”Länge sen man bestämde träff på plattan. Men ses där”, messade jag Oskar Öholm.
Det kändes logiskt att säga tack och hej till Fastighetsägarna Stockholms vd i form av en promenad i city. Vi lär märka av honom i andra sammanhang dock, efter årsskiftet blir han i stället vd för Mäklarsamfundet.
Oskar Öholm valde att utgå från Sergels Torg. Ett bra val som start på ett intressant samtal som du läser här. Läs först om Oskars platser. Så kan du, om du har lust, återvända hit för någon slags pendang. För naturligtvis vill jag vara härmapa och tjattra om mina platser.
Om Sergels Torg kan jag tjattra hur mycket som helst. Oskar Öholm fick stå ut med en utläggning om den märkliga nostalgi by proxy som så många verkar drabbas av när platsen kommer på tal. Viska bara ”gamla Klara” så börjar det spöka i huvudet även hos jämnåriga, som av både geografiska och kronologiska skäl inte har den minsta anknytning.
Poporkestern Magnum Bonums enastående centrallyrik har för evigt fångat hur en storögd sexåring (jag) enbart upplevde platsens här och nu.
”Gallerians gång är mitt andra hem
Rullar på, tar det om igen
Bongo Bongo, Big Mac i åsså fransiga jeans
Gäller inte här, men i New Orleans”
Jag samkör den första platsen med Oskar. Den folktomma Gallerian hade varit perfekt för skateboard. Men i stället var det ett märkligt utdraget tåg med Ibrahim Baylan i spetsen som drog fram genom en spöklik handelsplats, en fredag i april pandemiåret 2020.
Den politiska innebörden av händelsen sammanfattar Oskar Öholm så mycket bättre. Jag väljer i stället att minnas hur Oskar Öholm undrade var jag hittat min stiliga trenchcoat.
Det kan tyckas fånigt. Att två medelålders män delar ett intresse för klassiska överrockar från Burberry är möjligen inte det mest betydelsefulla som hänt de senaste fem åren.
Men dels för att Augustprisvinnaren Andrev Walden nyss skrev så fint om hur det vore om män kunde ge varandra uppskattande kommentarer som normala människor (läs kvinnor). Men ännu mer för att man (läs män/jag) just där och då, i en pandemi som ännu inte hunnit bli det nya normala, hade ett så infernaliskt behov av att bli sedd.
Då inte i bemärkelsen att få stå i den andres fokus. (Men tackar som frågar. Jo, i en malkuledoftande källare i 9:e arrondissementet i Paris…). Utan det var den märkliga känslan av att man nästan inte längre existerade, när staden plötsligt blivit helt öde. Jag var så svältfödd på helt vanliga mellanmänskliga sammanhang att ett helt vanligt litet samtal uppenbarligen etsade sig fast.
Betraktat i en någon mer postpandemisk kontext, och då möjligen tänja ut innebörden av ett samtal om överrockar så att det riskerar att spricka i sömmarna. Jag tror att vi behöver mer sådana verkliga samtal som motvikt till det storvulet paralyserande icke-lyssnande som de digitala plattformarna driver oss mot.
Förmodligen är det rent önsketänkande. Men jag tyckte mig ana åtminstone två ansatser till bättre samtal den gångna veckan. Dels ett intressant samtal mellan Nanna Olasdotter Hallberg och Kristofer Andersson i P3 Klubben. De berättade hur de numera går i terapi för att reda ut en plågsam intern konflikt, orsakad av de slentrianmässiga stereotyper själva mediet tvingat in dem i. Deras samtal kring att hitta nya, lite mer rimliga roller, för att komma vidare säger förvånansvärt mycket om vår tid.
Tydligare i ”Teodorescu & Suhonen”, SVT:s nya program om politik, som fått blandad kritik. Betraktat som kollektiv samtalsterapi på bästa sändningstid var det toppen. Roland Poirier Martinsson påpekar formatets inneboende problematik: ”Ju bättre debatten är, desto tråkigare blir den också.” Men även han vill fortsätta hoppas: ”Kanske – jag vet, jag är löjligt optimistisk – är då ”Teodorescu & Suhonen” en första viskning från en gryende motrörelse.”
Den sortens samtal vore välbehövliga – nä, livsnödvändiga – i bostadspolitiken 2024.
Oups, jag kom visst lite långt från att prata om platser. Å andra sidan är det ju just den inverkan riktigt bra platser kan ha. Och jag var på väg ut mot Liljevalchs tillbyggnad, för att prata om att vi behöver ett motsvarande öppnare samtal när vi närmar oss nya platser och byggnader. Att som nu dela upp oss i fult eller fint, som tyckandets tyranni tvingat in oss i, är lite småtrist.
Men så kom meddelandet att Shane MacGowan dött och jag damp ner framför scenen på Roskildefestivalen -88. Scenljuset låg på bakifrån och förvandlade Shane MacGowans vingmutteröron till två varmt lysande lanternor. Tyvärr skulle det ju följas av fler ganska sorgliga tillställningar i Stockholm där Shane MacGowan vinglade av scenen efter att bara sjungit någon sång, eller snarare efter att ha svept ett par vinare.
Men där och då var det magiskt. Jag kommer alltid minnas hans lysande öron, och självklart hans genialitet som historieberättare. Kanske allra mest uppenbar i ”A fairytale of New York”, den enda julsång man aldrig tröttnar på.
Andres Lokko utgår från den solkigaste av alla julsånger i en minnesruna som han avslutar:
”Skänk honom en tanke när du ute i julhandeln, mellan Mariah Carey och Wham, hör den där så bitterljuva refrängen igen. Och, om du kan, motstå gärna reflexen att höja ett glas till hans minne ikväll och swisha hellre en hundring eller två till Stadsmissionen.”
Så gör det va! Och sen kan du också läsa om hur Linda Lövgren ska forska kring ett av Stadsmissionens viktiga projekt.
Erik Hörnkvist, redaktionschef


