Få det bara att fungera i hyresförhandlingarna

Vare sig vi gillar det eller inte så har vi ett förhandlingssystem. Den teoretiska uppgiften handlar om att få det att fungera, det borde gå, skriver Lennart Weiss.

När detta skrivs i början av oktober, och i skuggan av pågående hyresförhandlingar, genomfördes för ett par veckor sedan ett event på temat Bopol – hyresrätt. Frustrationen hos ledande profiler inom branschen var så påtaglig att det nästan gick att ta på stämningen i rummet.

Inte heller minskade stressnivån när SD:s bostadspolitiska talesperson Mikael Eskilandersson tog till orda och förklarade att dagens förhandlingssystem fungerar utmärkt. ”Jämför man med andra länder, som till exempel Finland, kan man se att hyresutvecklingen varit lägre i Sverige.”

När Eskilandersson utvecklade sitt resonemang blev det tydligt att den politiska spelplanen ändrats rakt på tvärs mot regeringspartiernas och fastighetsbranschens förhoppningar. SD tar tydligt ställning för ett lokalt hyresgästinflytande över förhandlingsresultatet, man är principiellt för partsmodellen och förhåller sig snarare till hyresgästernas utgångspunkter än fastighetsägarnas.

I praktiken har SD anslutit sig till Hyresgästföreningens och Vänsterpartiets position. Det innebär att förutsättningarna för ens en mindre förflyttning mot ”friare hyressättning” är helt låst. Sedan tidigare blockerar V och hyresgästföreningen eventuella reformambitioner inom det röda laget. SD gör nu sammaledes inom det blå.

Så hur agerar man då? Ja kanske finns en del av svaret hos Ulf Perbo som äntrade scenen strax efter lunch. Från helt andra utgångspunkter delade han med sig av sina erfarenheter som statssekreterare (hos Stefan Attefall 2010–2014) och beskrev sin upplevelse av än den ena, än den andra delegationen. Det gemensamma mönstret var att besökarna rustat sig med målande beskrivningar av olika problem som pockade på en lösning. Varpå statsrådet svarade: hur vill ni lösa detta då? Och fick allt som oftast till svar: ”Ja, det vet vi inte. Men vi vill att ni politiker gör något.”

Undertexten i Perbos budskap var att vi människor har en tendens att lägga problem utanför oss själva. Hellre än att göra tankemödan vill vi gärna att någon annan ska lösa problemet åt oss. Efter en kort tankepaus som fick poängen att landa lade han till: ”Branschen måste bli mer teoretisk. Ni måste tänka skarpare och längre”.

Jag tror att det är dags för det samlade fastighetsägarkollektivet att inse att det i Sverige finns en djupt rotad tradition av det som kallas för ”kollektiv självreglering”. Det är parterna, inte staten som reglerar villkoren. På arbetsmarknaden fungerar det i allt väsentligt bra. På hyresmarknaden mindre bra. Men likväl är uppslutningen kring själva förhandlingsmodellen djupt förankrad.

Slutsatsen blir att vare sig vi gillar det eller inte så har vi ett förhandlingssystem. Den teoretiska uppgiften handlar om att få det att fungera. Jag tror att det kan gå. Om parterna kan enas om ett ”märke” på nationell nivå som utgår från gemensamma kriterier och om man inrättar ett ingripande medlingsinstitut som dömer efter de kriterier man enats om. Skulle Hyresgästföreningen säga kategoriskt nej är det inte uteslutet att själva spelplanen kan ändras igen.