I en krönika skriver Robin Rushdi Al-Sálehi hur vi måste läka segregationens nya och gamla sår när vi bygger staden efter pandemin och framtidens nya kontor.
Ifjol väcktes några funderingar hos mig när jag läste Fastighetstidningens reportage ”Staden efter pandemin” och ”Framtidens kontor”. I det förstnämnda poängterade jag det ensidiga narrativ som lyftes när man inhämtat några experters syn på ”staden efter pandemin”, men missade perspektivet hos de mest segregerade i samhället. De som drabbades av en överdödlighet i flera svenska förorter på upp till 220 procent. Individer som jag är övertygad om gärna ser att de också blir inkluderade i förändringsresan till ”Staden efter pandemin”. Detta resulterade i en intervju med Fastighetstidningen som bestämde sig för att syna detta ensidiga narrativ. Något som jag tyckte vad väldigt glädjande att se.
Det kändes dock senare som en seger som togs i förskott när inslaget ”Framtidens kontor” kom ut. Efteråt fick jag visserligen veta att det var en praktisk bildlösning i coronatider där redaktionen fått agera modeller. Men ändock ännu ett missat perspektiv där bilden inkluderar vissa människor och inte andra. Något som jag tycker är olyckligt, särskilt när man pratar om ett så viktigt koncept som just framtid. Detaljer kan tyckas, men det är ytterligare förstärkning av en olycklig utveckling.
[ Annons ]
Vi vill alla ha en framtid att se fram emot. Särskilt nu i väntan på den post-corona värld som ska ge oss de sociala interaktioner som vi alla saknat. Att kunna jobba tillsammans med andra. Spendera fritiden med nära och kära. Att träffas bortom våra idag isolerande vardagsrutiner. En farhåga som jag dessvärre känt den senaste tiden är kring hur vi i framtiden ska kunna inkludera fler, när vi historiskt varit exkluderande och med coronakrisen blivit det än mer.
Denna särbehandling har funnits där långt innan pandemin. Exempelvis Länsstyrelsen i Stockholms rapport ”Tydlig diskriminering av afrosvenskar på svensk arbetsmarknad” belyser hur afrosvenskar behöver en forskarutbildning för att komma upp i samma disponibla inkomst som den övriga befolkningen med en treårig eftergymnasial utbildning. I en annan rapport från Länsstyrelsen ”Ett jämlikt arbetsliv – hudfärgens betydelse på arbetsmarknaden” så visar den att afrosvenskar tjänar mellan 25–36 procent mindre i lön än befolkningen i övrigt. Att en afrosvensk innehar en chefsposition ligger på ca 0,6 procent medans sannolikheten ligger på 4,8 procent för resterande befolkningen. För mig med arabiskklingande namn så kvittar det om jag har arbetslivserfarenhet eller inte för sannolikheten att få komma på intervju.
Allt detta är, tro det eller ej, något som påverkar människors livsutsikter och som i förlängningen gör att segregationen cementeras, ojämlika levnadsförhållanden består, polarisering ökar och att vi har ett samhälle där människor inte får utvecklas till sin fulla potential. Något hela arbetsmarknaden och ekonomin förlorar på när den monotona enfalden väljs före den blomstrande mångfalden. Kanske behöver hela branschen göra som fastighetsbolaget Kungsleden som har en ambition om att anställa individer utifrån meriter, men som också ska spegla den svenska befolkningens sammansättning? För vissa ideologister så luktar detta dock kvotering, och då är frågan varför anonymiserade rekryteringsprocesser fortfarande lyser med sin frånvaro? Kanske är rasismen strukturell trots allt? Jag låter statistiken tala sitt klara språk.
Tänk er nu också ett framtidsscenario där vi har algoritmer på sociala medier som gör att vi allt oftare ser en typ av människor. Att vi konsumerar kultur och nyheter från vissa kanaler. Att vi nu jobbar hemifrån digitalt med en typ av människor, flyttar ut till småhus med en typ av människor och att den andra typen av människor som inte har lyxen av att kunna kan arbeta hemifrån på olika sätt halkar efter för var månad som går. Personer som oftast jobbar i olika samhällsbärande fysiska jobb som de blivit permitterade eller uppsagda från, eller riskerar livet i kampen mot covid. Att digitaliseringen just nu formar nya strata i dagens klassamhälle.
En stor risk jag börjar se är en ”post-corona” framtid där segregationen förstärks och nepotismen ökar när vi socioekonomiskt, distanserar oss själva från varandra. För hur ska staden återgå till en plats fylld av människor som möts över socioekonomiska gränser från alla skeenden i livet och alla delar av samhället, om vi förlorar kontaktytorna i staden och arbetsplatsen? Vad kommer hända med staden som en plats för interaktioner, kreativiteten, ekonomisk aktiviteten, uppfostran och kultur?
Det är ett helt avgörande arbete vi har framför oss att ha allt detta i åtanke när vi i ”Staden efter pandemin” och ”Framtidens kontor” ser till att läka segregationens nya och gamla sår i våra städer. För gör vi inte det så bjuder vi in fler och fler till Snabba Cash livet.
Robin Rushdi Al-Sálehi, grundare av lokaldelningsplattformen Vakansa, Hållbarhetskonsult och oberoende opinionsbildare.
