Fastighetetstidningens Erik Hörnkvist minns en resa med Stadsmissionen genom Stockholmsnatten för snart ett kvartsekel sedan. Mycket har förändrats, men angelägenhetsgraden är den samma.
Jag skulle ljuga om jag påstod att jag alltid tänker på den sista husvagnen i Lugnet när jag numera passerar platsen. Det har förändrats för mycket. Till det bättre. Om jag ska gissa så var det ungefär där numera Sickla Kanalgatan möter Lugnets allé.
Det är ganska strax efter millennieskiftet och jag vill fylla en reportageuppgiften från Poppius journalistskola med drama. Jag lyckades få följa Stadsmissionens uppsökande team en natt. Från minibussens stereo spelas ett kassettband med Dead Can Dance medan vi rullar ner mot Lugnets industriområde. Längre bort har de första etapperna av nya Hammarby sjöstad redan börjat byggas.
[ Annons ]
Det var inte så länge sedan man fick överge planerna på en OS-by, men bestämde sig för att bygga ändå. Längre bort kan vi se byggkranarna. Men här i området runt Sickla kaj har man bara hunnit till att riva det förslummade industriområdet i korrugerad plåt. I väntan på byggstart har det blivit ett husvagnsläger. Tills i morgon. Det är en ren slump, men just den natt jag kommer dit är den sista. Nästa dag ska det vara tomt så att grävskoporna kan börja med sitt.
Det luktar starkt från en fotogenkamin. Men jag inser att husvagnsägarna nog har större problem än så och håller inne med förnumstiga tips om ventilation. Mannen och kvinnan som bor på denna tillfälliga adress har lyckats få ihop till nattens fix och tar det hela med jämnmod.
Efter ett lass smörgåsar och löften om att försöka hålla kontakt (inte jag utan natt-teamet) åker vi vidare. Stereon spelar fortfarande Dead Can Dance.
Med nybryggt kaffe åker vi upp på Malmskillnadsgatan och parkerar där jag numera brukar låsa fast min cykel utanför kontoret. För den som inte har koll på Stockholms sociala geografi var detta alltså det mest kända prostitutionsstråket. Det är underligt, men mitt starkaste minne är den kärvänliga tonen mellan männen i bilarna och kvinnorna på gatan. Det inte sagt för att släta över. Kanske var det bara insikten att folk är som folk är mest.
En lite äldre kvinna ser till att de yngre inte kliver in i fel bil. Hon har inte samma flackande uppgivna blick som de andra. Jag vågar fråga om jag får prata med henne. Hon har nyligen kommit tillbaka efter att ha blivit knivskuren i en bil långt ute i ett ödeområde. I en helt annan landsdel finns ett barnbarn som tror att mormor gör något helt annat när hon måste resa iväg till Stockholm.
Hennes liv fyller de sista sidorna i mitt anteckningsblock.
Nästa morgon försöker jag omvandla det till läsvärd text. Mina tårar rinner både bokstavligt som bildligt över sidorna.
Hur jag än försöker blir det naturligtvis oläsbart. Enbart pathos, och inte minsta tillstymmelse till ethos och logos, blir sällan bra. Att använda utsatta människor sargade levnadsöden för att manifestera den egna upplevelsen är ett vanligt nybörjarfel.
En läxa jag kanske lärt mig nästan ett kvartssekel senare.
Februari 2023: Det är i alla fall därför jag blev jag så glad när Nils Junior Lundh egentligen mest ville dela med sig av de bästa vandringsrutterna i Portugal. En vandringsman i flera bemärkelser som till slut hittat en plats att mellanlanda mellan äventyren. Berättelsen om tröstlösa nätter på Centralstationens bänkar fick jag mer eller mindre pressa ur honom. Du möter honom i ett längre reportage om Stockholm Stadsmissions verksamhet.
Som skribent är det bara att hoppas att läsaren förstår undertexten. Och för säkerhets skull skriva ut den här. Jag tänker att det är ett så utmärkt exempel på mänsklig framåtrörelse. Hur en människas fulla potential så snabbt kan ges utrymme att blomma om vi ibland bara ser till att hjälpas åt med det mest basala. I detta fall genom ett samarbete mellan Stena Fastigheter och Stockholms Stadsmission.
Det skulle säkert gå att göra ett liknande reportage som min första övning även 2023. Förmodligen skulle man dock få leta längre bort. När staden växer, vilket den ska, jobbar man bort alla platser där hemlösa kan uppehålla sig. Och de är duktiga på att inte synas, för då blir de bara bortkörda på nytt. Men glädjande nog finns det faktiskt också mycket som gått i rätt riktning. Bostad först modellen, där Stadsmissionen varit pådrivande, har varit så framgångsrik att härbärgen kunnat stängas. Men det är på flera plan som Stadsmissionens arbete förändrats de senaste åren. I reportaget beskriver jag det så här:
Även om Stockholms Stadsmission anno 2023 fortfarande är stadigt förankrade i det traditionella hjälparbetet så har man alltså slagit in på ett nytt spår. Om man så vill: från att frälsa stadens fattiga till att vara en av de mest tongivande bostadspolitiska aktörerna.
I debatten har Stadsmissionen kanske varit den tydligaste rösten för att den generella bostadspolitiken nått vägs ände. Att den svenska jämställdhetsviljan, i grunden en viktig solidaritetsvärdering, leder till att vi missar vad som fungerar i praktiken. Eller som Marika Markovits, Stockholms Stadsmissions dåvarande direktor, uttryckte det när jag intervjuade henne 2021.
”Vi blir ideologiskt korrekta men praktiskt grymma!”
Men jag ville också veta om det inte samtidigt innebär en risk att som idéburen organisation tvingas in på en politisk skala. Åsa Paborn, nuvarande direktor för Stockholms Stadsmission, svarar att hon mycket väl kan se den risken.
”Men vi kan inte agera utifrån det. Jag ser det som en ännu större risk att ingen gör någonting alls. Det gäller ju i många av de frågor där vi agerar.”
Hon ser helt enkelt inte att det är ett alternativ att sitta still och vänta på att politiken kanske backar ännu mer.
Det som framförallt har hänt är att samtidigt som vi börjat hitta metoder att hantera den öppna hemlösheten, så har den strukturella hemlösheten börjat fräta rejält på samhället. Det jag ser nu gör mig inte mindre berörd än vad jag blev då. Men jag tror att jag lyckades bättre att få med både ethos och logos. För nu finns det ju trots allt argument för lösningar som inte torde vara alltför omöjliga att växla upp. Kanske att de skulle kunna praktiseras i större skala i ett nybyggt bostadsområde istället för att med konstgjord andning hålla liv i en hopplös gammal flygplats?
Erik Hörnkvist, redaktionschef
