Det har kallats den tysta krisen. En sakta framsmygande avfolkning. Det föds successivt allt färre barn, och när de som föds blir färre än de människor som dör går det utför, och det i rätt rask takt. Skulle världen i stort följa den svenska fertilitetskurvan kan jordens befolkning ha krympt till under en miljard om redan 200 år. Fortsätter mönstret tar den sista människan sitt sista andetag om några tusen år. Den tysta krisen har då lett till ett mänskligt kalhygge.
Om ett sådant scenario är sannolikt eller inte, låter jag vara osagt. Olika antaganden om födelse- och dödstal ger väldigt olika utfall. Vi kan dock konstatera att två tredjedelar av världens befolkning redan lever i länder där fertiliteten ligger under de drygt två barn per kvinna som krävs för att befolkningen ska vara stabil.
[ Annons ]
Då skulle det inte finnas fler än 2,7 miljoner svenskar kvar om 100 år
I Sverige föds i snitt 1,4 barn per kvinna, vilket innebär att varje ny generation är cirka 30 procent mindre än den tidigare. Håller det i sig, krävs det en rejält ökad invandring för att befolkningen inte ska minska. Om vi antar att lika många invandrar som utvandrar varje år och att inget radikalt händer med dödstalen, skulle det inte finnas fler än 2,7 miljoner svenskar kvar om 100 år. Om fertilitetsgraden istället snabbt faller till sydkoreansk nivå (0,7), kommer befolkningen utgöras av knappt 270 000 stackare. Det är ungefär samma antal som i dag bor i Uppsala.
Det är knappast förvånande att barnafödandet har nått den högsta politiska nivån i många länder, inklusive Sverige. Förra året tillsatte regeringen utredningen ”En framtid med barn”, som ska djupanalysera problemet och föreslå åtgärder för att stärka familjebildningen. De högintressanta delrapporter som hittills har släppt balanserar ödmjukt fram utan att peka ut någon enskild faktor som allenarådande bakom fertilitetsfallet.
[ Annons ]
Forskning visar att beslutet om första barnet är starkt beroende av boendekostnad och tillgång till större bostad
Insikten om att par i fertil ålder i växande grad senarelägger tidpunkten för det första barnet går dock som en röd tråd genom rapporterna. Det är viktigt, det innebär ju att fönstret för att få fler barn är mindre. Vad som ligger bakom detta är, som sagt, högst osäkert. För egen del fastnar jag i den femte delrapporten som hänvisar till forskning som visar att beslutet om det första barnet är starkt beroende av boendekostnad och tillgång till större bostad. Även tillgången till ett tryggt arbete lyfts fram. Det är väl inte hel osannolikt att dessa faktorer hänger samman. Jobben finns ju i ökad utsträckning i städerna och i takt med att folk har sökt sig dit har konkurrensen om bostäderna skapat evighetslånga bostadsköer och ständigt stigande bostadspriser. Att detta har kastat grus i det ekonomiska maskineriet, när arbetsgivare har svårt att hitta rätt kompetens, är ingen nyhet. Om det nu även visar sig få långtgående följder för den demografiska utvecklingen, kan våra politiker inte blunda längre. De måste sätta sig ner och enas om långsiktigt hållbara reformer. Det har de gjort förr så det borde kunna upprepas. Om det kan bidra till att förhindra ett mänskligt kalhygge borde valet vara enkelt.
Tomas Ernhagen, chefekonom på Fastighetsägarna Sverige
