Vid Hötorgets tunnelbaneuppgång på väg upp mot Malmskillnadsgatan sitter en liten flicka i brons. Skulpturen, som är skapad av konstnären Ernst Nordin heter Non Serviam – ”Jag tjänar inte” eller ”Jag ska inte tjäna” på latin – och har funnits på platsen sedan 1980. Runt om henne pågår ständig förändring.
Om flickan i brons kunde tala skulle hon med all säkerhet berätta om hur hennes utsatthet kommit att bli allt mindre över den tid som gått. Ibland på vintrarna sätter någon på henne en halsduk, och den gatuprostitution, grova drogmissbruk och kriminalitet som gjorde gatan allmänt ökänd under 70- och 80-talen är mer eller mindre borta. Nu har hon åldern inne att sätta sig på någon av alla de uteserveringar som i stället vuxit fram. Vore hon inte av brons skulle hon mycket väl kunna jobba i något av de nya kontoren och kanske flytta in i en av de nytillkomna lägenheterna. När hon kom på plats var det få som faktiskt bodde i dessa kvarter.
[ Annons ]
Förändringen är ett exempel på trygg stadsutveckling – men också på frågan om vem som egentligen bär ansvaret för att skapa trygga stadsmiljöer.
Läser man rubrikerna är det lätt att tro att trygghet i städer handlar om kameror i gathörnen, starkare belysning eller väktare vid entréerna. Men för Magnus Lindgren, generalsekreterare på Stiftelsen Tryggare Sverige, och Annica Carlsson, vd på Equator Arkitekter, är det bara en bråkdel av vad som behövs för att faktiskt förändra bilden.
– Jag tänker att en trygg miljö egentligen är där man vill vistas. Och det handlar ju om andra saker än polisiära åtgärder eller kameror till exempel. Det handlar om gestaltning, att man tar om hand om platsen och att det ska vara meningsfullt att vara där, säger Annica Carlsson.
[ Annons ]
Magnus Lindgren är före detta polis, och har själv åkt upp och ner för Malmskillnadsgatan under några av gatans värsta år. Han beskriver hur gatan tidigare i princip tömdes på människor kvällstid. I dag är bilden en annan.
– Den gamla Malmskillnadsgatan, när man rörde sig där på kvällstid kunde det kännas ganska obehagligt. Går man dit idag så är det mycket mer liv och rörelse, säger Magnus Lindgren.
Omvandlingen av Malmskillnadsgatangick förvånansvärt fort när den väl kom i gång, enligt Magnus Lindgren. Han brukar själv räkna processen till ungefär åtta till tio år, driven av fastighetsägare som AMF Fastigheter och Vasakronan som aktiverat platsen.
Det går också att mäta effekterna av aktiveringen. Flöden av människor, blandningen av olika grupper, brottsstatistik och trygghetsindex är några mått som kan användas. Samtidigt räcker det inte att människor passerar en plats, menar Annica Carlsson. Den fysiska miljön måste också ge förutsättningar för butiker, restauranger, kaféer och annat stadsliv.
Det värde som skapas av de restauranger och platser som finns i gatuplanet speglar också vilka hyror som kan tas ut i kontorskåkarna, menar Magnus Lindgren.
– Det finns också ett rejält ekonomiskt värde som kan plockas ut, säger han.
Annica Carlsson har själv varit med och ritat om delar av Malmskillnadsgatan, bland annat fasaderna på ett av kontorshusen längs gatan, för att öppna upp dem mer mot gatulivet.
– Vi har till exempel jobbat med skärmtak och belysning vid en fastighet som ger karaktär till byggnaden och ljus till den som går förbi. Det ger också lite extra grönska på en annars ganska tråkig fasad, säger Annica Carlsson.
Mycket av förändringenhandlar om vad som vänts ut mot gatan snarare än in mot husens inre gårdar och korridorer. Där kontorshusen tidigare hade egna personalmatsalar, dit de anställda kunde försvinna för att äta lunch utan att någonsin behöva gå ut, är det i dag restauranger och kaféer i gatuplan som håller liv i hela kvarteret.
