650 får undantag från sopkravet – priset sätts på fredag

Den 1 januari 2027 ska alla svenska hushåll kunna sortera sina förpackningar fastighetsnära – papper, plast, metall samt färgat och ofärgat glas ska samlas in vid eller i direkt anslutning till den egna fastigheten. I Stockholm har runt 650 flerbostadsfastigheter redan beviljats undantag från kravet, och fler är troligen på väg.

Det är ett undantag som kommer kosta en slant. Exakt hur mycket slås fast på fredag. Men många bostadsrättsföreningar och fastighetsägare befinner sig i ett slags avfallslimbo. Man kan hitta lösningar för fastighetsnära sortering, men det är oklart om de räcker till och man tvingas ta rejäla kostnader för extra hämtningar. Frågor som både Stockholm Vatten och Avfall och Naturvårdsverket har uppenbart svårt att ge tydliga besked om.

[ Annons ]

I Stockholm har omkring 67 procent av flerbostadshusen i dag infört fastighetsnära insamling. För de fastigheter som inte kan ordna insamling på den egna gården erbjuder Stockholm Vatten och Avfall undantag. Det handlar om frivilliga överenskommelser om att fortsätta hänvisa de boende till återvinningsstationer. Det är den lösningen runt 650 fastigheter nu valt, eller kanske snarare tvingats till.

Priset står i kommunens förslag till avfallstaxa för 2027.

– Enligt förslaget till avfallstaxa för 2027 är avgiften 360 kronor per lägenhet och år vid nyttjande av återvinningsstation för alla förpackningsslag. Om man kan ha insamling av något förpackningsslag vid fastigheten reduceras avgiften, säger Malin Werner, avdelningschef på Stockholm Vatten och Avfall.

[ Annons ]

360 kronor är alltså ett förslag. Exakt belopp för de som beviljats undantag klubbas i avfallsnämnden nu på fredag den 25 september.

För en fastighet med femtio lägenheter blir det 18 000 kronor om året för att fortsätta göra exakt det de gör i dag. Motivet, förklarar Malin Werner, är att kommunen inte får någon ersättning för de extra tömningar som uppstår när avfall som skulle ha hämtats vid fastigheten i stället lämnas på stationerna. Det finns också ett rent rättviseskäl.

– Dessa extra kostnader behöver läggas ut på dem som nyttjar systemet som sitt insamlingssystem, säger Malin Werner. Detta för att inte de som infört fastighetsnära insamling ska behöva vara med och betala för dem som inte gjort det.

Osäkerheten är minst lika stor för dem som faktiskt kan sortera – men inte fullt ut. En fastighet som får plats med några fraktioner, men inte alla, får dela upp insamlingen: några fraktioner på gården, resten på station. Klarar man alla utom en tas avgift bara ut för den fraktion som saknas. Så långt är beskeden begripliga.

Svårare blir det för den som rymmer samtliga fraktioner, men vill dimensionera snålt – färre eller mindre kärl, glesare hämtning – och låta de boende lämna överskottet på en station när kärlen är fulla. Där stänger Malin Werner dörren.

– Det finns inte någon möjlighet att överenskomma om nyttjande av återvinningsstation för fastigheter som kan inrymma förpackningsinsamling inom egen fastighet, säger Malin Werner.

I klartext: kan fastigheten rymma insamlingen ska den också bära den, och räcker inte kärlen till är svaret tätare tömningar – som fastighetsägaren själv får betala.

Men översatt till praktiskt genomförande blir det inte alltid fullt så klart. Riktlinjerna för hur insamlingskärlen ska dimensioneras bygger på schablonmått, och det verkliga behovet kan skilja sig åt från fastighet till fastighet. Därmed är det närmast omöjligt för en fastighetsägare att på förhand veta hur långt de egna kärlen räcker och hur många tömningar man själv behöver bekosta.

Och här blir ersättningssystemets konstruktion avgörande. Naturvårdsverket ersätter kommunerna efter schablon, inte efter faktiska kostnader. För flerbostadshus utgår ersättning för en hämtning i månaden av glas och metall och två hämtningar i månaden av plast och papper. Intervall beräknade utifrån ett schabloniserat miljörum.

Problemet är att många av Stockholms fastigheter har mindre miljörum än den nationella schablonen. Ersättningen räcker då inte till det faktiska behovet.

– Vissa fastigheter får i dag full kostnadstäckning, medan de som har behov av tätare hämtintervaller kan få en betydande merkostnad, säger Malin Werner.

En möjlig lösning vore såklart att utnyttja en närliggande återvinningsstation om de egna kärlen är fyllda innan hämtning är på väg. Men någon sådan deal kan man alltså inte göra.

