst borde ske någon annanstans. Det är nog tack vare att Stockholms Stadsmission själva äger fastigheten som man lyckats hålla sig kvar.

– Det kommer nog alltid att behövas olika former av akutboenden för en kategori människor som inte riktigt passar in. Men jag tänker på ett studiebesök i England för flera år sedan. Där är akutboenden för alla möjliga kategorier, till exempel för ensamstående kvinnor med barn, väldigt vanligt. Och vi är på väg åt det hållet även i Sverige. Bara att vi inte riktigt låtsas om det, suckar Pernilla Parding.

I början av februari släppte Sveriges Stadsmissioner rapporten Hemlös 2023 – Svårare att få stöd? där man helt fokuserar på den strukturella hemlösheten. Stadsmissionen har granskat tio kommuner och slutsatsen är att denna grupp har fått allt svårare att få stöd från socialtjänsten.

– Det är oroväckande att det sker så lite inom bostadspolitiken. Framför allt tycker jag att social- och bostadspolitik måste hänga samman, vilket den inte gör i dag, sa Stockholms Stadsmissions direktor Åsa Paborn i en kommentar.

Där politik och samhälle misslyckats har Stadsmissionen klivit in i en delvis helt ny roll. På bara några år har man blivit en av de mest tongivande aktörerna i en alltmer desperat debatt om social bostadspolitik. En beskrivning de själva verkar nästan lite förvånade över.

– Det är intressant, jag har inte riktigt sett det så… För oss har det vuxit fram utifrån behov, där vi nu har en ny roll att spela då samhället förändrats. Att vi är 170 år gamla beror naturligtvis på att vi kunnat följa samhällsutvecklingen och de behov som då uppstår.

Vid mitten av 1800-talet stod Stockholm inför en enorm inflyttning. För de flesta innebar det nya livet i huvudstaden nöd och armod. Trångboddheten var utbredd och barnadödligheten i Stockholm var dubbelt så hög som i övriga landet. Ur det nybildade Evangeliska Alliansens Swenska Central-Afdelning utkristalliserades en grupp med övertygelsen att religiös väckelse och frälsning måste ske i kombination med stillandet av hungern. I januari 1856 antogs de första stadgarna och namnet Stockholms Stadsmission blev det officiella namnet. I dag finns man i de flesta stora städer i Sverige. De religiösa förtecknen har försvunnit, även om verksamheten vilar på vad man kallar för kristen värdegrund.

Ett snabbt hopp till 1960-talets och den svenska välfärdens topp. De sociala reformerna hade slagit igenom och internt väcktes frågan om Stadsmissionerna fortfarande behövdes. Svaret blev en inriktning på de glömda – de ensamma mödrarna, de mentalsjuka, den nyligen från fängelset frigivne. År 1995 genomförs psykiatrireformen; människor med funktionsnedsättning som tidigare haft sin plats i institutionsvården blir nu en del av stadsbilden. Stockholms Stadsmission öppnar en rad nya verksamheter.

Även om Stockholms Stadsmission anno 2023 fortfarande är stadigt förankrade i det traditionella hjälparbetet så har man alltså slagit in på ett nytt spår. Om man så vill: från att frälsa stadens fattiga till att vara en av de mest tongivande bostadspolitiska aktörerna.

Om man ska sätta en tidpunkt för den nya inriktningen är det Hemlös 2019 – rapporten där organisationen för första gången presenterar ett förslag på nationell strategi mot hemlöshet. Det närmast tabubelagda begreppet social housing nämns närmast i förbigående. Kanske är det dags att omvärdera den generella välfärdspolitikens möjlighet att skapa ett gott boende för alla? Kravet att en växande grupp utanför bostadsmarknaden behöver, och förtjänar, särlösningar är i alla fall på väg att ta fysisk form i en stor grusgrop i Farsta Strand.

Här bygger nämligen Stockholms Stadsmission sitt första hyreshus där lägenheterna ska fördelas via organisationens egen kö.

Då handlar det om trygghet, inte bara för våra hyresgäster utan för hela området.

Pernilla Parding berättar entusiastiskt om projektet. Det enda som hörs i de korta inandningspauserna är björktrastens drill. Kanske ett förrädiskt lugn. För bara någon vecka sedan skedde det en sprängning, och förra sommaren skakade flera skjutningar området.

– I ett område med utmaningar som dessa är det än viktigare vad man gör som fastighetsägare. Vårt uppdrag är att skapa ett mänskligare samhälle för alla. Då handlar det om trygghet, inte bara för våra hyresgäster, utan för hela området, säger Pernilla Parding.

Under en grillkväll som Stockholms Stadsmission ordnade med polis, kyrka och andra lokala aktörer var en vanlig kommentar från de blivande grannarna: ”Vårt område klarar inte av fler utsatta människor”.

– Men när jag förklarade att det är mammor med barn och unga vuxna, vanligt folk men med låga inkomster eller betalningsanmärkningar så kom det många idéer om vad vi kan tillföra området exempelvis i form av platser att mötas på, säger Pernilla Parding.

Visionen att skapa ett socialt blandat boende i nybyggnadsprojektet fanns med när planerna för Frihamnen i Göteborg presenterades 2014. Även om huruvida det projektet gick i stå väckte det liv i en het debatt om kommuner har rätt att använda sitt planmonopol och sina bostadsbolag för att införa social housing i Sverige. Nu blir det alltså i stället Stockholms Stadsmissions bygge i huvudstaden som blir det tydligaste avstampet från den allmänna bostadspolitik som Sverige bedrivit i över ett halvsekel. Här ska den som vanligtvis står sist i kön hamna först. Eller om man så vill – social housing. Men Pernilla Parding tycker att det är lite tjatigt.

