Nybyggnation och tillväxt är oftast mantrat i samhället och i fastighetssektorn. Men Torun Hammar, arkitekt och ordförande kulturmiljörådet inom Sveriges Arkitekter, går mot strömmen. Hon menar att vi nu ska ha mer fokus på att bevara än att bygga nytt.
Intervjuar man Torun Hammar hamnar man lika ofta i vår historia som i dagens samhälle. Det märks att hon har en bakgrund i ekonomisk historia och att hon arbetat länge med kulturvårdsfrågor och restaureringar, senast 16 år på Statens fastighetsverk. I hennes värld finns alltid paralleller till hur mänskligheten tidigare agerat, eller snarare inte agerat.
– Jag kan konstatera att historien är full av riken med uppgång och fall, och fallen beror ofta på att man levt över sina tillgångar. Det är lätt att upptäcka när du lever över dina ekonomiska tillgångar – det blir tomt i den egna börsen eller i statens kassa – men det är inte lika tydligt när vi lever över de ekologiska tillgångarna, säger Torun Hammar.
[ Annons ]
Hon påpekar att innebörden av ordet ekonomi betyder att hushålla med sina resurser. Om en bondefamilj på 1800-talet talade om att vara ekonomisk innebar det inte att de skulle tjäna mer pengar utan snarare att se över det man har i sina lager, sina utsäden och vattenreservoarer. På samma sätt menar Torun Hammar att vi nu måste hushålla med jordens resurser.
Hon har kanske mer än någon annan inom samhällsbyggnadssektorn anlagt ett perspektiv som helt går i tvärs med devisen vi levt efter sedan industrialismens dagar; det som är basen för vår ekonomi, vår välfärd, våra löner, våra pensioner. De bevingade orden en politiker eller industriledare lär sig upprepa första dagen på jobbet: ökad tillväxt.
Det är förstås klimatkrisen som väckt hennes ifrågasättande av tillväxtens mantra, men Torun Hammar betonar att det inte är klimatångest som fått henne att reagera på utvecklingen.
– Jag har ingen ångest över just klimatet. Jag är däremot väldigt mycket en realist och pragmatiker. Det är vad det är. Nu blir man anklagad för att vara orealistisk och naiv om man motsätter sig tillväxt. Men då vill jag vända på frågan: om vi ska fortsätta med tillväxt, hur ska det då gå till? Vad finns det där för realistiska scenarier som kommer att fungera i längden?
– Och vad är oddsen för att vi inte kommer att kriga om de sista resurserna när de sinat på grund av klimateffekter? Säger Torun Hammar.
Ord som klingar extra starkt när denna intervju görs samtidigt som striderna påbörjats i Ukraina.
Om vi ska fortsätta med tillväxt, hur ska det då gå till?
Nu finns det ju redan hållbarhetsresonemang inom fastighetssektorn; att bygga mer energieffektivt, använda trä i stället för betong och återanvända material om det går. Fast Torun Hammar vill ta det ett snäpp till – sluta bygga nytt.
– Nja, det kanske är en lite väl svartvit tolkning av min inställning, tillrättalägger hon, det kommer alltid att behövas nya byggnader, men diskussionen jag vill väcka är varför vi bygger fler hus, vad är drivkraften bakom? Är det för faktiska behov, eller är det för att det finns en kund som beställer och för att det finns mycket pengar som söker sina investeringar? Någonstans i detta måste vi föra ett resonemang om att det finns ekologiska begränsningar för byggandet.
Och så kommer ännu en historisk reflektion.
– På 1600-talet byggde adeln slott för att det inte fanns så mycket annat att investera sina rikedomar i. Är det samma sak nu med kapitalet och fastigheter?
Har man som Torun Hammar till stor del arbetat med gamla byggnader som ägs av Statens fastighetsverk – bland annat var hon involverad i renoveringen av Nationalmuseum – så är bevarande det centrala. Hon påminner om att det inte är så länge sedan som den äldre bebyggelsen i Stockholms city raderades ut för att bygga nytt.
– Innan industrialismen var arbetskraft billigt men material dyrt, då var det helt självklart att omsätta det man redan färdigställt. Jag ser bevarande och ombyggnad som normaltillståndet i fastighetsförvaltningen. När jag började som arkitekt i början av 90-talet sa man att någonstans mellan 60-70 procent av arkitektens arbetsuppgift är ombyggnad. Ett av mina första jobb på Birgitta Holm arkitekter var ombyggnad av Långbro sjukhus till skolor.
Samma tankesätt vill hon se mer av idag – att kommunpolitiker, när de ser att fler skolplatser eller bostäder behövs, inte ryggmärksreflexmässigt tänker nybyggen utan i stället inventerar vad det finns för andra lokaler som kan passa. Eller att fastighetsägare när de renoverar sina hus inte slänger ut gammal köksinredning och fönster.
– Vi måste också fråga oss om det behövs så många fler bostäder och om städerna ska förtätas som de görs nu. Jag tror på staden, den har många ekologiska fördelar, men hur stor ska den vara för att vara god livsmiljö? I en megastad blir avstånden så långa att vi ändå måste använda fordon för att ta oss fram, kanske är det optimala en mellanstor stad, likt Linköping eller Norrköping.
Om 30 år kanske vi ställer oss frågan varför man ska åka flera kilometer för att handla.
I Stockholm tycker Torun Hammar att utvecklingen gått för snabbt.
– Denna urban sprawl vi byggt de senaste årtiondena är väl inte så positiv? Åker du mellan Stockholm och Uppsala är stora områden med kontor och handel uppbyggda kring bilism. Om 30 år kanske vi ställer oss frågan varför man ska åka flera kilometer för att handla.
Men att förfäkta dessa idéer i en bransch som lever på tillväxt, inte minst alla arkitekter som vill bygga nya hus?
– Ja, det är väl lite provocerande. Fast jag får inte så mycket negativa reaktioner, vare sig du är byggare, samhällsplanerare eller arkitekt är det ingen som struntar i klimatet. Sedan kanske ombyggnad inte är lika hett som att sätta märke med något nytt. Där handlar det om att ändra en kultur, det måste vara roligt att bygga om, det är på många sätt en annan process som jag själv tycker är spännande.
Hon ser gärna att arkitekter också får en mer långsiktig roll än att rita ett hus och sedan gå vidare till nästa projekt.
– Jag tror vi behöver fler förvaltningsarkitekter som under tio års tid kan följa med utvecklingen av ett område. Som tillsammans med kommun och fastighetsägare kontinuerligt förädlar stadsdelarna så de inte en dag känns som ointressanta och färdiga för att riva.
Och så lägger hon till ännu en historisk reflektion.
– Idag skrattar vi om hur oupplysta människor var under medeltiden, då folk trodde att solen snurrade runt jorden. Idag tror vi att människan är i centrum, att världen snurrar runt oss och att vi kan förhandla lite med den där planeten. Hur korkat kommer inte det att framstå i framtiden.
