Jag är en modern människa och hämtar därför nödvändig inspiration i vad jag ännu inte upplevt. I helgen hoppas jag hitta tid, och kanske främst ork, att kliva in i Jockum Nordströms magiska bildvärld på Liljevalchs.
För jag längtar verkligen efter att skriva på ren inspiration igen. Det känns som ett det var ett tag sen. Har det inte ärligt talat varit mest ett konstant kverulerande? Om det inte handlat om en bostadspolitik som bestämt sig för att leka kurragömma så har det varit stadsbyggande som inte passar herr redaktörs planer. Det fanns en tid när det räckte med att nån gjorde en spellista för att det skulle bli skojsigt (mig roade det i alla fall).
Jag försökte övertala övre delen av det centrala nervsystemet att spinna loss kring det klassiska huvudkontor på Fleminggatan som HSB snart överger. Här finns landets enda fortfarande brukbara paternosterhiss. Jag förutsätter att den bevaras.
Nu har jag visserligen ingen aning om vad det ska bli av fastigheten. Men om jag får fastighetsutveckla lite så finns förutsättningar för ett helt nytt boendekoncept? När inspirationen behöver påfyllning är det bara att kliva in i en av de dörrlösa hisskorgarna som fortsatt sin ständiga rundgång – men nu rakt genom människors vardagsliv.
I papperskorgen finns det några spretiga anteckningar om att referera till den tyska filmen De andras liv. En skildring av det östtyska övervakningssamhället där Stasi-mannen till en början pliktskyldigt övervakar en misshaglig författare och dennes flickvän, men ganska snart blir en del av deras liv. Men jag kom inte mycket längre än så. Vare sig med boendekoncept, kröniketext och allra minst relevans för fastighetsbransch.
Så jag gjorde ett försök med Bowie. Ja, jag brukar ju det
Just nu kan man ju se den japanske fotografen Masayoshi Sukitas mest ikoniska bilder av David Bowie på Kulturhuset. Jag tänkte att det skulle kicka igång en frusen själ.
Men, nä, det hände inget. Eller kanske. Nåt var det med att se alla dessa ikoniska bilder som följt mig genom livet, men nu liksom på riktigt. Jag vet bara inte vad för slags allegori det handlar om här. Eller möjligen närmar jag mig någon slags poäng i en text som ännu inte lyckats tränga genom ytan.
Kanske är det ytan det handlar om.
Åter till Jockum Nordström. Jag läser att det är första gången han visar sina rörliga skulpturer. Men det kan inte stämma. På Skissernas Museum i Lund såg jag ju Jockum Nordströms skuggspel The Anchor Hits the Sand där siluetterna av hans typiska figurer projiceras mot en tunn pappersvägg i en sävlig dans. Det fungerade bevisligen då som inspiration.
Jag skrev om magin när man kikade in bakom ytan och såg mekaniken som drev upplevelsen. På något sätt fick jag ihop det med valet av ny ordförande i Fastighetsägarna Sverige – som fick bli mekaniken bakom en projicerad bild av en aktiv samhällsbyggare.
Fråga mig inte. Det var så länge sen.
Ur mitt och mina redaktionskollegors perspektiv råder det nyhetstorka. Bostadspolitikens frånvarorapport har vi redan haft allvarliga kvartsamtal om. Jag förstår att nyhetstorka kan låta cyniskt med krisrubriker om halverade produktionsstarter och nedjusteringar i flödet.
Men om det är framåtrörelse man söker kändes det faktiskt mer spännande under pandemin. Då fanns det i alla fall idéer om hur vad som skulle hända med kontor och platser när allt väl var över.
Andreas Hatzigeorgiou, vd på Stockholms Handelskammare, hoppas i en krönika i Fastighetsvärlden att ”den här krisen kan ge energi att åstadkomma förändring och modiga reformer”. Han nämner bland annat modernisering av hyresmarknad och förenklade lagkrav. Jag tycker att vi lägger till social bostadspolitik på listan. Om någon ännu inte fattat varför. Läs då för Guds (eller vem du vill) skull Stadsmissionens senaste hemlöshetsrapport.
Och då temat ändå är att dra lärdomar av saker som ännu inte upplevts. Läs intervjun med Jesper Roine, docent i nationalekonomi på Handelshögskolan i Stockholm, som i kommande nummer förklarar varför ojämlikheten utgör ett stort hot mot marknadens spelregler.
Kanske är det förändring och framåtrörelse som just nu sker? Men Liksom Jockum Nordströms skuggspel anar fi först bara ytan där vi ser figurerna som slutat dansa. Men kikar vi in bakom ser vi hur hela mekaniken byggs om.
Jag tror inte. Men jag hoppas.
Erik Hörnkvist, redaktionschef



