Någonstans i landet har jag satt mitt postmodernistiska avtryck. I en byggnad, jag vet inte var, finns en avantgardistiskt kaklad toalett.
Eftersom vi nu rör oss i en postmodernistisk idévärld, som vänder sig ifrån tanken att det finns fasta värden och objektiva sanningar, så kan denna toalett mycket väl ha spolats – detta högst sannolikt och ganska exakt i samma stund som den lämnade ritbordet. Ett faktum som såklart inte på minsta sätt förringar dess roll som en av 80-talets arkitektoniska milstolpar.
[ Annons ]
Det var sommaren 1988, jag gick andra året på teknisk linje och gjorde praktik hos min mammas morbror Sven Danielson på arkitektkontoret som bar hans namn. Mig satte de på att göra klart ritningar över toaletterna i en förrådsbyggnad ute i en skog någonstans. Det hela var ytterst standardiserat, men det randiga kaklet bjöd upp till postmodernistisk dans. Jag suddade, ritade om, suddade, ritade om innan jag var nöjd med det intrikata mönstret i statligt kakel.
Mest känd är Sven Danielson sannolikt som Vattenfalls chefsarkitekt under 50- och 60-talen då han ritade alltifrån huvudkontoret i Råcksta till kärnkraftverken i Forsmark och Ringhals (dra inte in mig i någon debil kärnkraftsdebatt bara för det). Men nu var det alltså 80-tal och man ritade bland annat på en av kåkarna i det nya globenområdet. En byggnad med en egenartad planform med en utskjutande spetsformad volym som är tydligt exempel på det sena 1980-talets postmoderna arkitektur. Det sista har inte jag hittat på, utan snott från den stora bygginventeringen inför utvecklingen av Slakthusområdet.
Om detta minns jag intet, dock hur en av arkitekterna pratade om vilken typ av plåtprofil man skulle välja i entrén för att bäst stå emot horder av hockeyhuliganer. Det var ungefär då mina dagdrömmar om den stora Arkitekturen fick sig en törn. Att det kunde vara så praktiskt och handfast – jag hade en bild av hur man i ett upphöjt tillstånd skapade esoteriska drömmar i stål och betong.
Men helt fel ute var jag kanske ändå inte i mitt svärmeri.
”80-talet var en sorts befrielse, en tid som jag upplevde som en arkitekternas ’glasnost’. Äntligen fick vi experimentera med färg och form”, säger arkitekten Kjell Forshed på arkitektkontoret Brunnberg & Forshed i vårt stora reportage om de utmaningar det som byggdes på 80-talet kan innebära för fastighetsägaren.
Det är superspännande läsning eftersom det nu kommer att handla om helt andra utmaningar än att ta sig an miljonprogrammet, vilket har varit det främsta objektet för renovering de senaste åren. (Nu är visserligen inte renoveringsbehovet lika stort i 80-tals beståndet. Men det finns andra utmaningar. Fast det läser du med fördel om i vårt reportage).
Postmodernismen har ofta hånats. Och, ja, det kan vara lite fånigt med pastischer och dekorerade fasader i pastell. Men samtidigt mänskligt och livsbejakande.
Det är uppenbart, och ganska typiskt för detta årtionde, hur mycket kitsch som ställer sig i vägen. Jag får kämpa mig genom ett dis av hårspray (min frisyr krävde åtskilligt) och min första kavaj med gigantiska axelvaddar för att få syn på något mer än bara ännu ett uppslag till nästa maskeradtema.
En första förnimmelse får jag när jag promenerar förbi Söderhallarna på väg hem. Jämfört med det stramt funktionalistiska Medborgarhuset intill ger byggnaden ett lite plojigt intryck. Inne i den atriumformade saluhallen speglar sig de obligatoriska kolonnerna i Söder Espressos glamkitschiga spegelväggar.
Jag slängs tillbaka ytterligare ett par år och landar vintern 86-87. Fortfarande drar en motorled ett öppet sår genom halva Södermalm. Från den stora öppna bangården vid Södra Station rullar det stora vemodet in. Det är svart i kvadrupel mening. Min lånade skinnpaj är svart – en sartorial förutsättning för att, som väldigt minderårig, släppas in på svartklubben som polisen just stormat. Våra sinnen är svarta ty det finns inte längre någonstans att gå i ett Stockholm som blivit kallt. Mest av allt badar hela platsen i ett svart och kallt ljus.
Stockholm city svajade i sitt rus, men det blev bättre.
Mycket av det som byggdes under denna tid skulle manifestera ett nyväckt självförtroende hos näringslivet. Smaklöst tyckte säkert många när Söderhallarna invigdes 1992. Sannolikt så även jag. Vi hade fullt upp med att anamma 90-talets nya stilideal vilket utkrävde spott och spe mot allt som just varit.
Men, även om vi snart skulle vända det ryggen, så väckte mycket av det nybyggda en känsla att man ville oss väl. Det fanns hopp och värme. Än tydligare blir det om du följer med till min hemort den 21 november 1985. Huddinge centrum var ett hån mot livet där det bokstavligen sjönk allt djupare i dyn. Men till rytmen av pålkranars dunk reste sig något helt nytt över den gamla sjöbottnen.
Det är med ett sting av dåligt samvete, för det blev för litet och tråkigt efter bara nån vecka. Men ett av mina varmaste minnen är när jag tillsammans med mina klasskamrater vandrade in från kylan för att storögt se allt det nya på invigningskvällen. Allt detta, bara för oss.
Tillbaks till nu: I vårt reportage menar Lone-Pia Bach, professor i restaureringskonst på Kungliga konsthögskolan, att 90 procent av de byggnader som rivs inte behöver rivas, de går att konvertera. Hur är det då med det luftslott av nostalgi jag just byggt upp? Går det att konvertera till någon insikt av större värde? Jag betvivlar det, men låt mig ändå göra ett försök.
Den mest hållbara byggnaden är den som aldrig behöver byggas är en sägning som hörs allt oftare. Inte minst präglar den vårt reportage. Ett annat exempel är Torun Hammar, arkitekt och ordförande kulturmiljörådet inom Sveriges Arkitekter, som Fastighetstidningen intervjuade i våras. Även om fastighetssektorn anammat ett hållbarhetsresonemang genom att bygga mer energieffektivt så vill hon ta det ett snäpp till – sluta bygga nytt! På samma linje debatterar Niklas Larsén och Venke Osnes från MER Arkitekter denna vecka i Fastighetstidningen. ”Låt oss sluta bygga nytt och våga tänka nytt”, skriver de.
Naturligtvis har de rätt allihop, vi måste resonera kring de ekologiska begränsningar för byggandet som vi redan överträtt. Men ändå. Det är något med denna självpåtagna asketismen som jag inte riktigt vill bli sams med. I detta ”tänka nytt” måste något mer in.
Kanske glädjen att som ung frusen tonåring bli överraskad av ett lekfullt varmt hopp. En gest av att vilja oss väl.
Mer exakt hur? Inte vet jag. Jag är bara praktikant här och mina ritningar kommer ni ändå aldrig att förverkliga.
Erik Hörnkvist, redaktionschef
