Publicerat 26 juni, 2020

Helgtankar: Ett skuggspel och två gamla damer

Redaktionschef Erik Hörnkvist skyller på värmen när han kopplar samman ett möte med två äldre damer, konstnären Jochum Nordströms utställning i Lund och utnämningen av en ny ordförande.

Två Malmödamers krav på en ny parkbänk och konstnären Jochum Nordströms skuggspel. Det är nog just det, och alls inte mycket mer, som skapat åtminstone en tillstymmelse till synapser i en överhettad hjärna denna vecka. Men det var fantastiskt att på en reportageresa till Malmö äntligen få lite nya intryck efter en vår i karantän. Att jag också lyckades pricka in Jochum Nordströms utställning på Skissernas Museum i Lund får ursäkta ett par väl överentusiastiska sms hem ”Nu flyttar vi hit!”

I Jochum Nordström skuggspel ”The Anchor Hits the Sand” projiceras siluetterna av hans typiska figurer mot en tunn pappersvägg i en sävlig dans. Allt till ett raspigt soundtrack av förvrängda gamla stenkakor. Men det som verkligen gör magin är när man kikar in bakom och ser hur mekaniken med de snurrande och upphängda formerna fungerar. Att hemligheten avslöjad snarare förstärker intrycket.

[ Annons ]

Om liknelsen tillåts så tror jag att vi just fick en liten inblick i mekaniken hos Fastighetsägarna. Jag talar såklart om nomineringen av Ingela Lindh, tidigare stadsdirektör i Stockholm stad och vd för Stockholmshem, till ny ordförande för Fastighetsägarna Sverige. Detta är, vågar jag påstå, organisationens ”The Anchor Hits the Sand”. Det är en transformering av värderingsbas som pågått ganska länge som nu förankras. Även om det här inte alls är ett skuggspel, så har man flitigt projicerat bilden av en organisation som inte längre är ett särintresse, utan en aktiv samhällsbyggare med ett brett engagemang på debattens pappersvägg (okej, det är snarare en digital vägg, men jag jobbar på att få ihop allegorin här). Att välja Ingela Lindh till ordförande är ett sätt att trimma den mekaniken.

vår intervju betonar Ingela Lindh hur viktigt det är att ”inte bara uppfattas som en part i hyresförhandlingarna, organisationen ska vara med i samhällsdebatten utifrån hur vi ska bygga en bättre stadsmiljö, hur vi hanterar sociala frågor och segregationen.”
Reportaget jag var ute på är tänkt att handla just om fastighetsbolags arbete med social hållbarhet (detta var bestämt sedan länge, fru ordförande påverkar inte vår journalistik inte). 

Men hur svårt det kan vara att förankra visioner utifrån globala hållbarhetsmål i verkligheten får de två damerna på sina rullatorer illustrera.

Jag har bott här i 27 år och har inget att klaga på, sa den ena.

Men det räckte ju såklart inte för reportern som fiskade vidare efter de verkligt viktiga rösterna om hur fastighetsbolaget lyckats involvera boende för en hållbar miljö.

– Du ser vid kullen där? Ja där vill vi ha en bänk att kunna sitta på.

Reportern antecknar och försöker samtidigt styra in samtalet på, ja jag vet inte riktigt vad men någon fråga om lyhördhet och kommunikation. 

– Alla önskar ju bänkar! Jo, i alla fall vi som är lite äldre. Jag har sagt till flera gånger.

Är det något som du tycker att fastighetsbolaget verkar ta till sig? 

– Jo, men vi sa till om en bänk redan i april. Och det är nu vi behöver den! 

Men annars då?

– Jo, det är jättefint och jag trivs jättebra. Jag har inget att klaga på.

Och allsången som börjar snart ska ni vara med på?

– Ja, det är en jättetrevlig grej. Det blir lite sång, dans och hula hula.

Om man kan dra några lärdomar av det vet jag inte. Kanske vetskapen att man aldrig är bättre än sin senaste utplacerade parkbänk. Kanske att det alltid kommer att uppstå olika målkonflikter i arbetet med social hållbarhet. Och det bästa rådet är kanske Jockum Nordströms: var transparent och visa villkoren för hur ett fastighetsbolag fungerar.

Eller så är det bara alldeles för varmt för att tänka vettiga tankar alls.

[ Annons ]

[ Nyheter ]
[ Reportage ]
[ Krönikor ]
[ Papperstidningen ]