Stor guide: gör det själv

I brist på bostadssociala reformer är det kanske dags för en gör det själv-rörelse. Fastighetstidningens Erik Hörnkvist presenterar här sin steg för steg DIY-guide.

Thatcher, regeringen och den svenska bostadspolitiken.

Jag kommer att ha ångest hela helgen för försöket att dra ett streck mellan de tre. Och jag kommer skruva mig som en mask för att förklara mig. Men eftersom själva föresatsen denna lilla fredagstrudelutt nu råkar vara att ta första bästa association, ut med det i text och ångra allt sen så får det väl vara så.

Och jag vet inte om den svenska politik som påstås vara ett paradigmskifte är särskilt thatchersk. Troligen inte. Det är väl i första hand Annie Lööf som valt Margaret Thatcher som förebild. Och hon valde ju den andra sidan.

Kanske att det numera inte ens anses vara klander att dra paralleller till den järnhårda politik Storbritanniens första kvinnliga premiärminister förde. Möjligen är jag blott betingad av de populärkulturella referensramar som spikades samman av brittisk pop och den anti-thatcheristiska kulturella indoktrinering som präglade den bästa musiken kring 80-talets mitt. Inte alltid så subtilt som när Morrissey, från The Smiths, skaldade Margaret on the Guillotine (Varning: i en något mer modern kontext är låten tämligen olyssningsbar). Betydligt mer raffinerat, men minst lika vasst när Elvis Costello komponerade Shipbuilding – om invasionen av Falklandsöarna – till den magiska falsettrösten Robert Wyatt (Uppmaning: detta är sannolikt världens vackraste poplåt). Eller som när Blow Monkeys Dr Robert bjöd in Curtis Mayfield för att göra (Celebrate) The day after you. Och Billy Bragg ska ironiskt ha konstaterat att hans största inspirationskälla var Margaret Thatcher.

Och så vidare… jag utlovade som sagt slingriga omvägar. Men så har knappast någon annan politiker så ofrivilligt inspirerat samma otroliga lista av den mest ilskna som passionerade popmusik som förmodligen spelats in.

Men det är egentligen mer till kommunikatören Margaret Thatcher jag drar mitt första streck. Hon visste att för att vinna väljarna så behövde hon först vinna media. Med hjälp av PR-experter lyckades hon styra bilden av sig själv åt önskat håll – från överklassfru och akademiker till grönsakshandlardottern som tog strid mot etablissemanget. Hon valde i början att synas i sammanhang som uppskattades av väljarna. Hon valde lättsamma radio- och TV-shower framför kritisk press.

Jag vet inte om det är den nya regeringens strategi. Men det framstår mer och mer som att de valt en taktik att enbart kommunicera när de anser sig ha ett budskap de vill nå ut med. Svt:s Anders Holmberg konstaterar att det är en ganska ovan situation när samtliga partiledare i Ulf Kristerssons regeringsunderlag valt att tacka nej till medverkan i ”30 minuter”. Anders Holmberg säger det inte själv, men naturligtvis beror det på att det hos Sveriges kanske vassaste intervjuare inte är möjligt styra undan det man inte har svar på.

Och är det något man inte har några som helst svar på just nu så är det bostadspolitiken. ”Bostadspolitiken läggs om” påstods det i ett pressmeddelande från regeringskansliet dagarna innan budgeten presenterades. Men kanske råkade man bara byta ner till om?

I budgetpropositionen konstateras att ”Svårigheter att etablera sig på bostadsmarknaden och anpassa sin boendesituation efter ändrade livsförhållanden medför problem för den enskilda och för samhället i stort” och att ”Många hushåll har dock fortsatt svårt att etablera sig på bostadsmarknaden. Det gäller framför allt grupper som är nya på bostadsmarknaden, inte minst unga och nyanlända.”

Men det finns inte minsta tillstymmelse till reform i någon riktning som adresserar detta.

Politikens riktning är inte min sak att tycka om. Men ställer man inte upp och svarar på vad man egentligen tänker göra åt de stora utmaningarna på bostadsmarknaden så förbehåller jag mig punkigt förbannad.

Margaret Thatcher drev också lika oavsiktligt på den DIY-rörelse som föddes under punkvågen. DIY är en förkortning av ”do it yourself” och exploderade fram ur den totala kulturella tomhet så många upplevde. Band startade egna skivbolag, författare egna bokförlag, journalister egna tidningar.

Detta kreativa jävlar anamma illustreras kanske bäst av en medvetet slarvig illustration i det obskyra fanzinet Sideburn #1 ”This is a chord. This is another. This is a third. Now form a band”. Svårare var det inte. Det kreativa finliret var upp till oss att lösa.

Inte fullt lika punkig. Men här är min, i brist på svar om den politiska lösningen, guide till en DIY-social-bostadslösning som många branschföreträdare nu efterfrågar:

1. Konstatera att det faktiskt inte finns något som hindrar ett bostadsbolag att fördela ett antal lägenheter utefter behov. Så länge det inte strider mot diskrimineringslagen så kan ni sätta upp egna kriterier om ni så vill.
2. Det vill ni. Detta behöver inte kosta enorma pengar eftersom det i första stadiet handlar om att i relativt liten skala testa nya lösningar – som möjligen kan utvecklas till ett politiskt svar.
3. Att allt fler bolag ansluter till Stadsmissionens Bostad först är bokstavligen livsviktigt. Det är förmodligen den bästa stödverksamheten till personer med missbruk. Men det finns också barnfamiljer vars problem är att det bara inte just nu når upp till kraven för att få tak över huvudet. De får gå före i din kö.
4. Att få ner bruksvärdet med några hundringar löser inte dessa gruppers situation. Du måste ner lägre om det ska funka.
5. Lägenheterna med förtur ska fortfarande ha en framförhandlad hyra efter bruksvärde. Det är viktigt. Annars skulle den lägre hyran bli ett argument för att sänka i närområdet. Det går inte då området måste kunna fortsätta att förvaltas väl.
6. Ge istället en rejäl rabatt som trappas ner över tid.
7. Efter den överenskomna rabatterade tiden kan det uppstå problem om personen nu inte kan betala full hyra. Då blir det antingen fortsatt rabatt, eller ett vräkningsärende. Båda slår mot den goda intentionen.
8. Fasningen behöver därför diskuteras. Gör det ihop med andra bolag i ditt nätverk
9. Tänk att det är lite samma grej som Bostad först som ju funkar. Där släpper du in en person som kanske just lämnat heroinet för metadon. Ett kort återfall är inte omöjligt. Men du tror på människan. Och bara det att du öppnar den dörren betyder så mycket att hen förmodligen grejar det. I ert sociala hållbarhetsarbete har ni säkert redan verktyg för att hjälpa människor att bli anställningsbara. Utnyttja det även här.
10. Tipsa politiken att det kanske vore på sin plats att först fixa det ganska enkla förslaget i Karolina Skogs utredning: att kommunernas bostadsförmedlingar ska kunna jobba mer med förturer. Sen när det hela rullar diskutera om det kanske skulle vara en bra idé att stötta upp med kommunala hyresgarantier till barnfamiljer.

En begränsad kostnad, en relativt liten risk. 1,2,3,4,5,6,7,8,9,10 – DIY!

Erik Hörnkvist, redaktionschef