Fastighetsägarna om sopkravet: ”Det brinner i knutarna”

Det är nu (torsdagen den 24 september) 99 dagar kvar tills fastighetsnära insamling ska vara genomförd på bred front. Ett flertal fastighetsägare har löst det redan, en del (just nu cirka 650 stycken) har beviljats undantag. Men en hel del är brydda. Man har möjligheter att sortera inom fastigheten. Men kostnaderna riskerar att dra iväg rejält, och i många fall riskerar man att investera i lösningar som är både under- och överdimensionerade.

Att protestera mot reformer som kan leda till rejäla taxeökningar för medlemmarna kan ses som en del av jobbet för Elvira Andersson. Men hon betonar att det handlar om mer än så. Som hon ser det riskerar den miljörättsliga grundprincipen att förorenaren betalar att åsidosättas, när fastighetsägare och boende får ta kostnaderna i stället för att producenterna av förpackningarna görs ansvariga.

När Fastighetstidningen granskade det nya sopkravet pekade Stockholm Vatten och Avfall och Naturvårdsverket på varandra i frågan om vem som ska betala när producentansvaret inte räcker till.

[ Annons ]

– Det limbo som uppstår i er granskning tydliggör att vi nått vägs ände. Nu behövs sans och balans genom ett politiskt beslut, säger Elvira Andersson.

Att det i Stockholm införts undantag så att boende ska kunna fortsätta lämna förpackningar på återvinningsstationerna är en bra lösning, anser hon. Men den avgift fastighetsägaren tvingas betala snedvrider viktiga principer.

– Det avgörande är att producenterna betalar tillräckligt så att kommunerna får full kostnadstäckning och kan genomföra sitt uppdrag, både för den fastighetsnära insamlingen och för återvinningsstationerna. I ersättningen bör det finnas ett tillägg för kommuner med hög befolkningstäthet och krångliga hämtningsförhållanden, som Stockholm, säger Elvira Andersson.

Det främsta problemet är att systemet är underfinansierat.

Avgiften på 360 kronor per lägenhet och år, som Stockholms avfallsnämnd väntas klubba, ser hon som en konsekvens av ett underfinansierat system snarare än en lösning.

– Vi går från ett system där en förening som inte kunnat ordna insamling har hänvisat de boende till återvinningsstationerna, till ett system där de gör precis samma sak men nu får betala för det. Det främsta problemet är att systemet är underfinansierat. Kommunerna får inte kostnadstäckning, och resultatet blir att kostnaderna vältras över på fastighetsägare och bostadsrättsföreningar som till följd behöver reglera sina avgifter, säger Elvira Andersson.

Många fastighetsägare och bostadsrättsföreningar behöver investera i att ordna egen insamling, och Elvira Andersson tycker att det finns en rättvisa i att de inte utöver det även ska behöva betala för dem som behöver fortsätta hänvisa sina boende till återvinningsstationerna. Men enligt henne är avgiften egentligen mest ett symtom på att producenternas ersättning är för låg.

– Skulle producenterna betala tillräckligt skulle rättvisefrågan inte uppstå, eftersom ingen skulle behöva vältra kostnader vidare, säger Elvira Andersson.

I granskningen konstaterade Naturvårdsverket att kravet på just fastighetsnära insamling är ett svenskt politiskt vägval, inte ett EU-krav. Elvira Andersson delar ambitionen, men anser att genomförandet är taffligt.

– Beslutet bygger på forskning och plockanalyser som visar att ju närmare hemmet, desto mer sorteras ut. Vi människor fungerar så, och det är positivt att det blir enklare att sortera. Men så ser inte fastighetsbeståndet ut. Vi har mycket äldre byggnader. Målet bör vara att vi når återvinningsmålen och får en hög återvinningsgrad genom ett insamlingssystem som fungerar i praktiken. Att vi kan återvinna förpackningarna på ett enkelt sätt, inte att avfallet till varje pris ska samlas in fastighetsnära oavsett vad det kostar i pengar, tid och transporter, säger Elvira Andersson.

Hon riktar kritik mot hur reglerna tagits fram.

– Vi ser ett återkommande mönster där fastighets- och bostadssektorn har uteslutits från Naturvårdsverkets arbete med frågor som har stor och direkt betydelse för sektorn. Det riskerar att leda till bristande konsekvensanalyser, svagare beslutsunderlag och regler som är svåra att genomföra i det befintliga fastighetsbeståndet. Det är anmärkningsvärt, eftersom det är just fastighetsägare och bostadsrättsföreningar som förväntas medverka till genomförandet. Det är som att en läkare upprättar och utför en vårdplan utan att patienten är närvarande, säger Elvira Andersson.

Låt oss lämna limbot och göra det här bra tillsammans.

Hon efterfrågar sans och balans och att beslutsfattarna lyssnar på dem som nu ansvarar för att genomföra en av de största förändringarna i svensk avfallshistoria. Flera europeiska länder samlar in färre fraktioner genom att blanda dem och sorterar i efterhand, påpekar hon, och tillsammans med Avfall Sverige har Fastighetsägarna föreslagit att insamlingen av färgat och ofärgat glas ska kunna slås ihop till en fraktion och att sorteringen inför återvinningsprocessen automatiseras med hjälp av optisk avläsning med laser och kamera. Det går i Norge och Danmark.

– Behovet av flexibilitet har även tidigare lyfts av både Avfall Sverige och Näringslivets Producentansvar, NPA. Avfall Sverige efterlyste 2025 större utrymme för lokal och regional anpassning. NPA föreslog samma år att kommuner skulle kunna använda lättillgängliga insamlingsplatser för glas- och metallförpackningar om insamlingsresultatet och kvaliteten kan upprätthållas. Det visar att det finns en gemensam grund för att utveckla regelverket, säger Elvira Andersson.

– Vi uppmanar politiken till sans och balans. Låt oss lämna limbot och göra det här bra tillsammans, så att alla i avfallskedjan – boende, fastighetsägare, avfallsentreprenörer, kommuner och producenter – kan genomföra sitt uppdrag. Det brinner i knutarna, säger Elvira Andersson.