Han ska befria ytorna

Nu är bygget av KTH:s Live-In Lab i gång. Lägenheter för drygt 300 studenter och samtidigt ett laboratorium för framtidens boende. En av de idéer Jonas Anund Vogel tänker testa är flexibla lägenhetsytor.

Annons:

Annons:

Annons:


Sjunken, uppstånden för att sedan brännas upp på bål.

Det är ingen symbolisk liknelse vare sig för en icke fungerande svensk bostadsmarknad eller en något sliten forskare bara några dagar innan invigning av jätteprojektet KTH Live-In Lab som han ansvarar för.

– Jag har knappt sovit på två månader. Vi fick ett nytt barn samtidigt som det andra fick halsfluss, scharlakansfeber och vattkoppor på raken, förklarar Jonas Anund Vogel.

Nej, det är av ren och skär nyfikenhet som jag bara måste fråga om bilderna på träsegelbåten på hans Facebook-sida. (Och det ska medges – såklart för att få till en dramatisk öppning också.)

Jonas Anund Vogel skrattar och drar historien om Koster-snipan.

– Jag pluggade filosofi och hade lite tid över och såg en mast som stack upp i vattnet utanför Gröndal. Jag fick reda på vems det var och fick ta över båten. Efter att ha lyckats bärga och renovera båten seglade jag ner till min pappas gård utanför Linköping. Men jag insåg att det var lite mer arbete som behövde göras än vad jag trott, så båten fick bli basen i en valborgsbrasa.

Och se där – det fanns trots allt kopplingar till boendelaboratoriet KTH Live-In Lab som han är initiativtagare till och föreståndare för. Den mest uppenbara: forskningsprojektet kommer att handla en hel del om att leva på mindre yta, om än inte som i en båt. Och kanske lite mer långsökt: även om det naturligtvis till stor del handlar om att utforska nya tekniska lösningar ställs det närmast filosofiska frågor. Vad är en bostad? Hur ska vi leva? Vad har individen för behov av rummet?

– Att läsa filosofi öppnade mina ögon för att det fanns något mer, att börja ifrågasätta saker, att inte vara fast i ett fack och att driva nya projekt. Och båten blev ju ett tydligt sådant exempel, säger Jonas Anund Vogel.

Han menar att dagens bostadskris är så komplex att det krävs samverkan över flera ämnesområden.

– Det handlar om hela system som påverkas. Därför krävs det en samverkan mellan industrin, akademien och samhället, säger Jonas Anund Vogel.

Så innan vi seglar iväg alltför långt. Hösten 2017 kommer drygt 300 studenter att flytta in i lägenheterna som byggs, ägs och förvaltas av Einar Mattsson-koncernen. KTH Live-In Lab innehåller även en innovationsdel på 300 kvadratmeter. De flesta kommer dock att bo i helt vanliga lägenheter med vanlig standard. De boende bidrar till forskningen genom att lägenheterna kommer att vara utrustade med massor av sensorer för att bland annat mäta hur den boende rör sig (fullständigt anonymiserat för integritetens skull). På så vis ska forskarna få bättre förståelse för hur dagens byggregler stämmer med våra behov.

– Rörelsemönster är också jätteintressant att se på eftersom följdverkningarna av stillasittande är oerhört stora. En forskare har ansökt om att undersöka hur man kan skapa ökad rörlighet i boendet. Sedan är ju frågan om man vill ha det så, säger Jonas Anund Vogel.

Det kommer att bli plusenergihus där de senaste tekniska lösningarna kombineras för energiproduktion, värmeåtervinning och lagring av både el och värme.

– Ett syfte är att visa att det faktiskt fungerar att bygga energineutrala hus och samtidigt få ett ökat driftnetto, vilket Einar Mattsson nu alltså gör helt på marknadsmässiga principer. Tekniken vi kommer att använda initialt finns redan på hyllorna, det handlar bara om att veta hur man får de olika systemen att tala med varandra, säger Jonas Anund Vogel.

Men som Jonas Anund Vogel antyder – energi är dagens problem. Morgondagens, och därmed Live-In Labs, fråga är exempelvis hur vi ska förhålla oss till yta. Även det en ändlig resurs.

I innovationsdelen är lägenheterna bygglovsbefriade vilket gör det möjligt att experimentera med yta.

Vi flyttar väggen mellan lägenheterna och ändrar hyran efter det.

Jonas 5 tryck web
I ett experiment kommer väggen mellan två lägenheter successivt att flyttas. – Någonstans infaller det optimala för varje person, säger Jonas Anund Vogel. Foto: Johan Bergmark.

–Vi kan till exempel ha två lägenheter intill varandra. Den ena på 30 kvadratmeter, den andra på 10 kvadratmeter. Sen flyttar vi väggen mellan lägenheterna varje månad och ändrar hyran efter det. Någonstans infaller den optimala ytan för varje person.

Det är något av en paradox att snittytan på lägenheter har krympt sedan 1980-talet samtidigt som det byggs allt färre andel ettor, detta enligt den senaste statistiken från SCB. Problemet, förklarar Jonas Anund Vogel, är att med dagens regler för tillgänglighet blir våtrummen en så stor del av ytan, kanske så mycket som en tredjedel.

