I går gjorde Socialdemokraterna ett offensivt drag i skolpolitiken inför valet. Skolminister Lina Axelsson Kihlblom menar att kommunala skolor tar ett mer långtgående ansvar och därför ska ha mer i ersättning än friskolorna. Diskussionen om det är en befogad prioritering, eller ett straff för föräldrar och barn som valt fel skolform, passar jag vidare.
Men går det att bortom hjärtlandet skönja ett svagt skifte i svensk politisk debatt? Även om det kommer att vara ett fortsatt fokus på migration, brott och straff så kommer det politiska innehållet att dra något mer åt vänster. Ingen har väl undgått att den makover Nooshi Dadgostar, ständigt iklädd skyddshjälm, är mitt uppe i ser ut att kunna bli framgångsrik. Inte minst lyckades man ju med stor framgång kapa frågan om hyresrättens framtid. Den debatten lär vi dock inte se mycket mer av. Däremot kan det anas en svag bris som mycket väl kan komma att påverka möjligheterna för de som har samhällsfastigheter som affärsmodell.
[ Annons ]
Hittills har man haft det rätt bekvämt. Med undantag för lokala oroshärdar har det inte varit någon större debatt som stört affärerna. Lite märkligt kan det tyckas att försäljning av kommunala bostadsfastigheter rönt betydligt mycket större uppmärksamhet. Det går ju att resonera att det borde vara viktigare att kommunen äger sina fastigheter för kärnverksamheten, än bostäder där man ändå är skyldig att verka under samma villkor som de privata bolagen. Naturligtvis kan man hävda saker som att privata och kommunala i vissa fall har olika syn på renoveringar och hyror – men ändå, sett i perspektiv så är det slående hur lite privat ägande av samhällsfastigheter diskuterats.
Tills nu.
Visserligen kan mycket förklaras av att DN-reportage och kjolmätning redan satt ljuset på Internationella Engelska Skolan. Men att försäljningen av Gubbängsskolan och Gubbängshallen till Internationella Engelska Skolan sköts upp efter krav på återremiss från oppositionen har fått fart på debatten.
Ett exempel i veckan: DNs ledarskribent Isobel Hadley-Kamptz menar att det faktum att köpet skulle ske genom ett separat bolag kan ses som en förberedelse för framtida vinstregleringar för friskolorna. En framtida otillåten vinst för skolan kan via en hyreshöjning istället hamna som en vinst i fastighetsbolaget. Men Isobel Hadley-Kamptz tar också det större perspektivet att kommuner säljer fastigheter för skolor och äldreboenden med renoveringsbehov, för att därefter hyra tillbaka dem. Hennes slutsats är att samhällsfastigheter enbart gynnar köparna. Kommunerna och skattebetalarna är förlorarna.
Det är naturligtvis en åsikt som kan diskuteras via exceldokument. Samhällsfastighetsbolagen kan fortsatt slå sig för bröstet och förklara hur mycket effektivare man är på att förvalta fastigheter än kommunerna. Ett annat argument som brukar höras är att upplägget ger kommunen nödvändig flexibilitet att kunna anpassa sitt lokalbehov efter demografin.
Men jag tror inte att det kommer att räcka.
Visserligen kommer det fortsatt behövas stora investeringar i samhällsfastigheter. Frågan är om redan högt belånade kommuner kan riskera ännu högre belåningsgrad, det oavsett att det offentliga alltid har bättre lånevillkor än privata aktörer. Så oavsett debattklimat så kommer det privata kapitalet att efterfrågas.
Men konkurrensen hårdnar, därför behöver bolag som vill vara fortsatt relevanta bli mer delaktiga i den offentliga diskussionen. Det är kanske bäst att poängtera att det inte handlar om att utmåla samhällsfastighetsbolag som gemena skurkar. Tvärtom. Jag tror att en debatt där bolagen deltar aktivt stärker både affärsmodell och samhällsnytta. Men om de inte berättar varför de behövs, och vilka värden de kan tillföra, så får de nog räkna med att i allt högre grad ifrågasättas. Och det minskar såklart affärsmöjligheterna.
Även om det fortfarande ofta är onyanserat så har det åtminstone funnits en ansats till en sådan diskussion kring det privata kapitalets roll i miljonprogrammet. För att nämna ett exempel så har Heimstadens samhällspolitiske chef (och krönikör på Fastighetstidningen) försökt lyfta nya perspektiv. Som här:
”Det är såklart att privata aktörer har olika affärsmodeller. Men givetvis kan och ska då politiken styra vilket kapital som ska in. Där måsta man våga ställa krav. Är bolaget beredda att bygga nytt, att bygga en egen lokal förvaltning, att stötta socialt? Politiken måste våga ta det samtalet. För jag menar att det är viktigt att få in fler aktörer som är villiga att dela på det stora ansvar som ligger framför oss. Men där är det politikens ansvar att lägga upp spelplanen.”
Fast å andra blir det väldigt tydligt hur lite intresse funnits för en liknande diskussion kring samhällsfastigheter. Intervjuad i Fastighetstidningen 2020 gjorde Jens Engvall, vd på Nyfosa, ett vad som får betraktas som ett ärligt försök att formulera en problembeskrivning.
”Marken till skolor eller ett äldreboende skänker man i princip bort. Jag kanske inte är den som ska påpeka det, men här missar kommuner möjligheten att få in mer pengar. Förr eller senare vaknar de nog även på det området.”
Sätt ett liknande citat i munnen på valfri vd för ett privat bostadsbolag och tänkt vad Hyresgästföreningen gjort av det.
Jag är fullt medveten om att branschundersökningar gång på gång pekar ut samhällsfastigheter som ett av de hetaste områdena för investeringar. Kanske finns det inte minsta anledning för bolagsledningarna att oroa sig. Men åtminstone jag skulle tycka att det vore intressant med andra nyanser och perspektiv i en debatt som är på uppgång. Om så bara för att roa mig är ni välkomna att höra av er.
Erik Hörnkvist, redaktionschef
