År 2001 kom en film med titeln Enemy at the Gates som skildrar slaget om Stalingrad under andra världskriget. I en av filmens mest laddade scener frågar (snarare vrålar) Nikita Chrusjtjov sin underordnade “Hur ska tyskarna stoppas?”. Han har anlänt för att höja moralen bland de hårt ansatta och demoraliserade trupperna. En politisk officer har svaret: “Ge dem hopp!“ Detta leder till att prickskytten Vasily Zaitsev, lyfts fram som en hjälte för att inspirera soldaterna.
”Ge dem hopp.” Jag reflekterar över saken utifrån vad jag upplever här och nu. Snart sagt varje samtal eller möte jag deltar i påbörjas numera med ett psykologiskt behov av att bearbeta den ångest som kriget i Ukraina, scenerna från Gaza eller Trumps senaste galenskaper drabbar oss med.
Den kollektiva ångesten förefaller också få andra konsekvenser. I varje fall hör jag flera demografer och psykologer som menar att det dramatiskt fallande barnafödandet i västvärlden kan förklaras av det rådande tillståndet i omvärlden.
[ Annons ]
Det är svårt att inte bli imponerad över den politiska kraftsamling som dåtidens politiker mäktade med
Så vad gör man när en kollektiv känsla av hopplöshet griper omkring sig? Den som återvänder till krigsåren gör snabbt vissa iakttagelser.
År 1941, mitt under brinnande krig, fattar Stockholms stadsfullmäktige beslut om att bygga tunnelbanan. Trots kriget fattade samlingsregeringen beslut om att satsa på den högre utbildningen och forskningen. I Stockholm formulerades generalplaner för framtidens trafiksystem, stadsutbyggnad och regional utveckling. Inför det kommande krigsslutet samlade sig politiken till en historisk satsning på bostadsbyggande som sjösattes samtidigt som barnbidraget infördes 1947.
I historieböckerna beskrivs det hela som skapandet och konsolideringen av folkhemmet. I efterhand är det lätt att ifrågasätta både det ena och det andra. Likväl är det svårt att inte bli imponerad över den politiska kraftsamling som dåtidens politiker mäktade med, i ett läge som måste ha tett sig minst lika mörkt och hopplöst som i dag, ja kanske även mörkare. Den självklara frågan blir vad dagens politiker kan lära av att blicka i backspegeln.
Oavsett om vi väljer att söka oss till fotbollsarenan, föreningslokalen eller kyrkan, finns det ett naturligt mänskligt behov av att dela upplevelser och känslor med andra
Den övergripande insikten torde vara att politisk krishantering och mänsklig själavård hör ihop. Även om politik är en trög och i grunden administrativ process som består av en ändlös serie möten, utredningar och massor av teknikaliteter, behövs ett samlande tema. Något som pekar ut en riktning och på det sättet ger det som vid förstone framstår som smått och futtigt en större mening.
Jag vill gärna tro att riktning (budskap) också kan kopplas till ordet samhörighet. Oavsett om vi väljer att söka oss till fotbollsarenan, föreningslokalen eller kyrkan, finns det ett naturligt mänskligt behov av att dela upplevelser och känslor med andra.
Vissa känslor må vara privata och upplevelsen av mer tillfällig natur, men vem kan förneka att det är precis här som den politiska utmaningen finns i svåra tider, när det finns gott om galenpannor som vill så split, påtvinga andra sin vilja eller använder makten för egen prestige och vinning. Ge oss hopp! Se där, en uppgift för dagens politiker att ta sig an med mod och handlingskraft. Någon där ute..?