– Men om du har ett tätskikt som medger flytt av väggar kan du skapa helt andra ytor.

Jonas Anund Vogel är tydlig med att han inte förespråkar att det ska byggas med mindre yta. Men när det tar sådan tid att få fram lägenheter är det trots allt kanske bättre att halvera bostadsytan och bygga dubbelt så många lägenheter.

– Men vår uppgift är att hitta lösningar som ändå kan ge de tjänster som de boende vill ha. I New York har man börjat titta på om man ska kunna få bygga lägenheter utan kök när ändå så många äter ute. Kanske räcker det med regler att det ska vara möjligt att bygga kök istället. Lite mer föränderligt skulle regelverket kunna vara, mer anpassat för individen än för kollektivet.

En annan möjlighet är att digitalt kunna dela yta. Tänk att du ska ha fest, grannen har via den interna delningstjänsten meddelat ”Borta” som status.  Ett knapptryck, mellanvägg skjuts iväg och skapar tio kvadratmeter extra vardagsrum.

Det låter lite som en produkt från professor Kalkyls verkstad. Vilket påminner om miljön på Avdelningen för energiteknik där vi just nu befinner oss. Överallt mätutrustning på mystiska konstruktioner. Jonas Anund Vogel erkänner att han inte heller har någon vidare koll på vad det egentligen är för prylar.

Jonas 6  tryck web
– Tekniken i sig är egentligen inte min grej, säger Jonas Anund Vogel. Foto: Johan Bergmark.

– Tekniken i sig är egentligen inte min grej. Men tekniken blir intressant om den kan leda till att det skapas bättre tjänster och produkter. Då finns det också anledning att förändra regler och normer i vårt samhälle. Det är dit vi måste komma. För vi kan inte producera bostäder efter de regler som gällde på 1960-talet.

I KTH Live-In Lab kan man ta en genväg förbi flera av de strukturella hinder mot ny teknik i bostadshus som av ibland rimliga skäl finns.

– Enligt dagens standardavtal måste det som ska installeras vara väl beprövad. Och ny teknik är per definition icke väl beprövad. Genom att skapa en test-arena kan vi göra den processen tio gånger snabbare. Men förändring måste bygga på kunskap. Det ska inte vara så att friggebodar hux flux ska vara 25 kvadratmeter bara för att någon bostadsminister fått för sig att det är bra. Vi kan ge validerade underlag för hur vi bör utforma regler och normer för hur vi bor.

Tillsammans med Hans Lind, numera pensionerad professor, som inte heller räds att ge sig ut utanför forskarvärlden och professor Per Lundqvist ger han sig även på andra strukturella problem som gör honom förbannad och som han menar är en av de största orsakerna till att ”det smartaste vi har i hemmen är induktionshällen och mikrovågsugnen”.

– Bostadsrätter byggs som isolerade skokartonger. Den som bygger bostadsrätter behöver inte tänka på långsiktig förvaltning, de behöver bara hålla fem år tills garantitiden är över. Byggherren sätter sig själv i styrelsen för bostadsrättsföreningen och godkänner sin egen entreprenad. När sedan de som flyttar in blir arga på den dåliga kvaliteten är det enda man kan säga att styrelsen faktiskt godkänt detta.

I en artikel i den ansedda vetenskapliga tidskriften Housing, Theory and Society presenterar forskartrion sina förslag på lösning. Ett sätt skulle kunna vara att ge de boende större inflytande i byggprocessen liknande de tyska ”Bau-gemeinschaften”. Men de konstaterar att hushållens relativt korta tidsperspektiv rimmar rätt illa med de långa planprocesserna i Sverige. Kanske då istället införa en licens för byggbolagen som dras in om de levererar med för dålig kvalitet.

Jonas Anund Vogel konstaterar att han själv bor i en av dessa pappkartonger, ett radhus från 1970-talet söder om Stockholm.

– Men det är så det ser ut när bostadsmarknaden är satt ur spel.

 

KTH_Snittbild_01_preview tryck web

Detta är KTH Live-In Lab

Det är bostadsföretaget Einar Mattsson som bygger de tre husen på KTH:s campusområde som kommer att inrymma lägenheter för drygt 300 studenter och samtidigt är laboratorium. KTH Live-In Lab ska vara en innovationsarena för bygg- och boenderelaterad miljöteknik. En tydlig målsättning är att kunna förkorta ledtider mellan forskningsresultat och implementering.

Den aktiva laboratoriedelen, som är bygglovsbefriad, består av en cirka 150 kvadratmeter stor lokal med ett lika stort källarutrymme för direkt anslutning till installationer som lätt kan bytas ut. Att lokalen är bygglovsbefriad medger tester av produkter och tjänster vilka inte är möjliga att testa inom den vanliga bebyggelsen.

UPPDATERING: Den 6:e oktober leder Jonas Anund Vogel ett seminarium om forskningen i KTH Live-In Lab (anmälan hittar du här).

Annons: