Hur är det att flytta hem igen? Det är den vanligaste frågan jag får efter tre år i Bangkok. Många verkar förvänta sig att jag ska ondgöra mig över skjutningar, utgjuta mig över höga priser i butiken eller beklaga mig över försenade tåg. Men det gör de så bra själva, jag vill bara njuta.
Njuta av vår fina lilla innergård, dit solens strålar letar sig ner men innerstadens brus hålls ute, där höstlöven singlat ner, kastanjerna glänser och några sista bär finns kvar på buskarna än.
[ Annons ]
Njuta av luft man inte behöver andas med måtta, efter tre år med ständiga varningar om att luftkvaliteten är så dålig att man bör undvika att idrotta, helst inte vistas ute, försöka bära mask, använda luftrenare.
Njuta av trottoarer. Att gå bland andra fotgängare, flanera, spatsera, promenera, stanna upp för att prata med någon, kolla skyltfönster utan risk att bli överkörd. Så enkelt men ändå så ovanligt runt om i världen.
Njuta av gamla vänner jag inte träffat på länge, på middagar, fikastunder, promenader och spelkvällar, och av bekanta vars namn jag må ha glömt, men som ändå bjuder på en kram och ett välkommen hem.
Njuta av att återupptäcka allt som legat magasinerat på mammas vind; det är som att ha klädbytardag med sig själv, få ett nytt bibliotek av böcker jag glömt att jag hade, återuppleva gamla minnen…
Njuta av att inreda själv, i stället för att bo där någon annan bestämt vilka möbler som passar sig, och där vi i vår lilla förening tillsammans bestämmer över trapphus, gård och förråd i stället för att få ett formellt mejl om vad som gäller.
Njuta av tjocktröjor, kängor och halsduk som jag för första gången på tre år får ta på mig – vilken fröjd det är när andedräkten blir till rök framför ansiktet och morgonfrosten biter i kinderna!
Njuta av att plocka och torka trattkantareller, äpplen och nypon – i stället för att bara köpa allt i butiken för att det som finns i naturen är förbjudet att plocka och förmodligen giftigt.
Njuta av rent vatten ur kranen, redo att drickas och användas som jag vill utan att det ser konstigt ut, luktar illa eller är farligt för hälsan. Inte många länder har det, hos oss är det självklart.
Njuta av ett iskallt dopp, adrenalinruschen och termoskaffet efteråt, snart kanske med ett knackat hål i isen och en varm bastu, och längre fram vårens första dopp med tjoande ungar.
Njuta av dagar som blir kortare och sedan blir längre i stället för att vara lika långa varje dag – vilken fröjd att säsongerna växlar och att anpassa sin rytm till det.
Njuta av medmänniskors protester mot sådant de upplever orättvist, kanske bara gå förbi, kanske stanna till, kanske rentav organisera något själv – och veta att inga repressalier väntar den som är öppet kritisk.
Tro inte att jag haft det dåligt de där tre åren utomlands. Som för så många andra har det varit en underbar tid av sol och värme, god mat och ständigt nya intryck. Men det har också hjälpt att få perspektiv på saker och ting, att åter lära mig att uppskatta det oerhört fina med vårt gemensamma Sverige, alla dess bostadsrättsföreningar, innergårdar, gator, skogar och sjöar. Det är ett Sverige vi skapat tillsammans, men också ett Sverige vi fått till skänks och ska värna ihop.
