Om min dotter kommer hem till oss och ingen är hemma, vet hon vem som gick hemifrån sist. Var det min fru, är säkerhetsgallret låst. Var det jag, står det öppet. Att låsa tar bara ett par sekunder, och jag vet att jag borde. Men jag vill verkligen inte. För tillit är det absolut finaste jag vet. Att lita på varandra, att tro varandra om gott.
För en tid sen besöktes det lokala torget av en fransman som tagit med sig goda ostar att sälja. Självklart ville jag köpa ett par ostar. Men mitt kreditkort funkade inte, så det gick inte tyckte jag. Fransosen med osten sade att jodå, ta ostarna och kom tillbaks senare med pengarna. Jag lovade att återkomma innan dagen var slut, föreslog att han skulle ta något i pant, eller åtminstone mitt visitkort, men det ville han inte veta av. Möten som drog ut på tiden gjorde att jag först kom tre dagar senare, just som de höll på att packa ihop. Jag bad tusen gånger om ursäkt – milles excuses – men han svarade helt lugnt att han hela tiden vetat att jag skulle komma tillbaks. Jag blir fortfarande tårögd när jag tänker på det – att få förtroendet av en helt okänd människa.
[ Annons ]
Får du tillit, ger du tillit tillbaks
Anekdoten om de franska ostarna visar att tillit lönar sig. Men alla som lyssnat på Spanarna på Sveriges Radio vet att ett exempel inte är nog, det krävs tre. Det andra exemplet tar oss till Finland och Helsingfors. Med deras OmaStadi, på svenska ”VårStad”, får alla medborgare över 13 år lämna in förslag på hur närmiljön kan förbättras, och de förslag som får flest röster blir av. Kommunala tjänstemän och politiker var livrädda; vem vet vad folk kommer att föreslå? Det kan ju bli precis vad som helst. Men nu har 164 förslag förverkligats, och fler ska det bli. Det är skateboardramper, cykelvägar, pocket-parker, picknickområden och mycket annat – allt är rimligt och allt bidrar till en trevligare stad. Dessutom blir det billigare när medborgarna är med; de bidrar med alltifrån lokal kunskap till att själva hålla i hammare och såg när saker ska byggas – och när allt är klart är sabotage och vandalisering mycket lägre än för det som kommunen byggt utan att fråga medborgarna. På köpet får Finland medborgare med bättre förståelse och – just det – större tillit till systemet. Får du tillit, ger du tillit tillbaks.
Tredje exemplet är från Piteå, där jag själv var på plats när medborgarna mitt i vinterkylan folkomröstade om Norrbotniabanans sträckning. Inför omröstningen mötte jag skräckslagna politiker, som förberedde sig på kaos och kalabalik. Men motsatsen hände. När invånarna fick förtroendet att ta ställning i sakfrågan, gick samtalet från hatiskt och hätskt i sociala medier till lugnt och sansat på gator och torg. Människor som kommit till motsatt ståndpunkt stod lugnt bredvid varandra och väntade på att få lägga sin röst. När kommunen nu ska gå vidare med detaljplanering av järnvägen, har den på köpet fått pålästa invånare som kan ge smart feedback i de fortsatta processerna.
Sekunderna jag tjänar varje gång jag inte låser gallergrinden har nu blivit så många minuter att jag hinner med en fika nästa gång vi ses
Tillit skapas i stort och smått. I politiska processer, i torghandeln och i trapphuset. Tydligare win-win finns inte; alla vinner på ett samhälle där vi vågar lita på varandra. Politikerna, fransmän som säljer ost, ungdomar som vill åka skateboard och bostadsrättsföreningar som vill få bättre grannsämja. Du och jag tjänar också på det, för sekunderna jag tjänar varje gång jag inte låser gallergrinden har nu blivit så många minuter att jag hinner med en fika nästa gång vi ses. Kanske känner vi inte varandra, men jag är ändå säker på att det blir trevligt. Det är också tillit.
