För 50 år sedan var 90 procent av lägenheterna i innerstaden hyresrätter. I dag är andelen knappt 30 procent. Nu är det bostadsrätten som dominerar staden. Samtidigt växer köerna till de kvarvarande hyresrätterna och det är boendeformen som fler efterfrågar – inte minst unga.
För att få en centralt belägen äldre hyresrätt krävs minst två sekel i bostadskön.
[ Annons ]
För att få en centralt belägen äldre hyresrätt krävs minst två sekel i bostadskön. Bra kontakter eller pengar och en (o)moral som tillåter köp av svarta hyreskontrakt kan vara alternativ. Om du saknar allt detta, och ändå vill bo i en central hyresrätt, är du hänvisad till den dyraste boendeformen; ett andrahandskontrakt i en bostadsrätt.
Hur hamnade vi här? En del hävdar att det är kombinationen av politiskt motiverade ombildningar av hyresrätter och nedmonteringen av bostadssubventionerna i början av 1990-talet som ligger bakom. Det låter kanske rimligt, men det går inte ihop med statistiken. Privata hyresvärdar står för de flesta ombildningarna och dessa tog fart redan i slutet av 1960-talet då överlåtelsepriserna på bostadsrättsmarknaden släpptes fria. Fram till dess hade priserna varit lika reglerade som hyrorna.
En alternativ förklaring är att det är hyresregleringen som ligger bakom. Samtidigt som bostadsrättspriserna släpptes fria omvandlades den statliga hyresregleringen till dagens bruksvärdessystem. Tanken var hyrorna skulle reflektera hyresgästerna värderingar av olika boendeegenskaper. Problemet var att makten att uttolka värderingarna gavs till Hyresgästföreningen. Det innebar bland annat att värdet av att bo centralt nedtonades. Därför hölls hyrorna i innerstaden konstlat låga.
[ Annons ]
När värdet av att bo i innerstaden fick bostadsrättspriserna att rusa, rörde sig hyrorna med myrsteg. I takt med att kostnaderna ökade, krympte lönsamheten i förvaltningen av hyresrätter ihop till en rännil. Trots detta steg värdet på de centrala hyresrätterna. Det berodde på att det var möjligt att realisera detta värde genom att sälja hyresrätterna till hyresgästerna, vilket skedde i stor skala. Att innerstadens hyresrätter blev färre minskade inte efterfrågan. Det var bara köerna som blev längre.
Samtidigt runt om i stan stiger andrahandshyrorna.
Vinnarna på detta var dels de hyresgäster som fick köpa loss sina lägenheter, dels de som efter sekel av köande kunde lägga vantarna på en central lägenhet med låg hyra. En av dessa intervjuades nyligen av tidningen Hem & Hyra. Han hade varit med om en ombildning för 40 år sedan. Den lägenheten sålde han snabbt för att köpa en villa i Nacka. När barnen flyttat ut var det dags att casha in vinsten av 40 års köande; en lägenhet i ett smakfullt renoverat 1700-talshus där morgonkaffe och eftermiddagsyoga äger rum på gräsmattan med vid utsikt över Riddarfjärden och staden. Fantastiskt. Och hyran är låg, säger den lycklige hyresgästen, som ibland nyper sig i armen för att säkerställa att han inte drömmer.
Samtidigt runt om i stan stiger andrahandshyrorna för de som inte är lika lyckligt lottade. Den enes dröm, den andres mardröm. Något är, som sagt, ruttet på huvudstadens bostadsmarknad.
