Det är bara en besökare på plats när Fastighetstidningen tittar in på Berg Gallery en fredag eftermiddag. Hon får njuta i fred av den tjeckiskfödda konstnären Alice Máselníkovás poetiska, genomskinliga färglager, som förenar romantisk skönhet med bisarr och gåtfull natur. Hunnen till andra änden av det cirka 270 kvadratmeter stora galleriet håller hon säkerhetsavstånd till Kristina Riskas monumentala men samtidigt sköra skulpturer i organiska former.
Galleriägaren Niclas Berg berättar att det var nervöst innan verken, skapade av en av Finlands mest internationellt etablerade keramikkonstnärer, väl var på plats.
I konstvärlden är vi ändå ganska konjunkturkänsliga.
Omgivningen gör det svårt att inte låta samtalet glida in på konsten, som är Niclas Bergs värld. Han äger Berg Gallery, som öppnade sin första utställningslokal på Birger Jarlsgatan 2016. Hit till Hudiksvallsgatan flyttade han 2021. Ett område som under två decennier vuxit fram som ett av Stockholms tydligaste galleridistrikt. Men vi är här för att prata ”strictly business”. Även konstnärliga värden har, åtminstone i ett galleri som detta, ett pris i kronor och ören.
Dagens Nyheter skrev nyligen om en boom för små nordiska gallerier. Det samtidigt som jättarna måste spara. Pace, ett av världens största megagallerier, lämnar ifrån sig ett femtiotal konstnärer och lika många medarbetare. Flera andra stora namn har lagt ner, och Clearings grundare Olivier Babin sa till The Art Newspaper att de blivit ”crushed by the overheads”.
[ Annons ]
Niclas Berg känner igen bilden. De allra största gallerierna har lokaler i flera städer och världsdelar och finns med på alla stora mässor, förklarar han. Det kan ge enorma intäkter. Men också stora risker med en enorm kostnadsmassa i dyra lokaler och mycket personal. Och inte minst konstverk som kräver intresse från de allra tjockaste plånböckerna.
– Nu har det varit ganska kärva år efter pandemin, globalt och för svenska konstgallerier. I konstvärlden är vi ändå ganska konjunkturkänsliga, konstaterar han.
Själv hör han hemma i vågen av mindre eller mellanstora gallerister vars utveckling kan tecknas i mer bjärta kulörer – även om han varit med längre än de allra nyaste. Berg Gallery visar tio till tolv separatutställningar om året och representerar ett tjugotal konstnärer. Alldeles intill i samma hus finns Coulisse Gallery, ett av de unga gallerier som DN lyfter fram. Och i vars närhet Niclas Berg trivs alldeles utmärkt. Ofta arrangeras gemensamma tillställningar i kvarteret.
Hur går då ett galleri runt? Den som tänker butik får tänka om. Berg Gallery säljer på provision, och konstnärerna äger verken. Utställningarna är en viktig del av affären, men en stor del av försäljningen sker vid andra tillfällen och ofta först efter flera år.
– Det är sällan rena spontanköp, även om det händer, säger Niclas Berg.
Det går mycket folk förbi på gatan, men verken är dyra. Ett av dem i galleriet ligger på 180 000 kronor.
– Oftast är det någon som följer ett konstnärskap, ser en utställning nu och köper först om tre år vid konsnärens nästa utställning, säger han.
Den enda besökaren, som nu lämnat galleriet, är därför inget större bekymmer. Det här är ingen affär där någon räknar dagskassan. Här säljs konst genom relationer som byggs över år, genom utställningar som ger ett konstnärskap sitt sammanhang och genom köpare som ibland kommer tillbaka först när verken fått sjunka in.
En relativt stor del av försäljningen går via offentlig sektor. Kommuner, regioner, staten och museer köper konst, men inköpen är sällan tajmade med galleriets utställningar. Ska ett sjukhus byggas finns ett uppdrag om konstnärlig gestaltning, och det kommer vid sidan av utställningskalendern.
Det är samma tråd som Sara Berner Bengtsson, chef för konstmässan Market, drar i DN. Hon pekar på en stark offentlig inköpskraft i Sverige. Enprocentsregeln, som avsätter en procent av budgeten vid ny- och ombyggnad till konstnärlig gestaltning, gör enligt henne marknaden mer motståndskraftig.
Behöver ett modernt galleri alls en lokal? Verken kunde ju visas på en hemsida.
– Både för galleriets profil och för konstnärerna är det viktigt att det inte bara blir objekt utan att det visas i ett sammanhang, svarar Niclas Berg.
Fastighetstidningens utsände vågade som ung knappt sticka in huvudet i ett privat galleri. Rädslan var stor för att någon som Niclas Berg skulle titta nedlåtande och konstatera att det där knappast är någon kund.
– Jag kan känna igen det där. Men jag skulle säga att det har förändrats, säger Niclas Berg.
