Ett centralt spår i debatten om ”blandade upplåtelseformer” är att ”priviligierade” områden, där villor och bostadsrätter dominerar, ska kompletteras med hyresrätter. Inte minst Socialdemokraterna i Göteborg och Hyresgästföreningen har varit tydliga förespråkare för en sådan modell. Efter stort motstånd i valdebatten, delvis med starka övertoner, har dock S retirerat och den officiella linjen nu är att eftersträva en blandning av upplåtelseformer i områden som domineras av hyresrätter.
Ett första hinder som då behöver övervinnas ligger i själva kalkylen. Eftersom produktionskostnaden i många fall överstiger marknadsvärdet är det svårt att intressera kommersiella aktörer. Ett sätt att möta problemet skulle kunna vara att rikta ett eventuellt nytt investeringsstöd till projekt som har till syfte att erbjuda ett bredare bostadsutbud. Om det uttalade syftet är bostadssocialt är det svårt att se att EU skulle kunna ha några invändningar.
En snabb inventering visar att det knappast föreligger några formella hinder.
Men även med ett finansiellt smörjmedel är det lätt att se andra hinder. Många områden med ensidiga upplåtelseformer domineras av allmännyttan. Där ägarbilden ändrats genom försäljningar finns aktörer med delvis skamfilat rykte som kan verka avhållande på andra. Så frågan är om det finns någon aktör som skulle kunna fungera som katalysator för en process som långsiktigt bryter ensidiga strukturer?
Märkligt nog diskuteras sällan om allmännyttan själv skulle kunna spela en roll. Den som finner tanken egendomlig kan med fördel kasta en blick på det kommunalt ägda Egnahemsbolaget i Göteborg vars ägardirektiv klargör att ensidiga upplåtelseformer ökar segregationen. Således har bolaget ett uttryckligt uppdrag att bidra till en stad med blandade bostads- och upplåtelseformer. Det ska ske genom att vara en ”proaktiv byggherre” och verka för att rimliga priser på egnahem och bostadsrätter ska uppnås.
En snabb inventering visar att det knappast föreligger några formella hinder. Allbolagen kräver inte att allt som allmännyttan bygger ska vara hyresrätt. Boverket som särskilt kommenterat saken skriver: ”så länge huvuddelen av verksamheten avser hyresbostäder”. Inte heller sätter kravet på affärsmässighet några hinder, bara man inte subventionerar projekt på ett sätt som inte privata aktörer har möjlighet till. Återstår eventuella formella hinder så som de kan utryckas i bolagsordning, ägardirektiv eller inom en koncernstruktur men som bekant kan dessa förändras via nya politiska beslut.
I Tranås är man redan igång.
I Tranås är man redan igång, där kommunens bostadsbolag Tranåsbostäder ska bygga stadens första ägarlägenheter för att bredda utbudet i centrum och skapa flyttkedjor på orten. I andra städer, som Uppsala, Enköping, Karlstad och Falun, har kommunala bolag genomfört många bostadsrättsprojekt, såväl flerbostadshus som småhus.
Slutsats: för en kommun som på allvar vill förändra sammansättningen av sitt bostadsbestånd finns alla möjligheter att använda det egna allmännyttiga bostadsföretaget som ett strategiskt verktyg. Man bör vara tydlig på att en ”allmännyttig egna-hemsmodell” inte ska konkurrera med privata småhusbyggare på hela marknaden. Men om syftet är att använda allmännyttans – eller kommunens – markinnehav och bolagets byggherrekompetens för att komplettera områden med ett ensidigt bestånd är det öppet mål. Så varför peka på andra när man faktiskt har en egen verktygslåda?


