Kraftwerk och kanslichefer rycker ut när redaktionschefens relation med EU krisar på grund av Direktivet om byggnaders energiprestanda.
From station to station
Back to Düsseldorf City
Meet Iggy Pop and David Bowie
Trans-Europe Express
Trans-Europe Express
Trans-Europe Express
Medan planet flög in över Madras (det gamla koloniala namnet skulle i ännu ett år vara det officiella namnet på den indiska delstaten Tamil Nadus huvudstad Chennai) spelade min Walkman Kraftwerks Trans-Europe Express. Och för andra gången i mitt liv genomfors jag av en märklig känsla av hemhörighet som europé. Första gången var i sällskap av Grace Jones vid Quai d’Orléans i Paris. Men det har jag redan berättat.
[ Annons ]
Att jag vill klämma ner dig i sätet bredvid under en inflygning med Air India 1995 är av ren transparens. Såklart att, om jag blir ombedd, kan haspla ur mig de rent rationella skälen bakom Sveriges EU-medlemskap. Men min i grunden positiva inställning till EU är i ärlighetens namn till största del grundat på dessa känslor.
Känslor som jag upplever inte riktigt blir besvarade. När Fastighetstidningen granskar EPBD, Direktivet om byggnaders energiprestanda, är försöken att hitta fram genom EU:s beslutsprocesser nära att släcka min europeiska romans. Det blir också, som det nästan alltid tenderar att bli i svensk media, till något slags tävlan om vem som kan vara mest emot. EU förvandlas ju märkligt ofta till ett inrikespolitiskt slagträ i Sverige.
Mitt förhållande med unionen befinner sig i en svacka. Jag bokar en tid för relationsrådgivning med Sophia Bengtsson. Hon råkar vara kanslichef för Centerpartiet i Europaparlamentet. Men det är mer för att hon i sin Twitterbio påstår sig ha som livsuppgift att förklara EU som jag ber henne svara på om det verkligen måste vara så byråkratiskt och otillgängligt.
”Jag har jobbat i Brysselbubblan i drygt tio år och tycker att den största missuppfattningen just är att det är svårt, byråkratiskt och hemligt.”
Nä, Sophia Bengtsson köper inte riktigt journalistens klagan, även om hon kan hålla med om att EU-förvaltningarnas dokumentflod kan bli en svårforcerad mur. Men hon förstår journalistens dilemma att behöva förenkla ofta ganska komplicerade processer.
”Men det blir samtidigt en ond cirkel där folk aldrig riktigt lär sig hur det egentligen fungerar. Och det är ofta svårt att få journalister intresserade. När de inser att grejen inte kommer att hända imorgon tappar de intresset. Men om de skulle förstå EU-processerna lite bättre skulle de inse att det faktiskt kan vara en jättegrej på gång”, säger Sophia Bengtsson.
Men det är just för att signalera ”jättegrej på gång” som vi fläskar på med rubriken: ”EU-parlamentets energichock”. Sophia Bengtsson håller med om att det rent medialogiskt är korrekt. Men samtidigt en signal att vi inte helt förstår EU-logiken.
Jag ger mig i alla fall en klapp på den egna axeln för att vi redan i rubrik lyckats specificera rätt EU. Sophia Bengtsson konstatarer hur det i svensk media oftast är ett obestämt EU som tänker hitta på nåt (oftast förbjuda det vi håller kärt). Men det kan då lika väl vara en enskild person, kommissionen, ett enskilt medlemsland – allt ihopklumpat till ett obestämbart EU. Det gör att vi aldrig riktigt förstår EU:s inneboende dynamik.
Jag låter Sophia Bengtsson fortsätta på EPBD-spåret:
”När ett förslag kommer från kommissionen är det i princip en naturlag att parlamentet vill gå ett steg längre och att rådet sedan vill backa. Så det är lätt att dra för stora växlar om man inte förstår processerna.”
Hon har inget självklart svar på orsaken till parlamentets beteende. Kanske dels att parlamentarikerna tror att väljarna förväntar sig resultat, dels att de ofta sätter sig i de utskott där man brinner för frågorna. Klimatutskottet är supergrönt, men inte riktigt representativt för parlamentet som helhet.
”Just det här förslaget har dock processats i industriutskottet som brukar vara mer företagsvänligt. Så det är intressant det blivit så pass radikalt. Men ibland är det enskilda politiker med en vilja att sätta sin prägel.”
Med andra ord ”EU-parlamentets energichock” bör förses med ett ps: ”I slutändan blir det nog en något mer rimlig kompromiss”.
Vilket ska tas till intäkt att somna om. Tycker man att det verkar jätteknasigt att tvingas till renoveringar som varken är kostnadseffektiva eller bidrar till egentlig klimatnytta är det nu det gäller. Sophia Bengtsson skyller inte enbart på usel EU-bevakning i svensk media, utan menar att svenska regeringar överlag är dåliga på att i ett tidigt skeda skapa samråd med intresseorganisationer och andra för att inkludera dem i EU-processen.
Det är såklart av stort intresse att veta hur svenskarna kommer att rösta när parlamentet tar ställning till EPBD nästa vecka. Men det är egentligen kompromissandet mellan kommission, parlament och råd som är grejen. Men i en svensk kontext kan det vara svårt att förstå EU:s beslutshantverk, med kompromissen som både ingångsvärde och mål. Det ter sig byråkratiskt och ineffektivt. Att relatera till EU som det fredsprojekt det trots allt är blir lätt lite storvulet. Men själva grunden var trots allt hur kol- och stålunionens sex länder kom överens om att de i fortsättningen skulle utkämpa sina strider vid ett konferensbord, inte på slagfältet.
Jag har landat och min Walkman spelar upp nästa låt.
Real life and postcard views
Europe endless
Elegance and decadence
Europe endless
Erik Hörnkvist, redaktionschef