Av den ersättning kommunen får från producenterna betalar Stockholm Vatten och Avfall ut omkring 90 procent till fastighetsägarna som ersättning för de hämtningskostnader som läggs på fakturan; resten går till administration, upphandling och omlastning.

Det får principen om producentansvar att knaka lite i fogarna. Malin Werner riktar öppen kritik mot statens modell.

– Ersättningsmodellen missgynnar kommuner med komplexa hämtförhållanden. Ett stort antal fastigheter är k-märkta, har små miljörum och måste fortsatt nyttja stationerna, som ligger i trång gatumiljö med stor konkurrens om marken. Konsekvensen blir få stationer som behöver tömmas flera gånger om dagen, sju dagar i veckan, säger Malin Werner.

SVOA anser att kostnaderna i betydligt högre utsträckning ska bäras av producenterna.

Att tömma en station 21 gånger i veckan kostar, konstaterar Malin Werner, betydligt mer än att tömma den en gång – men ersättningen betalar bara för antalet stationer och mängden avfall, inte för antalet tömningar.

– Kärnan i ett system med producentansvar är att kostnaderna ska bäras av producenterna. SVOA anser att kostnaderna i betydligt högre utsträckning ska bäras av producenterna och inte flyttas över på hushåll och fastighetsägare via avfallstaxan, säger Malin Werner.

Frågan är då vad Naturvårdsverket, som beslutar om ersättningen, säger om att kostnader tycks vandra från producenter till boende. Svaret från Anki Stjernberg, handläggare vid enheten för producentansvar, är att producenterna bara ansvarar för själva insamlingen.

– Det finns inte reglerat någonstans att producenterna ska ersätta fastighetsägare. Producenterna ska stå för insamlingskostnaderna, med kärl och hämtning, men inte för invändiga ombyggnationer eller tillbyggnader, säger Anki Stjernberg.

När Fastighetstidningen invänder att det inte handlar om ombyggnad, utan om att en fastighetsägare som dimensionerar efter den hämtningsfrekvens som ingår tvingas betala rejält för ytterligare hämtningar – eller söka undantag och betala för stationerna, en kostnad som i en bostadsrättsförening landar direkt på de boende – blir svaret från Anki Stjernberg ett annat.

– Varje kommun ansvarar för hur de planerar och administrerar sin insamling och lägger upp sin avfallstaxa. Frågan behöver ställas till aktuell kommun, säger Anki Stjernberg.

Så pekar kommunen på statens ersättningsmodell, och staten tillbaka på kommunens taxa. Frågan om producentansvaret i praktiken sätts åt sidan blir hängande i luften.

Svaren säger i sig något om reformen. Både Malin Werner och Anki Stjernberg är satta att förvalta ett regelverk vars praktiska genomförande uppenbart skaver, men som tjänstepersoner har de litet utrymme att säga just det. Att öppet slå fast att producentansvaret i praktiken glider över på de boende vore att beträda politisk mark.

För Stockholm Vatten och Avfall finns dessutom vissa fiskala skäl till återhållsamhet. Malin Werner konstaterar att kostnaderna borde bäras av producenterna, men att gå från princip till att medge det i det enskilda fallet vore att öppna för ersättningskrav från fastighetsägare och föreningar. Det blir krav på pengar som kommunen inte får tillbaka från producenterna via statens modell. Varje sådant erkännande riskerar att bli en nota som hamnar hos kommunen själv.

På en punkt ger Anki Stjernberg dock ett rakt besked. Kravet på just fastighetsnära insamling är inget som EU tvingat fram.

– Den svenska förpackningsförordningen är en implementering av minimikraven i EU:s avfallsdirektiv. Det är ett politiskt nationellt beslut att införa fastighetsnära insamling av förpackningsavfall från hushåll, säger Anki Stjernberg.

EU kräver att producenterna bekostar separat insamling, transport och behandling. Att insamlingen ska ske just vid fastigheten är ett svenskt vägval, drivet av landets kommuner. Den kostnadsövervältring som fastighetsägare och bostadsrättsföreningar nu möter är alltså en konsekvens av ett politiskt beslut, inte av ett europeiskt måste.

Men än så länge ligger den svenska linjen fast. Anki Stjernberg uppger att Naturvårdsverket inte känner till några planerade ändringar och att den 1 januari 2027 gäller för samtliga förpackningsfraktioner. Myndigheten följer kommunernas utbyggnad genom kvartalsvis rapportering och genomför just nu en större kartläggning av läget inför årsskiftet.

Under tiden sitter fastighetsägare och styrelser i landets bostadsrättsföreningar med en räkning vars storlek ingen ännu kan precisera, och med två myndigheter som var för sig hänvisar till den andra. Att sorteringen ska bli bättre är alla överens om. Vem som ska betala för den är en fråga som ännu saknar svar.