När kommer den? Den som alla talar om. Återhämtningen. Den har funnits i de tunga prognosmakarnas konjunkturrapporter under en längre tid, men har hela tiden glidit undan som en gäckande skugga. Trots lägre räntor och stigande reallöner står ekonomin och stampar. Både hushållen och företagen håller i plånboken.
I detta prekära läge valde Riksbanken ändå att vila på hanen i somras med hänvisning till den oväntat höga inflationen. Givet det den svaga konjunkturen, den fundamentala osäkerheten utanför landets gränser och det faktum att sommarens inflationsuppgång främst berodde på tillfälliga prisökningar och en omräkning av vikterna i konsumentprisindexet, tycker jag att Riksbanken var onödigt försiktig. Om styrräntan inte sänks ytterligare en eller två gånger i höst, skulle jag bli mycket förvånad.
[ Annons ]
Vi befinner oss i ett läge där gamla regler inte gäller längre
Lättare penningpolitik kommer att hjälpa tillväxten på marginalen. Det kommer även finansministerns aviserade budgettillskott på 80 miljarder kronor att göra. När penning- och finanspolitiken drar åt samma håll ökar sannolikheten för att de tunga prognosmakarna ska få rätt och att återhämtningen kommer under 2026. Det är bra, men det känns ändå som en sidoshow i den värld vi befinner oss.
Efter ett och halvt decennium med finanskriser, splittrande åsiktskorridorer, pandemi, rysk nyimperialism och ökad kamp om vem som ska vara herreman på täppan i världsekonomin, befinner vi oss i ett läge där gamla regler inte gäller längre. Vi kan naturligtvis bara spekulera om vilken framtid vi går till mötes. Ingenting är säkert.
En sak borde dock vara självklar, att göra sitt bästa för att förbereda sig för stökiga tider. Politiker på olika nivåer kan göra en hel del för att hjälpa till. Då tänker jag mindre på kortsiktiga ekonomisk-politiska stimulanser än på den dynamik som krävs för att skapa förutsättningar för långsiktig tillväxt.
En blick i historiens backspegel ger en hint om vad det kan handla om. Men det gäller att tolka det man ser på rätt sätt. Under efterkrigstiden rusade tillväxten när staten hårdreglerade kreditmarknaderna och styrde kapital till valda sektorer, inte minst till miljonprogrammets bostäder. Så varför inte upprepa tricket? Av det enkla skälet att narrativet är fel.
I den nya osköna världen är förmågan till anpassning viktigare än någonsin
I en relativt nyskriven artikel i Ekonomisk Debatt visar nationalekonomen Lars Jonung att de så kallade rekordåren var inledningen på ett svenskt fall i den internationella välfärdsligan. Fram till dess hade vi, tack vare en liberal ekonomi med hög dynamik, klättrat från en plats bland fattiga jordbruksländer till toppen av den moderna världens rika länder.
När lagstiftaren slog till med långtgående regleringar efter andra världskriget blev ekonomin successivt allt mindre dynamisk. Det var först efter 90-talskrisen då regleringarna började monteras ner som vi åter började klättra på välfärdsstegen. Det går dock långsamt vilket, enligt Jonung, beror på att liberaliseringen varit för försiktig. Nu behöver det gå snabbare. I den nya osköna världen är förmågan till anpassning viktigare än någonsin. Varför inte börja med bostadsmarknaden?
// Thomas Ernhagen, chefsekonom, Fastighetsägarna Sverige
