Det sägs ofta att Sveriges bostadsmarknad är unik. Och det stämmer. Vi har en enhetlig bostadsmodell som inte delar upp människor efter inkomstnivå, utan där alla ska kunna bo i samma bestånd. Det skiljer oss tydligt från många europeiska länder där det finns en separat social bostadsmarknad. Men just därför borde vi vara extra uppmärksamma nu när EU håller på att forma en gemensam bostadspolitik. I stället finns tecken på att Sverige har antagit en mer passiv strategi, vilket riskerar att kosta oss mycket.
Men var är Sverige? När andra länder skickade ministrar till bostadstoppmötet i Köpenhamn skickade vi en departementssekreterare
[ Annons ]
Det har under året pågått ett intensivt arbete i hela Europa inför en ny europeisk bostadspolitik. EU-kommissionen har bett om och fått tusentals synpunkter från forskarsamhället och från olika organisationer, städer och regioner. Nya finansieringslösningar diskuteras, och Europeiska investeringsbanken (EIB) har till och med inrättat ett nytt bostadskontor. Men var är Sverige? När andra länder skickade ministrar till bostadstoppmötet i Köpenhamn skickade vi en departementssekreterare. Och när EU startar en Housing Advisory Board finns ingen svensk representant vid bordet. Det är ingen marginell detalj — den som inte är med och planerar får heller inte styra.
En vanlig svensk reflex är att säga nej när EU pratar om ”social housing”. Det passar inte vår modell, men kanske fastnar vi för mycket i begreppet. Om EU vill finansiera bostäder riktade åt hushåll med låg betalningsförmåga, då är frågan: varför skulle vi inte kunna finna en modell som passar Sverige?
Bostadsförsörjningslagen förtydligades i våras så att kommunala bostadsförmedlingar har rätt att ta ut köavgifter även om de reserverar lägenheter för specifika grupper eller om de använder förturssystem. Om vi använder den möjligheten strategiskt öppnar sig en dörr snarare än en konflikt. Och viktigast av allt: vi behöver inte ändra vår grundidé om att bostäder är för alla för att dra nytta av EU-finansiering.
[ Annons ]
Ändå finns en reflex hos många organisationer att säga nej per automatik, som om varje EU-initiativ vore ett hot mot vår identitet
Föreställ dig att EIB finansierar nyproduktion av bostäder till kommunala eller privata fastighetsägare. Låt säga att en femtedel av bostäderna förmedlas utefter behov, till exempelvis ensamstående föräldrar, unga med låga inkomster eller äldre som står utanför bostadsmarknaden. Resten hyrs ut som vanligt. Hyrorna hålls nere genom finansieringsvillkoren. Det är inte ett brott mot den svenska modellen. Det är en förstärkning av den.
Ändå finns en reflex hos många organisationer att säga nej per automatik, som om varje EU-initiativ vore ett hot mot vår identitet. Men det verkliga hotet är att stå utanför medan andra formar politiken. Om vi inte tar plats blir det de länder som bygger på en uppdelad bostadsmarknad som sätter tonen. Då finns en risk att framtida EU-regler inte bara missgynnar oss, utan i förlängningen tvingar oss att anpassa oss till något vi inte var med och förhandlade fram.
Jag menar att skillnaden mellan vår modell och övriga Europas inte är ett argument för motstånd eller passivitet. Det är ett argument för att vara med där besluten fattas, innan tåget gått och vi står kvar vid perrongen och undrar vad som hände.
