Flyttkedjor fördelar det redan byggda bättre

Behöver vi en fastighetsskatt som gör det olönsamt att bo för stort? Så kan flyttkedjor skapa rättvisare fördelade ytor.

Detta är en artikel i vår serie om Bostadspusslet. Missa inte de andra:
• Krympta ytor • Tomma lägenheter • Fler inneboenden • Konverteringar

I ett sorts planekonomiskt Sverige skulle behovet av nya bostäder vara rätt obefintligt, de ytor som redan är byggda räcker med råge. Riksgenomsnittet boyta per person är 42 kvadratmeter enligt statistik från 2019 – det motsvarar en stor enrummare till varje invånare, liten som stor. Men det är förstås ojämnt fördelade kvadratmetrar. Som tydligast är skillnaden mellan inrikes och utrikes födda. I gruppen inrikes födda är det enligt SCB 9 procent som är trångbodda enligt norm 2 (två eller fler personer per rum). För utrikes födda är samma siffra 30 procent, mer än tre gånger högre.

Det är även ojämlikt fördelade ytor beroende på om vi bor i småhus eller lägenhet, men det som mest sticker ut är inte överraskande att äldre ensamstående svenskar bor spatiöst när barn har flyttat ut och partner kanske dött. Gruppen ensamstående kvinnor över 65 år som bor i ett småhus sitter på de största ytorna – 115 kvadratmeter per person. Att jämföra med tvåbarnsfamiljen i en hyreslägenhet med 21 kvadratmeter per person, är det tre eller fler barn i lägenheten är ytan i stället 16 kvadrat för varje person.

Denna generation av 40-och 50-talister fick 1984 epitetet jätteproppen Orvar av Expressenreportern Maria Hörnfeldt. Då för att de inte släppte fram henne och andra 60-talister på arbetsmarknaden. I dag kan man säga att Orvar (och Olga) är propparna som hindrar de yngre att ta över villor och större lägenheter trots att barnen sedan länge flyttat hemifrån. Med nedamorterade lån, kanske helt utan lån, är det inte en så stor kostnad att vara kvar i sitt stora boende, särskilt om alternativet innebär att reavinsten måste skattas fram i en flytt.

Det kostar att bo, boende ska inte subventioneras, det leder till överkonsumtion.

För att få i gång flyttkedjor som frigör större bostäder har utredare efter utredare påtalat att det som kan få fart på processen är sänkt eller ingen reavinstskatt för bostadsägare som ägt sin bostad under lång tid, och så högre fastighetskatt som gör det olönsamt att bo för stort.

– Det ska vara dyrt att bo och billigt att flytta. Det kostar att bo, boende ska inte subventioneras, det leder till överkonsumtion, säger Bo Söderberg, docent och forskare i fastighetsekonomi på KTH. Han leder nu ett forskningsprojekt finansierat av Länsförsäkringars Forskningsfond som ska kartlägga bostadsutbudet i landet.

Även Linda Lövgren, bostadsanalytiker på WSP, ser ett behov av reformer som underlättar för äldre att flytta.

– De närmaste åren kommer vi få en demografisk puckel med många över 80 år. Om vi vill att de ska röra på sig måste det fram bra alternativ att flytta till, som anpassade och trygga boenden. Bara en sådan sak som att parkeringsplatser inte får finnas vid nya boenden är ett hinder eftersom äldre ofta vill ha kvar sin bil. Och det är märkligt att äldre inte kan ta kompletteringslån trots att de hela livet skött sina betalningar.

Det är märkligt att äldre inte kan ta kompletteringslån trots att de hela livet skött sina betalningar.

Flyttkedjor ger ringar på vattnet och bättre nyttjande av beståndet, men det är sällan lösningen för de som har svårast att komma in på bostadsmarknaden visar många studier. Enligt konsultbolaget Evidens beräkningar krävs en bruttoinkomst på minst 23 000 kronor i månaden för att ett hushåll ska ta del av det som finns i slutet av en flyttkedja.

Martin Grander, biträdande lektor vid Institutionen för urbana studier vid Malmö universitet har under lång tid studerat begreppet bostadsbrist och poängterar att det är ett bedrägligt begrepp.

– Jag brukar säga att de som inte har ekonomisk möjlighet att få en adekvat bostad där det finns möjligheter till arbete och utbildning är de som är drabbade av bostadsbrist. Enligt Boverkets beräkningar rör det sig till exempel om en till två procent av hushållen som bor för trångt och inte har ekonomiska medel att förbättra sitt boende.

I det tuffa läge vi är i nu tror Martin Grander att rörligheten minskar och att många barnfamiljer med bristande ekonomi väljer att bo kvar i trånga bostäder.

– Det borde då vara än mer angeläget att se över vilka möjligheter som finns att använda det befintliga beståndet och hitta särskilda lösningar för de med sociala problem. Här tycker jag att vi kan ta inspirationen av prioriteringsordningen på sjukhus där de med störst behov kommer till vård snabbast. En bostadskö behöver inte vara en kö för alla, den kan delas upp för olika kategorier som till exempel ensamstående med barn. Är det transparent ska det inte vara något problem, menar Martin Grander.

En bostadskö behöver inte vara en kö för alla.

Bilden av ett Sverige med hög bostadsbrist är även något som ifrågasätts av Bo Söderberg på KTH. Han menar att enkäten som Boverket gör och som det ofta refereras till ger en oriktig bild.

– Boverket frågar någon på kommunen, oklart vem, som sedan svarar att det är brist. Det kan finnas många skäl att man säger så, oftast är det svaret på att den personen på kommunkontoret upplever att folk på orten inte får det boendet de önskar. Ett ja blir sedan ett skarpt mått på en generell bostadsbrist, säger Bo Söderberg.

Det är lite samma slutsats som när såväl media som politiker lyfter fram att det står mer än 770 000 personer i Stockholms bostadskö, men det stora flertalet av de köande har redan ett boende. Under 2022 var det endast 12 procent av de köande som var aktiva och gjorde en intresseanmälan till en bostad.