– Det ska vara tydlig skyltning, det ska vara ljust på kvällstid också. Även om butikerna är stängda ska det kännas som ett ljust rum man rör sig i. Skyltarna i sig är ett sätt att signalera aktivitet, det är levande byggnader med liv och innehåll, inte bara döda kontorsfasader, säger Annica Carlsson.
Men den fysiska utformningen handlar inte bara om att det ska se fint eller trevligt ut, det handlar också om något som Magnus Lindgren menar att både fastighetsbranschen och politiken har svårt att ta till sig fullt ut. Nämligen att den fysiska miljön faktiskt formar brottsligheten. En osäker och otrygg miljö menar han är grogrunden för den grövre brottsligheten.
– I debatten är det stort fokus på fler poliser, hårdare tag och fler i fängelse. Det kan säkert behövas. Men det har varit och är väldigt lite fokus på det vi kallar situationell brottsprevention, alltså hur man ökar säkerheten och tryggheten genom den fysiska miljöns utformning, säger Magnus Lindgren.
Kunskapen om hur man bygger bort brottslighet och bygger in trygghet finns, menar han. Problemet är att den sällan tillämpas.
– Kunskapen finns. Det är inte det som är problemet, utan snarare att den inte tillämpas. Bland annat för att den svenska plan- och bygglagen inte innehåller några skallkrav på hur beställare och utförare ska använda den här kunskapen, säger Magnus Lindgren.
Stiftelsen Tryggare Sverige har försökt täppa till glappet med handboken ”BoTryggt2040”, som ger konkreta riktlinjer för hur beställare och utförare kan göra medvetna val i varje skede av en byggprocess. I dag har omkring femtio av landets 290 kommuner skrivit in i sina styrdokument att de ska arbeta enligt modellen. Men så länge lagstiftningen saknar skallkrav riskerar trygghetsfrågorna att komma in sent i processen, om de kommer in alls.
Valrörelsen är i full sving, och trygghet ligger enligt Novus bland de tio viktigaste valfrågorna för svenska väljare. Men just trygg stadsutveckling får inte ta så stor plats i debatten som Magnus Lindgren önskar.
– Trygghet handlar i valrörelsen framför allt om gängkriminalitet, strafflängd och grov brottslighet. Trygg stadsutveckling drunknar i det andra, eftersom den politiska retoriken fokuserar på fler poliser, hårdare tag och ny lagstiftning, säger Magnus Lindgren.
Det är inte fel att satsa på det, menar han, men det löser bara halva problemet.
– Vi vill förebygga och förhindra att den här typen av problem uppkommer, och det är det man kan göra genom en trygg stadsplanering. Man behöver spela flera instrument samtidigt, säger Magnus Lindgren.
Magnus Lindgren ser frågan som ytterst politisk, även om fastighetsägare och andra aktörer också har ett ansvar.
– Mitt medskick till politiken är att se till att den kunskap som finns kommer till användning i praktiken. Både när det gäller nyproduktion, ombyggnation och befintlig bebyggelse.
Annica Carlsson är inne på ett lite annat spår, hon vill se mer långsiktigt samarbete mellan kommuner och fastighetsägare, och pekar särskilt ut markanvisning som en outnyttjad möjlighet att ställa krav på trygghet redan från början.
– Jag skulle vilja se mer av att politik, kommun och fastighetsägare litar på varandra. Mer gemensamma projekt där man faktiskt krokar arm och tror på att samarbetet kan fungera över tid. Där tror jag det finns mycket att hämta, särskilt i områden som inte har cityhyror, där ekonomin inte är lika enkel att få ihop, säger Annica Carlsson.
Att politiker förstår problemet är de båda överens om. Det är i steget därefter det brukar fastna.
– Det finns en reell insikt. Men verkstaden fungerar inte alltid, och det kan handla om ganska basala saker, var fastighetsgränsen går, vem som sköter växtligheten och byter ut trasiga plattor, fastighetsgränser och sophantering. Sådant som tar ner en miljö snabbt, men som ändå blir stående i vägen för de större frågorna, säger Annica Carlsson.
