Hur långt går det att sträcka ut hållbarheten innan den inte längre håller? Kring det kommer det att grubblas åtskilligt framöver.
Igår presenterade Castellum sin nya hyresbilaga som förbinder hyresvärd och hyresgäst till konkreta åtgärder för att nå klimatneutralitet till år 2030. Här ställs krav på bägge parter som sträcker sig utanför vad som regleras i ett vanligt hyresavtal, och framförallt krav som sträcker sig utanför vad man som fastighetsägare egentligen har rådighet över.
[ Annons ]
I nästa nummer av Fastighetstidningen (som vi skickar till tryck ganska precis nu) berättar Patrik Emanuelsson, vd på bostadsbolaget Heba, om motsvarande lösning på bostadssidan. I alla nytecknade hyreskontrakt ställer Heba krav på hyresgästerna att källsortera och att teckna avtal för grön el. I intervjun säger Patrik Emanuelsson:
”Ju mer vi verkligen sätter oss in i hållbarhetsfrågan, desto längre inser vi att vi kommer från att vara klimatneutrala på riktigt.”
Eftersom miljömålsberedningen nyligen föreslog att Sverige sätter mål för konsumtionsbaserade lär vi se fler initiativ av denna sort. Fastighetssektorn har framgångsrikt minskat sin miljöbelastning. Många bolag har nått den punkt där det är svårt att komma så mycket längre med det man har direkt rådighet över. För att komma vidare så måste man därför jobba med det mänskliga beteendet.
Fastigheters styrsystem kan vara komplexa, men det är naturligtvis ingenting mot när Castellum nu ska påverka exempelvis hyresgästernas pendlingsvanor. Liknande utmaningar ställs Heba inför när de nu utvidgar sitt hållbarhetsansvar. Patrik Emanuelsson är fullt medveten om att det knappast skulle hålla i hyresnämnden att säga upp en hyresgäst som bryter mot villkoren i det hållbara hyreskontraktet, så det gäller att det blir ett trovärdigt signalvärde.
Igår hade jag förmånen att prata samhällsfastigheter med Dan Sehlberg, vd Selhall och Mikael Lundström, vd Svefa, på Svefadagen på Fotografiska Museet. Om Dan och Mikael är representativa för branschen så är jag positivt överraskad. Vi lyckades ganska väl styra undan de rena räkneövningarna kring hur lönsamt eller olönsamt det är för en kommun att sälja för att hyra. Det är naturligtvis en viktig fråga, men det beror ju på vilka parametrar man egentligen ska räkna med. Istället blev det en diskussion kring transparens och hur man behöver bli bättre på att motivera sin verksamhet. Med tanke på hur politikertätt det är i dessa bolags styrelser har man alltför länge duckat debatten.
Ett argument som ibland hörs från branschhåll är att det egentligen är rätt ointressant vem som äger – det primära är förutsättningarna för själva verksamheten som drivs. Men att i en bransch, som sysslar med just att äga, påstå att ägandet saknar betydelse förefaller mig märkligt.
När det är dags för mig att flytta in på ett äldreboende vill jag att fastighetsägaren ska säga att det spelar jättestor roll att just hen äger kåken. Precis som när jag ska köpa en ny skjorta vill jag ha koll på villkoren hela leverantörskedjan.
Jag var visserligen fullt koncentrerad på att synka mun och hjärna (det finns en anledning att jag skriver), men jag uppfattade det som att både Dan och Mikael höll med om att branschen som helhet skulle tjäna på att det blir tydligare vad de olika bolagen står för. Precis som man inom bostäder- och kommersiella fastigheter i allt högre grad konkurrerar genom att kunna visa att man tar ett stort ansvar inom social hållbarhet.
Då blir nästa fråga hur långt det ansvaret egentligen sträcker sig för ett samhällsfastighetsbolag?
Nyligen gav kommunfullmäktige i Järfälla grönt ljus för en ny friskola att etablera sig i kommunen. Detta trots att den egna förvaltningen varnat för att det skulle innebära stor överkapacitet. Om en ny skola byggs blir effekten ett krympande elevunderlag i kommunens skolor och svårigheter att bedriva verksamhet. Nu kan man visserligen ställa frågan varför just kommunen får problem att bedriva skola, medan den nya konkurrenten klarar sig så bra. Men saken är att man inte konkurrera på lika villkor. Mönstret visar tydligt att det är elever med föräldrar som har hög eftergymnasial utbildning som söker till friskolorna. Detta samtidigt som den kommunala skolan sitter med hela ansvaret att ge de mer resurssvaga eleverna en fullgod utbildning – men nu med betydligt bantad budget. På intet sätt behöver man vara emot ett fritt skolval för att inse att vi har skapat ett skolsystem där det råder osund konkurrens.
Men det intressanta för oss är ju vilket ansvar det fastighetsbolag som bygger skolan har? Jag vill ju hävda att eftersom det handlar om välfärdspengar så sträcker sig ansvaret väldigt långt. Då räcker det inte att enbart hävda att man bygger effektivare och billigare än kommunen. Eller att man har de bästa skolarkitekterna – jag tror också att det kan vara på sin plats att varna för en viss övertro på vad lokalutformningen egentligen kan bidra till i den pedagogiska vardagen.
Man måste våga diskutera även själva ägandet. Är det så att kommuners försäljningar av skolfastighetsbestånd till samhällsfastighetsbolag leder till minskad rådighet över skolans framtid? Är det en utveckling som i förlängningen driver på segregationen?
Svaren är inte givna. Men naturligtvis ska fastighetsbolag engagerade i denna sektor delta i debatten. Och kanske faktiskt även aktivt bidra till att lösa de problem som uppstår – även om man såklart inta har rådighet över skolsystemet. Dels för att man som bolag kan bidra med kunskap och erfarenheter, dels för att man blir ännu så mycket bättre genom att förstå helheten.
Erik Hörnkvist, redaktionschef
