Häromdagen kom vi, av högst oklar anledning, att prata om holländarnas avoga inställning till gardiner. Förklaringen sägs vara dem stränga kalvinismens krav på att inget ha att dölja. Visserligen kunde en och annan gardin konstateras i Amsterdams fönster efter en snabb check i Google Earths street view. Men låt oss säga att jag har använt andra siffror, och de beskriver korrekt hur det ser ut.
Vi ska inte fördjupa oss i fakta – det är ju valrörelse. Det intressanta är hur det rent instinktivt förvandlades till ett möjligt politiskt utspel. Ja, för vilket parti som helst egentligen. Gardinförbud – en medborgare med rent mjöl i påsen (inte sånt ”mjöl” alltså”) har väl inget att dölja?
[ Annons ]
Varför inte? Det verkar ju gå utmärkt att gå till val på att vaska en infrastruktursatsning som kostat skattebetalarna runt 100 miljoner kronor. Detta innan den ens officiellt invigts.
Rent objektivt jätteknasigt. Men det behövs såklart riviga budskap i valtider.
Det senare är alltså Sverigedemokraterna i Sundbyberg som vill riva bron som går mellan Rinkeby och Ursvik. Fastighetstidningen skrev om bron i reportaget ”Byggen som läker staden”. Men partiet anser att bron skapar ökad upplevd otrygghet och att den får bostadspriserna att sjunka. Jag antar att man då syftar på den sida bron man fiskar röster. Möjligen att fastighetsbolag på andra sidan har ett och annat att säga om fastighetsvärden. Men man kan undra om bostadspriserna på röstfiskarsidan verkligen skulle tjäna på en brorivning. Vem skulle vilja bo i ett område som inte fixar en sådan ursymbol för civilisation?
Inte ens att DDR:s partichef Walter Ulbricht lät riva gränsbron Glienicker Brücke som ett skydd mot ”blodiglar från väst” i samband med Berlinmurens uppförande.
Nä, det är inte roligt alls. Vare sig de plakatoptimerade budskapen eller mina försök till trams (vilket i normala fall alltid bör uppmuntras). Absurditeten i de politiska utspelen befinner sig på en så hög abstraktionsgrad att varje försök till skämt faller platt. Tyvärr så även försök till fördjupning.
Magdalena Andersson sa: ”Vi vill inte ha Chinatown, Somalitown eller Little Italy i Sverige”. Det är intressant ur flera aspekter.
I teorin finns det förstås inga skäl att sätta likhetstecken mellan etniska enklaver och socioekonomiska problem. Men i verkligheten samverkar saker som typ av invandring, arbetsmarknad och så vidare såklart med vad vi benämner som utsatta områden. Till saken hör också att Sverige hittills i relativt liten grad präglats av rent monoetniska kluster. Problemet är mer en frånvaro av svenskfödda hushåll och utflyttning av personer med högre inkomster.
Men om vi ändå godtar utspelet som beskrivning av ett reellt problem. För naturligtvis – barn som helt saknar svensktalande klasskamrater, klanvälden, områden slutna mot det svenska samhället är allvarliga problem. Då har jag likväl svårt att se vilka konkreta åtgärder en diskussion utifrån etniska kluster ska leda till. Diskrimineringslagen tillåter inte någon som helst urskiljning i tillträdeskraven utifrån dessa aspekter. Vill man göra kopplingen till ”fler barn måste se sina föräldrar gå till jobbet” (populär politiklingo för arbetslöshet) så är det rimligen enklare att arbeta med differentierade tillträdeskrav med anställning som krav?
”Forskningen om etniska enklaver är inte entydig men pekar på vagt positiva integrationseffekter för nyanlända som bor tillsammans med landsmän”. Det konstateras av DN:s ledarskribent Erik Helmerson. Även jag mejlar en vända med en forskare, välmeriterad inom boendesegregation och urbanforskning.
Jag får lära mig att det finns den del nordamerikansk forskning. I New York så är Chinatown och Little Italy knappast några utsatta områden, snarare hyfsat välmående turistmagneter. Men att det är svårt att överföra på svenska förhållanden. Både USA och Kanada har länge accepterat invandrare med ekonomiska resurser, främst asiater med relativt hög utbildning. Andelen flyktingar är låg i förhållande till det totala antalet migranter. Det är avgörande för hur resursstarkt ett etniskt kluster blir, vilket såklart påverkar hur väl integrerad man blir i samhället i övrigt.
Intervjuad i Fastighetstidningen pekade Che-Yuan Liang, docent i nationalekonomi, på att det i första hand är utbildningsnivå, och inte etnicitet, som avgör vilka som vill bo med varandra.
Den rimliga slutsatsen torde ändå vara att det inte är något större problem att bo nära vem man vill, om möjligheterna till klassresa och boendekarriär relativt snart utjämnas.
Forskaren avböjer dock artigt men med önskvärd tydlighet att bli intervjuad eftersom hen inte har någon större lust att bli bränsle i en alltför ”twistad valrörelse”.
16 dagar kvar – håll ut!
Erik Hörnkvist, redaktionschef
