När denna krönika publiceras är det 132 dagar kvar till valet. Som betraktare vid den politiska sidlinjen är det onekligen en smula roande att se hur valfebern stiger. Allt som oftast agerar de politiska partierna efter Mark Twains ironiska maxim, ”genom överdriften kommer man sanningen närmast”.
Väljarna förtjänar dock bättre. Det gäller inte minst bostadsdebatten där mediala utspel har en tendens att lägga de väsentliga sakfrågorna i skugga. Ett belysande exempel är delar av högersidans påståenden om att Socialdemokraterna vill ”tvångsblanda befolkningen” genom att riva villor och bygga hyresrätter av miljonprogramkaraktär.
[ Annons ]
Med tanke på dagens nyproduktionshyror är det förstås ingen annan som har råd
Centerns Emmyly Bönfors, oppositionskommunalråd i Göteborg satte fingret på den ömma punkten när hon på DN debatt påpekade att ”människor tvångsblandas inte – de tvångssegregeras” och argumenterade för blandade upplåtelseformer i utsatta områden. Alla som verkar inom branschen vet att de hyresrätter som byggs i mer etablerade områden vänder sig till villaägare som tröttnat på täppan men vill bo kvar nära sina sociala nätverk. Med tanke på dagens nyproduktionshyror är det förstås ingen annan som har råd.
Vänsterpartiets sätt att bilda opinion är knappast bättre. Helt bortom ekonomisk rimlighet argumenterar man för hyresstopp, samtidigt som man vill bygga fler bostäder. Socialdemokraterna, i kritiskt behov av förortens röster, väljer att blunda när hyresgästföreningen trummar på om marknadshyror, trots att alla vet att debatten handlar om fri hyressättning i nyproduktionen, som redan erbjuder hyror på marknadshyresnivå.
[ Annons ]
Om någon ska ha lite beröm är det faktiskt bostadsminister Andreas Carlson som allt som oftast lyckas hålla huvudet kallt. Men så har han också en del framgångar att falla tillbaka från den här mandatperioden. Att regeringen till slut orkade stå emot Riksbankens och Finansinspektionens likaledes överdrivna retorik om hushållens skulder och luckra upp införda kreditrestriktioner är en tung merit på Carlsons CV. Samma sak om det fortsatta arbetet med att förenkla regelverk och påskynda planprocesser.
Min egen teori är att partierna fortfarande saknar ett sammanhållet program för hur bostadspolitiken kan stödja övergripande samhällsmål
Men spelar verkligen bostadsfrågan någon roll i valdebatten? Ja och nej. Som explicit debattämne når den sällan dit. Som aspekt av andra samhällsproblem är den dock nästan alltid närvarande, som hushållens ekonomi (hyror, räntor och energikostnader), det låga barnafödandet, våld och kriminalitet (otrygga boendemiljöer) samt i klimatdebatten (sektorns påverkan vid byggande och förvaltning) för att ta några exempel.
Så vad är egentligen problemet? Det handlar givetvis om oförmågan att på allvar ta i fundamentala problem som den sociala och ekonomiska hemlösheten, att unga människor står på undantag, oavsett om de söker efter en hyresrätt eller ägd bostad för att bilda familj eller företagens behov av snabbt tillgängliga bostäder. Min egen teori är att partierna, 35 år efter 1990-talets bostadspolitiska systemskifte, fortfarande saknar ett sammanhållet program för hur bostadspolitiken kan stödja övergripande samhällsmål. I min nästa krönika som publiceras i valrörelsens slutskede får jag anledning att kommentera saken närmare.
