Mumierna i källaren må vara läskiga i mångas fantasi. Men i verkligheten framkallar sannolikt de kurvor som Nils Holgersson-gruppen redovisar årligen större skräck för merparten av landets fastighetsägare. Och för en hel del hyresgäster, förstås.
Kostnadsredovisningarna har kommit årligen i 30 år. För att fira detta bjöd man in till seminarium i Medelhavsmuseets lokaler – där mumierna alltså huserar.
Sedan den första rapporten 1996 har kostnaderna för värme, vatten, el och avfall ökat med 170 procent, enligt Nils Holgersson-gruppen. Skillnaderna mellan kommunerna är dessutom stora.
– Mellan den dyraste och den billigaste kommunen skiljer det 20 000 kronor per lägenhet och år. Det är jättesvårt att förklara hur det kan vara så, konstaterade Joachim Höggren, energi- och hållbarhetsexpert på Hyresgästföreningen.
Men efter 30 år av rapporter går det faktiskt att skönja tecken på att politiken kan tänka sig att ta tag i frågan. Jesper Skalberg Karlsson (M) sammanfattade läget när han avslutade politikerpanelen.
[ Annons ]
– Många i publiken känner att politiken är väldigt efterklok. Det kan man hålla med om. Men det är betydligt värre i många andra politikområden där politiken är efterdum. Det är i alla fall bra att många av oss nu verkar komma till insikt, sa Jesper Skalberg Karlsson.
Här är hela branschens utmaning att skapa förtroende.
Branschföreträdarna pekade på växande investeringsbehov. Pär Dalhielm, vd för Svenskt Vatten, lyfte att många anläggningar ute i kommunerna är gamla.
– Mycket investerades fram till 60- och 70-talet, ofta med statliga bidrag. Nu behöver det repareras eller bytas ut, sa Pär Dalhielm.
Åsa Petersson, vd för Energiföretagen, sa att ungefär hälften av elnäten behöver reinvesteras i för att leveranssäkerheten ska hålla. Hon erkände samtidigt att det är svårt att förklara för kunderna vad de får för pengarna.
– Lampan kommer inte att lysa bättre, men den kommer att fortsätta lysa. Här är hela branschens utmaning att skapa förtroende. Ska vi ha ett fortsatt leveranssäkert elnät som nu dessutom behöver nyinvesteras på grund av elektrifiering och skyddas bättre på grund av beredskapsläget, så kommer vi att se fortsatta kostnadsökningar framöver, sa Åsa Petersson.
Anja Alemdar, chef för Public & Regulatory Affairs på Vattenfall, avvisade att branschen skulle ha underinvesterat. Kostnadsökningarna beror i stället på att stora delar av elnätet nu når slutet av sin livslängd samtidigt, menade hon.
– Det handlar inte om att vi har underlåtit att investera. Man investerar i cykler. Det är för dyrt att byta ut saker för tidigt, och det blir ännu dyrare att byta ut för sent, då får det katastrofala följder. För stora delar av vårt elnät befinner vi oss just nu i ett sådant fönster, sa Anja Alemdar.
Björn Berggren, ordförande i Nils Holgersson-gruppen och energiexpert på Sveriges Allmännytta, medgav att behoven finns, men menade att de inte förklarar allt.
– Med full respekt för behovet av att investera tycker vi att det fortfarande inte kan förklara de stora prisskillnaderna och prisökningarna. Politikerna måste börja klia sig i huvudet. Ska det verkligen vara så här stora skillnader mellan kommuner? sa Björn Berggren.
Då får vi också problem med tilliten.
Branschens önskemål var konkreta. Pär Dalhielm vill att vattenbolagen ska få fondera pengar till investeringar, vilket i dag inte är tillåtet. Han var också mer konkret än mumierna i sin varning för vad som händer om samhällets grundläggande tjänster slutar fungera.
– Funkar inte energi, avfall, vatten och avlopp – alltså, ingen bajsar gratis, det lovar jag – då får vi också problem med tilliten, sa Pär Dalhielm.
Jenny Westin, senior rådgivare på Avfall Sverige, ville ha samma möjlighet till fondering för avfallet och efterlyste dessutom ett statligt bidrag till fastighetsägare när det nya insamlingssystemet infördes. Anja Alemdar ville se sänkt energiskatt på el, med början i den el som används i fjärrvärmen. Åsa Petersson ville se en bredare diskussion om hur kostnaderna för elektrifiering och beredskap ska fördelas sett i ett större samhällsperspektiv.
– Om vi väljer att bygga ut elnäten för ett robustare system och för att möta elektrifieringen, så ökar det kostnaden för hushållen. Då behöver vi kompensera hushållen någon annanstans, och det är det vi har politiken till, sa Åsa Petersson.
De allra sämsta behöver verkligen titta sig själva i spegeln.
Några löften kom inte från politikerna, som tagit en tillfällig paus från regeringsbildandet. Monica Haider (S) värnade det kommunala självstyret och ville inte se nationella ingrepp i taxorna, men tyckte att fondering vore värt att titta på.
– Det finns ingen quick fix. De här kostnaderna finns och någon måste betala dem, sa Monica Haider.
Jesper Skalberg Karlsson (M) sa att staten ska göra sitt, men att det har sina gränser.
– Det kommer inte ersätta om kommunerna inte gör sitt. De allra sämsta behöver verkligen titta sig själva i spegeln, sa Jesper Skalberg Karlsson.
Martin Kinnunen (SD) var inte särskilt sugen på ännu en utredning. Han pekade på att det redan finns förslag som väntar på att genomföras.
– På vattenområdet finns det en utredning kring vattenförvaltningen. Vi skulle gärna se att man börjar genomföra de där grejerna, bland annat hur man kan fondera medel och sätta taxorna på ett bättre sätt. Jag tror att just på vattenområdet finns det mycket i politiken som vi kan fixa, sa Martin Kinnunen.
Att staten skulle ta notan för kommunernas kostnader var han däremot tveksam till.
– Det är lättare sagt än gjort att bara säga att staten ska bekosta det här. Öppnar vi upp den här dörren, var slutar notan någonstans? sa Martin Kinnunen.
Någonstans måste staten kliva fram.
Birger Lahti (V) betonade att han inte har svaret på exakt hur det ska se ut, men var tydligt inne på spåret med ett större statligt engagemang. Han tog sin hemkommun Pajala som exempel, med ett reningsverk byggt för 50 hushåll där ett enda nu är kvar, men där en investering på drygt en miljon ändå ska falla på kommunen. Han kritiserade också hur höjningarna används.
– Något man inte kan välja bort har blivit ett marknadsexperiment, och några tjänar mycket pengar på det. Någonstans måste staten kliva fram, sa Birger Lahti.
Rasmus Elfström (C) var den som tydligast kritiserade att politiken väntat, även om han garderade sig med att han kanske är yngst i panelen.
– Jag förstår inte hur vi inte såg det här förr. Man har vetat om infrastrukturens tekniska livslängd i många år. Det är för mig obegripligt, sa Rasmus Elfström.
Han önskade breda uppgörelser, så att frågorna inte blir ett kulturkrig vart fjärde år, och varnade för att fortsätta vänta.
– Att inte göra något är också att lämna walk over till att problemet bara fortsätter växa, sa Rasmus Elfström.