– Den debatten kan väl visserligen också vara intressant. Men jag tycker att vi ska lämna och i?stället göra konkret skillnad.

Målet är att de som flyttar in inte ska betala mer än lite över 30 procent av sin disponibla inkomst. Vi diskuterar systemproblematik som att lågt satt hyra kan driva ner bruksvärdeshyran i området.

– Vi har inte löst alla detaljer ännu, men vi undersöker den kooperativa föreningsmodellen som möjlig lösning på flera av utmaningarna, inte minst den finansiella, säger Pernilla Parding.

Men det betyder på intet sätt att hon tycker finansieringsfrågorna är sekundära. Tvärtom.

– Vi är inte en kommersiell fastighetsägare som behöver göra en stor vinst. Men vi behöver få tillräcklig avkastning för att inte tvingas skriva ner värdet på fastigheten. Blir det inte hållbar ekonomi i projektet så kommer ingen annan att kunna göra det. Då hjälper vi enbart dem som flyttar in i just denna fastighet, och vi har högre ambitioner än så.

Det finns ett stort intresse hos många aktörer att samarbeta med oss.

Även om Stadsmissionen riktar allt skarpare uppmaningar mot regeringen att agera tror Pernilla Parding att hållbara bostadslösningar framför allt kommer att drivas på av taxonomier och hållbara nyckeltal.

– Annars kommer vi aldrig att kunna finansiera en bostadsmarknad för alla. Just nu märker jag också att det finns ett stort intresse hos många aktörer att samarbeta med oss, säger Pernilla Parding.

Därför vill hon gärna se bygget i Farsta som ett modellskapande projekt där man gärna samarbetar med en kommersiell aktör vid nästa bygge.

– För ett hus löser inte hemlösheten.

Men framför allt är det den ”mjuka förvaltningen” som man hoppas kunna utveckla till en kommersiell tjänst. Enklast beskrivet är kanske att Stockholms Stadsmission på uppdrag agerar som krockkudde mellan hyresgäst och fastighetsbolag, vilket gör det möjligt för hyresgästen att bo kvar och få förstahandskontrakt. Den starkaste ”produkten” är Bostad Först – den evidensbaserat mest effektiva vägen in på bostadsmarknaden för hemlösa med social problematik och med den bärande idén att erbjuda en permanent bostad, utan att krav ställs på att de ska vara ”redo för att bo”.

Om kommunerna möter upp med krav och fördelar vid marktilldelning för bolag som reserverar en del av nyproduktionen till sociala boendelösningar tror Pernilla Parding att det också finns goda möjligheter att även skala upp ”Farstamodellen” i samarbete med kommersiella aktörer.

Finns det då inte en risk att man som ideell organisation tappar sin själ om man i allt högre grad blir en leverantör av tjänster åt en marknad med behov att fylla tomrum i sin sociala hållbarhetsrapportering?

Frågan går till Åsa Paborn, direktor för Stockholms Stadsmission.

– Det finns såklart alltid en sådan risk. Som ideell organisation behöver man hela tiden återerövra vad som är kärnan i verksamheten. Men det är snarare så att många traditionella organisationer gått under för att de alltför länge hållit fast vid ett sätt att arbeta. Genom att förändra oss kan vi fortsätta att vara relevanta för dem vi är till för.

Men om ni blir väldigt framgångsrika, ser du då inte en risk att politiken drar sig undan vad som egentligen bör vara samhällets ansvar?

– Den risken finns också. Men vi kan inte agera utifrån det. Jag ser det som en ännu större risk att ingen gör någonting alls. Det gäller ju i många av de frågor där vi agerar.

Oavsett så tycker jag att en idéburen bostadssektor har en viktig roll att spela.

När jag ber Åsa Paborn måla upp en bild av Stockholms Stadsmission om tio år implicerar hennes svar att politiken egentligen inte kommit så mycket längre med att lösa en havererad bostadsmarknad.

– Jag tror helt enkelt inte att det är görbart för politiken att lösa det helt på egen hand, här behöver flera goda krafter samverka. Oavsett så tycker jag att en idéburen bostadssektor har en viktig roll att spela.

Ett exempel på denna ambition är Stockholms Stadsmissions första delningsboende. I grunden är det en del av Stena Fastigheters co-livingkoncept We share. I huset intill hyr Hammarby Fotboll åtta rumsenheter för sina unga talanger. Enda skillnaden är att här förmedlas lägenheterna via Bobyrån, förmedlingstjänsten som är navet i flera av Stockholms Stadsmissions boendelösningar.

Pernilla Parding berättar att de som framför allt är strukturellt hemlösa, som inte längre får hjälp när socialtjänsten höjt trösklarna, som söker sig hit.

– Bobyrån är också en möjlighet att bättre förstå fastighetsägarens perspektiv när vi utvecklar vår mjuka förvaltning. Om man ska hitta sociala bostadslösningar i det vanliga beståndet måste man även ta ansvar för de andra som bor i huset. Där var vi nog lite naiva i början.

Pernilla Parding tycker också att samarbetet med fastighetsbolag har lett till en större förståelse för bostadsmarknadens komplexitet.

– Framför allt insikten att bostadspolitik inte enbart kan vara byggpolitik.

Vi hamnar i samtal med Björn och Nils (läs mer om hans väg hit längre ner) om för- och nackdelar i just denna sociala boendelösning. Fokus hamnar snart på hur de andra hyresgästerna inte tar bort luddet i torktumlaren. Ungefär som ett helt vanligt möte i vilken bostadsrättsförening som helst.

Björn och Nils har nog hittat in igen på bostadsmarknaden i alla fall.