”Som två olika planeter”

Arkitekturupproret borde byta namn till Byggherreupproret eftersom synnerligen få arkitekter haft någonting att göra med de kritiserade lattefunkis-lådorna. Bättre ser det ut på planeten Danmark.

Annons:


Det tar fem minuter och 21 sekunder med tåget över Öresundsbron. Så nära ligger Sverige och Danmark. Men för en arkitekt är det som olika planeter.

På den mindre planeten har arkitekten status och aktning. På den större är atmosfären så tunn att arkitekten knappt kan andas.

Och vi vet alla vad det beror på.

På Sveriges byggherrar.

”Hur lite kan ett hus få kosta? Vad är ett minimum av ritningar?” Sådana frågor ställs kanske inte rakt ut på ett svenskt projektmöte, men de finns där, alltid, som elefanten i rummet.

Konsekvensen är att arkitekter sällan sitter säkert. Även om de segrat i en markanvisningstävling eller ett parallellt uppdrag finns alltid risken att byggherren marscherar iväg med det vinnande förslaget och ber ett konkurrerande arkitektkontor realisera lösningen för halva priset.

Så hanteras en tredjedel av alla svenska projekt.

Inspireras av: Tunnelbanan. Är den världens vackraste? I december kommer jag ut med en bok, Stockholm Sub, med de 27 bästa stationerna.

Det är en illojalitet som sällan förekommer i Danmark. Och skulle den förekomma skulle byggherren ifråga gisslas, hudflängas i fackpressen, dra vanära över sitt skrå. Naturligtvis kastar de danska beställarna lystna blickar på hur ting görs här men den enda ”försvenskningen” jag noterat på senare år är att alltfler byggherrar önskar att arkitekt och entreprenör ska sitta axel mot axel, i synnerhet i projekteringens slutskede, så att byggbolaget kan hålla arkitekterna i schack. Det är en ”inbjudan” som de danska arkitekterna hittills tackat bestämt nej till – arkitekturen är arkitektens ansvar, ingen annans.

Illustration: Johan Isaksson

Byggherre – arkitekt – byggföretag. Så ser beslutsgången ut i Danmark – beställaren och entreprenören pratar med arkitekten, inte med varandra. Jämför det med totalentreprenadernas Sverige där byggföretagen ges projekteringsansvaret från start, där arkitekterna blir en perifer aktör. Ett arbetssätt vars arkitektoniska konsekvenser förstås är förutsägbara; eftersom arkitekten är varje projekts främsta kvalitetsivrare – det är trots allt han eller hon som skapat lösningen – devalveras designhöjden om istället entreprenören ges huvudansvaret. För att citera Kim Herforth Nielsen, chefsarkitekt på danska 3XN: ”Ger byggherren entreprenören sista ordet sätter han räven att vakta gässen.”

Konsekvensen för svensk arkitektur är en alltmer marginaliserad yrkeskår. Andelen kommuner med stadsarkitekt har minskat från 90 procent till 60 på bara 15 år. Bostadsbristen har givit ”de fyra stora” – Skanska, NCC, Peab och JM – ytterligare makt, själlösa bostadsområden rullas slentrianmässigt ut i alla väderstreck. De arkitektritade villorna, skräddarsydda för brukare och plats, blir bara färre och färre, idag tillverkas över 80 procent av svenska villor på fabrik. Och över allt detta skallar ropen på arkitektur i gammal stil, uppe på barrikaderna står anhängarna av Arkitekturupproret och förbannar modernismens monotoni. Arkitekturupproret som borde döpa om sig till Byggherreupproret eftersom synnerligen få arkitekter någonsin haft någonting att göra med de där kritiserade lattefunkis-lådorna.

Därmed inte sagt att arkitekterna är fria från skuld. Att överta en kollegas vinnande design är om inte kriminellt så åtminstone djupt oetiskt. Ett första steg mot en stärkt arkitektroll och ett större inflytande är att vägra sådana uppdrag.

Som på planeten Danmark, bara 5,21 härifrån.

Mark Isitt
Journalist och författare

Annons: