I ett känt citat från Karl Marx har historien en tendens att upprepa sig, ”först som tragedi, sedan som fars”. Hos Marx syftar uttrycket på en revolution som gått snett. Det är inte utan att jag funderar över parallellen när jag följer riksbankschefen Stefan Ingves sätt att ta sig an de potentiellt mycket allvarliga utmaningar som tornar upp sig på fastighetsmarknaden.
Ingves är inte vem som helst. Han är mannen som av många, inte minst av honom själv, fått ryktet om sig att vara extremt kompetent i att reda ut djupa finansiella kriser. Myten om Ingves etablerades redan på 1990-talet då han först tjänstgjorde som chef på Finansmarknadsavdelningen på Finansdepartementet (1987–1992) och därefter på Bankstödsnämnden (1993–1995).
[ Annons ]
Ingen kan frånta honom att han gjorde betydande insatser för att reda ut bankernas problem, när väl fastighets- och finanskrisen var ett faktum. Men varför uppstod den? Här råder tyvärr ett antal missuppfattningar, som att det var en begynnande lågkonjunktur i kombination med överbelånade fastighetsbolag som till slut stjälpte lasset.
Som både professor Peter Englund (Svensk skattepolitik i teori och praktik, 1995) och före detta statssekreterare Ulf Perbo beskrivit i en essä i Ekonomisk debatt (1999) förorsakades fastighetskrisen dock endast till begränsad del av en allmän ekonomisk nedgång.
Huvudorsaken utgjordes av en snabbt genomförd och illa konsekvensanalyserad skattereform 1990 som Socialdemokraterna och Folkpartiet sjösatte. Över en natt fördubblades boendekostnaderna. Följden blev att bostadsbyggandet föll som en sten, från 65 000 bostäder 1991 till 11 000 1995. När lediga bostäder uppstod i beståndet och nya lägenheter inte kunde säljas var fastighetskrisen ett faktum, en kris som fortplantade sig in i banksektorn med enorma konsekvenser för AB Sverige.
[ Annons ]
Eftersom jag själv arbetade på HSB Riksförbund vid den tiden kan jag vittna om att det fanns gott om erfarna personer i branschen som varnade för en krasch. Detta är tragedin. Den fars som nu utspelas sker tyvärr med delvis samma rekvisita och talarmanus. När kritiker varnar för effekterna av en alltför aggressiv penningpolitik, i ett läge när vi redan är på väg mot en recession, viftar Ingves undan saken med att det ”inte är Riksbankens problem om vissa hushåll lånat för mycket”. Så sent som i maj, när larmsignalerna redan började ljuda, ordinerade Ingves en snabb utfasning av ränteavdragen, gärna i kombination med ett återinförande av fastighetsskatten.
Invändningarna avfärdades med att ”den perfekta tidpunkten inträffar aldrig”, trots att det han sa är ett recept för en fastighetskris. Där är vi inte nu men vill det sig illa kan vi befinna oss i ett förstadium, för när energipriser och räntor skenar försämras fastighetsbolagens driftnetton.
När så sker ökar direktavkastningskraven och värden måste justeras ned. Sämre belåningsgrad kan leda till försämrad rating vilket leder till dyrare finansiering. När snöbollen börjat rulla är det inte självklart att problemen kan lösas med försäljningar eller nyemissioner. Fars eller tragedi men nu är det allvar. Och då krävs ansvar och förnuft. Inte minst av Riksbanken.
