För ett par veckor sedan presenterade Sveriges stadsmissioner sin årliga Hemlöshetsrapport, det var inte heller den här gången någon upplyftande läsning, men ack så viktig!
Under mina år i politiken drev jag på för att synliggöra den hemlöshet som råder i Sverige, men också att det krävs politiska reformer med omfattande insatser för att lyckas få hemlösheten att minska. Finland är ett föredöme, även om det blivit ett trendbrott där. Från att stadigt ha minskat sin hemlöshet sedan 2012, så ökar den nu något. Det beror troligen på ökade levnadskostnader, vilket vi ju också drabbats av men också att storleken på socialbidraget minskat. Hur mycket pengar vi har i plånboken avgör dessvärre förutsättningarna vi har till ett tryggt hem, ett tryggt hem som borde vara en självklarhet.
[ Annons ]
Jag är dessvärre inte övertygad om att höjda bostadsbidrag och bostadstillägg löser allt
Utmaningarna är många och har på vissa sätt förändrats de senaste åren. Men att det de facto finns för få bostäder som människor med lägre inkomster har möjlighet att efterfråga leder till att allt fler står utan ett tryggt hem. Den ökande arbetslösheten och att allt fler upplever en ekonomiskt pressad situation med stigande levnadskostnader spär på situationen.
Jag är dessvärre inte övertygad om att höjda bostadsbidrag och bostadstillägg löser allt. Det behöver vi givetvis också och inte minska bostadsbidraget för barnfamiljer vilket regeringen gjorde förra året. Det är särskilt bekymmersamt i en tid där Stadsmissionens Hemlöshetsrapport visar på att antalet hushåll med barn som vräks fortsätter att öka från redan höga nivåer. Från rapporten sid 10: ”Antalet hushåll med barn som vräks har fortsatt öka från redan höga nivåer. Under perioden januari till juni 2025 berördes 422 barn av vräkningar vilket är en ökning med nästan 25 procent jämfört med samma period 2024 och nästan 60 procent på bara tre år.”
Men jag tror som sagt att det krävs mer än bara höjda bidrag till individen, inte heller tror jag att det räcker med att vi bygger en massa nya bostäder som de med lägre inkomster ändå inte har råd att efterfråga. Nä, vi behöver politik som förbjuder att barn vräks, vi behöver se till att kommunernas bostadsförsörjningsansvar faktiskt innebär att dom behöver ta ansvar och att erkänna att de kommunala eller sociala kontrakt som finns runt om i de flesta kommuner är en variant av social housing. Det orättvisa i Sverige är att varje kommun får ta kostnaden i stället för att staten går in och stöttar ekonomiskt. Det måste finnas en modell som inte leder till mer utsatthet, samtidigt måste vi komma ihåg att de som lever utan ett tryggt hem lever i utsatthet. Så låt inte frågan om social housing bli ett rött skynke, se i stället till att lösa problemen. Både för individen och för de kommuner som tar ett stort ansvar även för människor utan ett tryggt hem. Jag tror att en bostadsstiftelse likt den i Finland vore en bra väg att gå.
I Hemlöshetsrapporten föreslås att en bostadskommission tillsätts med uppdrag att “ta ett helhetsgrepp om den svenska bostadsmarknaden, som har mandat att föreslå förändringar i beskattning och finansiering.” Bra och framför allt så behöver vi inse att vi inte kan minska hemlösheten utan att det kommer kosta pengar.
Vi behöver hitta ett sätt att lösa hemlösheten också med det befintliga beståndet
Att nybyggda bostäder ofta är dyra gör att jag tror vi behöver hitta sätt att lösa hemlösheten också med det befintliga beståndet. Men då behöver vi värna och vårda vårt befintliga bostadsbestånd utan att driva på för renoveringar som misstänksamt genomförs mest för att kunna höja hyran. Att se över bruksvärdesmodellen, vad en fastighetsägare får höja hyran för och hur vi kommer bort från kosmetiska renoveringar till åtgärder som i stället minskar husens klimatpåverkan, det är något jag hoppas nästa regering vågar ta tag i. Och att då införa statliga stöd för att kunna genomföra dessa renoveringar och samtidigt bidra till att vi behåller fungerande inredning och ytskikt vore önskvärt.
Vi fick ju faktiskt till den där hemlöshetsstrategin 2022, men den gäller bara fram till 2026 och nu är det verkligen dags för politiken att anta en ny. Gör det gärna i bred politisk samverkan och läs noga de förslag som finns i både Karolina Skogs utredning “Sänk tröskeln till en god bostad” och vad Sveriges stadsmissioner föreslår i sin senaste hemlöshetsrapport. Kanske också min riksdagsmotion “En socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbar bostadspolitik” från 2020 kan inspirera.
