Via snirkliga omvägar försöker redaktionschefen förklara varför det aldrig varit viktigare att ta reda på hur Sveriges EU-parlamentariker ställer sig till ett förslag på energieffektivisering från EU-kommissionen.
På Quai d’Orléans uppfann jag mig själv igen. Monterade ner ett jag som var för tilltygat av svensk leda och tristess, och med Mrs Jones hjälp monterade jag upp ett nytt friare jag.
Pretentious? Moi? Ja, aningens. Om sanningen ska fram så fastnade jag i ett par rader från Johanna Hedmans utmärkta debutroman Trion som av oklar anledning skulle förvrängas in i min egen text. Detta förmodligen av överdrivet romantiserande nostalgiska skäl som jag av rent principiella skäl snart får anledning att ångra.
Vi pratade om det där härom kvällen på en trevlig det-var-länge-sen-sist-middag med arbetskamraterna. Om hur man med den stigande ålderns oundviklighet allt oftare finner sig fast i nostalgins klor. En annan som är inne på samma tanke är Fredrik Strage. I dagens krönika skriver han:
”Jag hade inte kunnat föreställa mig att kärnvapenhotet bara fem år senare skulle bli så verkligt att folk hamstrar jodtabletter och tar reda på var närmsta skyddsrum ligger. Märkligt nog känns kriget fortfarande nostalgiskt.”
Utifrån ett avsnitt av South Park, den första tv-serien att kommentera kriget, skriver han om hur det kan bli rent ut farligt att glorifiera det förflutna bara för att man blir gammal. Bäst beläggs det av skolkuratorn Mr Mackeys mor, som även jag tar mig friheten att citera:
”När en mans pillesnopp slutar att fungera så är det lätt hänt att han stänger in sig på sitt rum och börjar leka krig igen.”
Men nostalgin kan samtidigt vara en absolut nödvändighet för att vi ska kunna ta oss framåt och vidare. Det är alltså dit jag försöker ta mig just nu. Till en varm kväll på Quai d’Orléans i Paris, där jag hoppas förnimma ett pånyttfött EU. Det kommer säkert te sig popkulturellt ytligt – men, hey that´s me!
Uppvuxna under kalla kriget förlorade vi vår oskuld samtidigt som muren föll (hoppas nu att ingen kalenderbitare tar detta alltför bokstavligt). Redan på Københavns Hovedbanegård upplevde vi hur det gick andas friare. Den första tågluffen fortsatte till Paris där vi beställde in en väl inövad Seize cents soixante quatre utan att ens bli tillfrågade om ålder – bara det en triumf. Att kyparen på L’Escale uppmuntrade oss att helt fritt strosa över gatan – med öl i handen! – för att njuta utsikten över Seine, avgjorde nog var jag la jag min röst i EU-omröstningen några år senare.
Plötsligt bländades vi av ett starkt ljussken. Det tog några sekunder för ögonen att urskilja sångerskan, modellen och skådespelerskan (i valfri ordning) Grace Jones på kajkanten precis under oss. Hon var, och är, nästan provocerande vacker och feminin, med ett så självsäkert finger rakt upp i luften att hon ibland upplevdes som nästan hotfullt maskulin. Ett ungt pophjärta drabbades av förmaksflimmer.
Strålkastarna tillhörde MTV (jag har efteråt gått vilse på Youtube i jakt på den inspelade parisintervjun). Kom ihåg att det här utspelade sig under en tillfällig utflykt från ett Sverige där den mest spännande mediala händelsen var klasskamraten som hade lantställe i närheten av Hyland.
Skiftet mellan 80- och 90-tal var en brytningstid. Vi lämnade ett grått paternalistiskt Sverige där man inte skulle vrida dygnet fel och vara ute och slarva halva nätterna. Det skulle sakta brytas ned av resande, kulturella förändringar och EU-medlemskap. Att möta Grace Jones i Paris skyndade på den personliga processen.
Det kan tyckas som en tämligen ytlig frihetlighet, men där ryms också större värden som nu står på spel.
I går tog Emmanuel Macron emot övriga EU-ledare i Versailles utanför Paris. Det talas redan om hur vi bevittnar ett epokskifte i Europa. Sverige har brutit mot traditionen att inte leverera vapen till krigförande länder. Både Ungern och Polen gör stora insatser för att hjälpa flyktingar. Inom loppen av enbart ett par dygn bröt EU en rad tidigare tabun. Men nu är frågan om EU kan hålla samman den enighet som rått under det ryska anfallskrigets första skede. I USA har Joe Biden meddelat att all import av rysk olja och gas ska stoppas. Emmanuel Macron kommer att driva en liknande linje, men Tyskland har varnat för kaos om EU sätter emot lika hårt och liknande uttalanden kommer från Ungern.
Energifrågorna kommer troligtvis att avgöra om EU splittras eller faktiskt lyckas återupprätta grundtanken att säkra freden i Europa, något som länge mest varit tomma ord. Oviljan att på EU-nivå ordna en human flyktingmottagning har länge sköts så uselt att det snarast blivit en propagandamaskin för populister.
Det är också något som Socialdemokraternas Jytte Guteland påminner om i Fastighetstidningens intervjuserie där vi tar reda på hur Sveriges EU-parlamentariker ställer sig till EU-kommissionens förslag om miniminivåer för energiprestanda.
Det är bara en liten pusselbit. Men plötsligt blev det så mycket viktigare att hitta alla de små bitarna. Jag hjälper gärna till att leta vid Quai d’Orléans om det behövs.
Erik Hörnkvist, redaktionschef