Där himlen möter hav och havet land
När solen möter gräs och gräset sand
Ska jag finnas där för att se på gryningen
Jag ska finnas där igen
Okej, Magnus Lindberg sjunger om Ljusterö. Men det är säkert bara för att Arholma inte klingat lika bra i den sköra versen. Men det var påminnelsen om Arholma som gjorde mig så där bubblande lycklig i veckan – just så som Magnus Lindberg lyckades fånga i en sång 26 distansminuter sydväst.
[ Annons ]
Det är alltid andra turen efter att vi sjösatt båten. Första är till Lidö. Nedanför Arholma båk drar vi händerna genom den vilda anisen och tänker på pastisen vi ska dricka någon semesterdag. Och åter finner sig min kära fru i att spela intresserad när jag reder ut skillnaden mellan båk och fyr.
Sen, framför Arholma kyrka, lyssnar hon än en gång – åh, så intresserad – när jag orerar om de snidade symbolerna ovanför den tjärade kyrkporten: tärningar till vänster, tång och hammare till höger för att påminna besökarna om att lämna arbete och (syndig) fritid utanför. (En liten faktakoll med en förvånad kyrkvaktmästare på telefon avslöjar dock besserwissern. ”Tärningar? Det är lidandessymbolerna tång och hammare samt kalk”).
I år noterade vi också att de höll på med nåt elektriskt som såg spännande ut på ängarna borta vid hamnen. I veckan fick jag bekräftelse på att jag killgissade rätt när jag la ut texten medan vi promenerade tillbaks till bryggan.
[ Annons ]
Det är inte bara mitt behov av att minnas lite värme när regnet faller utanför. Utan jag hade tänkt bygga upp denna pastoral för att effektivt kontrastera mot hur fastighetsbranschen rasade mot att inte vara inbjudna till regeringens rundabordssamtal om energipolitikens inriktning.
Men ingen rasade.
Det är nog rimlig prioritering av tillfällen för möjliga raserier.
När jag ser listan på deltagare är det jättar som LKAB, Scania och Holmen på förbrukarsidan. I det sammanhanget är det spännande elektriska vi såg på Arholma väldigt modest. Det handlar alltså om invigningen av öns mikronät som skedde i veckan. Med två batteripaket på 160 kW och en solcellsanläggning på 2,5 kW klarar man att koppla loss sig från fastlandets elnät i två timmar under sommaren. Och när turister som undertecknad lämnat kan man klara ö-drift i uppåt tolv timmar.
I ett energipolitiskt sammanhang är Arholma såklart bara en lilliput. Men jag tar på mig att rasa, om än på låg effekt. För det finns en enorm potential om den typ av lösningar, som i sin minsta skala testas Arholma, kan skalas upp.
Strax under 2 terawattimmar per år uppges elförbrukningen för Volvo Cars och Northvolts nya gemensamma batterifabrik i Göteborg bli när den står färdig 2026. Inte ens en fastighetsjätte som Vasakronan kommer upp i närheten av såna behov (behovet av fastighetsel är cirka 0,08 terawattimmar).
Men regeringen gör ändå en miss om man, möjligen vid ett annat runt bord, inte börjar se fastighetssektorn som en aktiv aktör i energipolitiken. I dag betraktas branschen oftast som reaktiv och tar sällan plats i samtalen om lösningar på energikrisen.
Örebrobostäders Jonas Tannerstad är en föregångare som drivit på utvecklingen av ett eget system för produktion, lagring och delning mellan de egna fastigheterna. Han menar att det krävs en mental förflyttning för ett mer flexibelt elsystem.
”Fastighetsägare måste från och med nu sluta betrakta hus som enskilda individer där energi- och effektoptimering görs utifrån den enskilda byggnaden. Har man ett bestånd av byggnader måste man börja tänka att varje enskild byggnad är en del i en stor maskin som optimeras och driftas i samspel med energisystemet som helhet.”
Idag sätter ofta skattelagar och krångliga regelverk käppar i hjulet för den som har visioner och ambitioner.
Säkert kan någon med ackuratess slå mig på fingrarna med ingenjörsmässiga beräkningar som visar att detta är en omöjlighet i våra elnät. Och jag ska naturligtvis inte hävda att denna typ av systemlösningar har lika stor effekt som tio kärnkraftverk för att sedan tvingas återkalla pressmeddelandet krönikan. Men sannolikt är potentialen betydligt större än vi tror.
Vi människor är dåliga på att intuitivt förstå exponentiella förlopp, vi tenderar att se saker linjärt. Exempel på hur utvecklingen ofta sker i ett sånt rasande tempo att vi knappt fattar vad som sker finns i rapporten Electricity Market Report, som Internationella energirådet, IEA, släppte i somras. Där konstateras bland annat att under de fem åren 2022–2027 väntas den förnybara energin globalt öka lika mycket som under tjugoårsperioden 2001–2021.
Förnyelsen går 30 procent snabbare än vad IEA beräknade för ett år sedan. Då kan rimligen också utbyggnaden av mikronät och andra typer av flexibilitetslösningar i fastighetssektorn också utvecklas snabbare än vi i regel tror.
Om inte annat finns det alltid goda skäl att sätta kurs mot Arholma.
Erik Hörnkvist, redaktionschef
