– Bara ett streck, sa jag.
Covidtestet ligger kvar i fickan som ett minne av onsdagens julfest. Bara ett streck på den lilla testplattan var det magiska tecken som öppnade dörren till hela härligheten – enbart covidbevis är ju inte längre gott nog.
[ Annons ]
Kanske om man skulle fästa ett litet snöre och hänga den i granen? För när allt annat bleknat kommer det blå strecket att vara det bestående minnet av året som gick. Ett år då vi sakta började vänja oss vid att ett streck för själva pandemin blir att mer avlägset. Att det snarare är det normaltillstånd vi leva med.
Ytterligare ett test – denna gång en målgruppsundersökning av er kära läsare – ger vid handen att om jag ska göra något försök att sammanfatta detta märkliga år så ska det ske idag. Jag tolkar analysfakta som att få kommer att öppna en klapp från mig i inkorgen nästa fredag. Därför passar jag på att önska en riktigt God Jul i förskott.
Att liksom på detta vis arbeta utifrån en fördjupad förståelse av kundernas behovsrum är kanske också årets viktigaste lärdom för den som vill vara relevant på den postpandemiska kontorsmarknaden. Även om det, hos merparten av bolagen, än så länge bara är en liten del av verksamheten som är tjänstefierad så pekar allt i den riktningen. Det handlar om ”kontor som en tjänst” där vi förväntar oss mer än bara kvadratmetrar. Det handlar om flexlösningar där kontorshyresgästerna betalar per månad, vecka, eller i vissa fall per timma. Det handlar om den tjänstefiering som varit ett buzzword i fastighetsbranschen ett bra tag nu, men som rätt få trots allt anpassat sina affärslösningar till på riktigt. Därför tyckte vi att det var intressant att prata med professor Christian Grönroos, som från ett akademiskt perspektiv i boken ”Tjänstefiering” tagit sig an vad detta kommer innebära och vilka krav det ställer.
Men det är mer vad som komma skall. Tittar vi i backspegeln är det ett år till hälften präglat av bostadspolitik.
Först ett halvår där ena halvan ägnade sig åt att förklara hur oerhört mycket som skulle hända om Förslaget genomfördes. Detta medan andra halvan ivrigt försökte reda ut exakt hur lite som skulle hända, men att det ändå var viktigt att det hände.
Sen en kort övergångsfas då alla enades i frågan: vad hände?
Detta för att strax återvända till det bostadspolitiska normalläge där alla unisont beklagar att alls ingenting händer.
Så här i efterhand framstår turerna i somras som, tja…, lite onödiga.
Rimligen kunde S ha hållit i gång samtalet med V med löfte om att inte tjalla för C. Just när det började krisa som värst fanns det ett momentum där ingen riktigt visste vartåt det lutade. HGF kampanjade visserligen som bäst för att friare hyressättning i delar (sannolikt hade en icke försumbar del av hyresvärdar valt att hålla fast vid den nuvarande modellen) av nyproduktionen var samma sak som toknyliberala marknadshyror i hela beståndet som skulle driva alla (att det inte är någon vidare god affärsidé är en mindre detalj) från hus och hem.
Talar man med personer med insyn i processerna tonar det upp en bild av att det trots allt fanns en öppning där HGF möjligen skulle vilja medverka till en acceptabel kompromiss hellre än att bli offer för omständigheter i ett senare skede, och då stå helt utan inflytande. Ett rent kontrafaktiskt resonemang som knappast låter sig bekräftas. Men var HGF ställer sig är såklart viktigt för V. Därmed skulle det rimligen funnits en möjlighet för S att få till samtal med V, som ju inte alls ville att det som hände skulle hända. Men när HGF snart insåg att V faktiskt tänkte fälla förslaget var detta korta momentum över. Från början styvmoderligt behandlade fanns det inga skäl att rädda S, och inte heller någon spelteoretisk fördel att försöka hitta en kompromisslösning.
Men vi fick alltså återgå till det trygga normalläge där vi i stället för att diskutera bostadspolitik diskuterar avsaknaden av bostadspolitik. Eller överkursen: diskussionen om att det är för lite diskussion om att det inte förs någon bostadspolitik.
Därför är det uppfriskande med en ny bostadsminister, som visserligen ber att få bli placerad i ”det socialdemokratiska hörnet” som svar på frågan om det finns ett behov av marknadsreformer på hyresmarknaden. Alltså det där tysta lite bortglömda hörnet.
Men som också slänger in en brandfackla om allbolagen. Nu säger han visserligen inget om att det är allbolagen han tänker ge sig på. Men det är väldigt svårt att förstå vad han annars skulle avse. Ja, du får läsa om det hela här.
Även om man från både Sveriges Allmännytta och Fastighetsägarna förklarar hur det vore väldigt olyckligt för bostadsmarknaden, så är det ändå redaktörskapets plikt att ge stöd och uppmuntran. Det våras ju för åtminstone ännu ett halvår med het bostadspolitisk debatt. Att den debattens argument kan återvinnas från förra decenniet är cirkulärt och därför väldigt modernt.
Eller så återkommer statsrådet, som igår inte hade möjlighet att besvara om det hela handlade om allbolagen eller inte, med svar.
Och då kanske vi kan dra ytterligare ett streck innan året är slut.
Erik Hörnkvist, redaktionschef