Om galleristerna blivit mindre elitistiska får vara osagt. Men rena marknadsskäl talar för en generösare attityd. Ett stort intresse från en allmänhet, med eller utan plånbok, bidrar till ett högre pris. I dag kommer konstskolor och förberedande klasser på besök i Berg Gallery.
Läget spelar därför mindre roll än man kan tro, enligt Niclas Berg.
– Så länge man ligger någotsånär tillgänglig så tror jag inte att det spelar jättestor roll, säger han.
Gallerier skapar besöksanledningar, upplevelser och identitet.
Det som drar folk är klustret. Besökarna kommer för att gå en konstrunda, och gallerierna samarbetar med gemensamma vernissager och ibland fester för kunderna.
För den här typen av gallerier har Östermalm länge varit den givna adressen. Men Niclas Berg anser, uppenbarligen, att en flytt hit är ett smart drag.
– Där ligger de mer utspridda, och den som vill se flera utställningar får gå långt mellan dem, säger Niclas Berg.
Hyrorna är troligen också högre där.
Andreas Wik, affärsområdeschef fastighet på Atrium Ljungberg, uppger inga specifika hyresnivåer. Som stadsutvecklare tittar bolaget alltid på helheten och på vilken roll en verksamhet kan spela på en plats. Någon särskild hyresmodell för gallerier finns dock inte.
– Utgångspunkten är marknadsmässiga hyresvillkor och varje uthyrning har sina egna förutsättningar, säger han.
På Atrium Ljungberg ser man heller inte ett galleri som en ren flödesmaskin. För Andreas Wik handlar det om attraktivitet.
– Gallerier skapar besöksanledningar, upplevelser och identitet och bidrar tillsammans med restauranger, caféer, service, arbetsplatser och bostäder till helheten, säger han.
Att räkna hem det i siffror är svårt.
– Det är svårt att säga att ett specifikt galleri genererar ett visst antal besökare eller ett visst ekonomiskt värde för fastigheten. Så enkelt fungerar inte en stad.
Galleriklustret i Vasastaden, precis på gränsen mot nya expansiva Hagastaden, fanns redan innan Atrium Ljungberg blev ägare. Fastigheten ägdes tidigare av Industricentralen, ett litet fastighetsbolag vars vd enligt Niclas Berg hade ett personligt konstintresse. För cirka 20 år sedan öppnade ett galleri på innergården. Fler följde efter.
– Klustret uppstod alltså inte genom en uttalad strategi från vår sida, men att ta vara på och fortsätta utveckla det har varit ett aktivt val, säger Andreas Wik.
Han ser det som en grundprincip i stadsutveckling.
– Mycket handlar om att förstå vad som redan fungerar på en plats, snarare än att börja om från noll, säger han.
Något som Niclas Berg kan instämma i.
– De har faktiskt varit oerhört långsiktiga i att behålla och vidareutveckla det här, säger han.
Enligt honom var Atrium Ljungberg generösa under pandemin (vare sig Niclas Berg eller Andreas Wik avslöjar specifika hyresrabatter eller annat) för att kunna behålla känslan i kvarteret.
– Det ger en väldigt speciell profil till fastigheten, säger Niclas Berg.
Det fanns dock en viss nervositet när Atrium Ljungberg kom in.
– Folk var lite oroliga att det stora fastighetsbolaget skulle komma in, men de har varit jättebra, säger han.
Han har själv hjälpt bolaget att hitta rätta hyresgäster, och bolaget driver lokala projekt för att göra området mer synligt.
Är då gallerier lösningen för den som sitter med tomma lokaler? Troligen inte överallt. Eftersom passerande folk inte är huvudpoängen är Niclas Berg tveksam till att placera ett galleri i en tom butikslokal i ett cityläge som Hötorgscity.
– Jag är tveksam, även om man har mycket folk som går förbi. Jag tror inte att man skulle hitta en spontanköpare, säger han.
Fel sorts besökare ökar dessutom risken – Niclas Berg sneglar på Kristina Riskas sköra skapelser – och läget säger något om vem man är.
På platser där det passar, som i Hagastaden, vill Andreas Wik gärna se konstklustret fortsätta utvecklas. Men han betonar att Atrium Ljungbergs strategi här är bredare än gallerier, med restauranger, kultur, handel och utbildning.
– Det viktiga är mixen och hur verksamheterna förstärker varandra, säger han.
Atrium Ljungberg följer stadskvaliteter systematiskt, bland annat med verktyget Human City Index. Andreas Wik vill se gallerierna som en långsiktig del av stadsdelen, inte som ett sätt att fylla lokaler i väntan på något annat.
Den 5 november är det vernissage i kvarteret igen, när Galleri Flach öppnar en utställning på Hudiksvallsgatan 4. Galleriet, som funnits i området tidigare och senast legat på Karlavägen på Östermalm, flyttar alltså tillbaka. Då blir det tjockt med folk, enligt Niclas Berg.
– Det är bra för området också att det växer, säger han.
